Hunden Nisse blev Stigs räddning i sorgen: “Det är skillnad som natt och dag”

När hustrun Ylva hastigt dog, och tre veckor senare även hunden Bosse, tappade Stig Ingvarsson all livsglädje. Men så fick han ett infall och ringde radioprogrammet Sök och finn i hopp om att hitta en ny fyrbent vän. Inte långt därefter flyttade stövaren Nisse in.

Varje morgon tar de en runda på en mil tillsammans. Nisse till fots – eller tass – och Stig, som efter en olycka tvingades amputera ena benet, på sin elmoppe.

– Jag har alltid haft hund men aldrig en sådan som Nisse, säger Stig med ett leende. Han är otrolig. Han vill kramas och ha närkontakt hela tiden.

Stig Ingvarsson

Ålder: 74 år.
Familj: Hunden Nisse, tre barn.
Bor: I Söderhamn.
Gör: Pensionär med intres-sena jakt och fiske.

I köket i huset i Söderhamn har Stig dukat fram kaffe. Nisse är inte sen att ta plats vid bordet och bakom honom skymtar ett foto av Stigs hustru Ylva. I över 50 år var de gifta men i höstas dog Ylva hastigt och oväntat i cancer.

– Det var som en trafikolycka, pang bara, säger Stig.

Han berättar hur de en fin augustidag, strax innan det upptäcktes att Ylva var sjuk, åkt tillsammans till stugan i Jonskär. Ylva hjälpte Stig att köra ved.

– Men plötsligt satte hon sig på släpet och sa att hon kände sig trött. Det var väldigt olikt Ylva. Hon var en idrottstjej som nitiskt såg till att alltid gå 20 000 steg om dagen. Jag sa: “Ring och be om ett coronatest.”

Dagen därpå fick Ylva tid för provtagning. Det togs även andra prover eftersom hon känt sig så trött och när provsvaren kom ringde hon till Stig och meddelande: “Jag kommer inte hem.”

– Hon skulle skickas till Hudik omedelbart. Jag tänkte: “Vad är det nu?”

Efter undersökningar i Hudiksvall fick Ylva permission några dagar men när röntgensvaren kom kallades hon tillbaka.

Hunden Nisse blev Stigs räddning i sorgen:
Stig och Ylva hade varit gifta i 50 år när cancern tog hennes liv.

Snabbt förlopp

– Efter det kom hon aldrig hem igen, säger Stig samtidigt som ögonen blänker till.

Han gör en kort paus men fortsätter snart:

– Resan till Hudik glömmer jag aldrig. Vi satt sedan runt Ylvas säng, barnen också, när överläkaren kom in och talade om att det inte fanns något att göra. Det var totalt slut. Hon hade cancer i princip i hela buken … Det otroliga var att då började Ylva trösta oss. Jag vet inte hur många gånger hon sa till mig: “Det här ordnar du, det löser sig.”

Stig ler svagt och klappar Nisse innan han berättar att Ylva därefter fick palliativ vård i drygt fyra dygn, sedan orkade hennes kropp inte mer.

– Den sista dagen sa hon till mig: “Åk hem till hunden!” Vår hund Bosse, som vi hade då, var allt för Ylva.

Döttrarna var där och Ylva tyckte det skulle vara bäst om jag åkte hem till Bosse. Man såg aldrig Bosse och Ylva utan varandra.

Hemma i Stigs och Ylvas gula hus kunde dock Stig inte somna den kvällen. Han kände på sig vad som var på gång.

– Men att det skulle gå så snabbt … Klockan två på natten kom äldsta jäntan hem. Jag hörde bilen – då visste jag. Hon berättade att det i alla fall hade varit lugnt på slutet.

 

Hunden Nisse blev Stigs räddning i sorgen:
Hunden Bosse var Ylvas trogne följeslagare och bara tre veckor efter Ylvas död dog han också.
Foto: Privat

På vinst och förlust

Att hela händelseförloppet gick så fort chockade Stig och en annan som också tog Ylvas död hårt var hunden Bosse.

– Han lämnade inte ytterdörren och tre veckor efter att Ylva dött dog även Bosse, berättar Stig. Jag tror att han saknade Ylva för mycket …

Stig fingrar på sin kaffekopp och säger efter en stund:

– Om jag ska vara riktigt ärlig så … då var det slut med mig. Jag gick till en psykolog några gånger och hade det inte varit för barnen så hade jag nog följt med Ylva.

Men så fick Stig ett infall. Först blev han tipsad om att det fanns stövare till salu i Sveg men det blev inte som Stig hoppats på. Sedan beslutade han sig för att ringa till radion och be om hjälp. Han ville så gärna ha en ny hund men inte en valp – det skulle han inte orka.

– Vi har ett radioprogram här som heter Sök och finn, förklarar Stig. Jag var desperat då.

Han ler lite snett.

– Jag var verkligen i botten men fick för mig att ringa det där programmet. När jag berättar om det nu brukar folk skratta, men vilket otroligt flyt jag hade!

Efter att han lagt på luren kände sig Stig inte alltför hoppfull. Han trodde inte riktigt att det skulle fungera.

Bästa medicinen

– Men på kvällen hörde programledaren av sig och berättade att vi fått napp. Om jag var nere i en grop på tio meter så flög jag direkt upp åtta meter! Vilken lycka det var! Det visade sig att Nisses tidigare ägare, som råkat lyssna på radioprogrammet, på grund av sjukdom inte kunde ha Nisse kvar och tillsammans med en av döttrarna åkte Stig för att besöka Nisse.

– Han var så lugn och fin, minns Stig. Jäntan sa direkt: “Det här behöver du inte fundera på.” Men vi fick inte ta med Nisse hem då. Ägarna ville först komma och se hur han skulle få det.

Stig beskriver hur han under dagarna av väntan på att Nisse skulle komma var orolig att Nisses ägare skulle ångra sig men allt gick som han hoppades.

– Jag hade verkligen tur när jag ringde radion. Det här blev en femetta för mig! Det kommer så klart jobbiga perioder nu också och värst är det i stugan. Vi skulle ha åkt dit efter Ylvas coronatest, hon hade tagit fram mat …

Stig berättar att Ylva var helt med ända in i slutet.

– Två dagar innan hon dog ringde hon mig och sa: “Om du ska använda diskmaskinen måste du komma ihåg att öppna kranen.” Jag har legat hemskt sjuk. I samband med olyckan då de fick ta bort mitt ben var det illa och jag har även hjärtsvikt. Det hade känts mer naturligt om jag gått först. Att det skulle bli Ylva …

Ögonen blänker återigen till.

– Ylva var makalös, fortsätter Stig. Alla fick bra kontakt med henne. Hon stöttade en massa olika organisationer och i fem år engagerade hon sig i en ensamkommande kille. Själv tyckte jag innan att jag var ganska stabil i psyket men Ylvas död knäckte mig totalt. Nisse blev min räddning, utan överdrift.

– Nu kan jag ändå tycka om att åka till stugan, tidigare hade jag kunnat ge bort den. Jag kan se fram emot saker. Det är skillnad som natt och dag. Nisse har varit den bästa medicinen. Och en kompis som är skrockfull brukar säga: “Det här är ju Ylva!”

Scroll to Top