Hon minns det som att hon ramlade ner i ett mörkt hål. Det hade varit stressigt, allt hade gått i ett. På ett kafé i Borås lutar sig 52-åriga Veronica Ojanen tillbaka samtidigt som hon förklarar:
– Jag har dessutom adhd. Jag antar att livet kom i kapp … Jag gick in i väggen.
Veronica Ojanen
Ålder: 52 år.
Familj:
Sambon Jonas, hunden Rambo och katten Lizzy Catzilla.
Bor: I Aplared utanför Borås.
Gör: Samordnare på Borås skatehall.
Det var 2015 och Veronica sjukskrevs på grund av utmattningsdepression. Tidigare hade hon haft en rottweiler som hette Trixa och Veronicas psykolog föreslog en dag: ”Kanske du borde skaffa hund igen?”
– Han tänkte att en hund skulle hjälpa mig att komma ut. Då kunde jag knappt ta mig ur sängen.
Veronica tystnar ett ögonblick innan hon lägger till:
– Jag var först inte så sugen men när jag hittade Rambo på Blocket blev jag kär! Jag åkte för att titta på honom. Han kom smygande fram och drog lite försiktigt i min jackficka. Då smälte jag.
Veronica ser på den lille pomchi-hunden som sitter bredvid henne och berättar därefter att det psykiska måendet förändrades markant så snart hon köpt Rambo.
– Det blev verkligen skillnad! Rambo gav mig något annat att fokusera på. Jag kom ut i skog och mark tack vare honom. Jag kände livet återvända. Att en liten hund kan vara en sådan hjälp. Det trodde jag aldrig. Men Rambo gjorde att jag fick livsgnistan tillbaka.
Gick snabbt att lära
Efter en tid började dock Veronica, som levt med typ 1-diabetes i över 20 år, fundera på om inte Rambo även skulle kunna arbeta som diabeteshund.
– Jag hade hört talas om diabeteshundar och tyckte att det lät smart. Man behöver heller inte köpa en färdigutbildad hund. Man kan själv utbilda den. Jag såg att Myndigheten för delaktighet hade avtal med Svenska Brukshundklubben, så det kändes vettigt att vända sig dit.
Men innan Veronica och Rambo kunde påbörja utbildningen behövde Rambo fylla ett år och även genomföra ett mentalitetstest.
– Han klarade det jättebra och jag kontaktade sedan en instruktör som tog sig an oss. Det gick väldigt snabbt att lära in diabetesbiten, alltså hur Rambo ska larma att mina värden är för låga. Det som tog tid för honom var att lära sig att sitta still och slappna av. Han ska inte skälla om andra hundar passerar och han ska kunna gå in på lasarettet utan att föra oväsen så det ekar mellan väggarna.
Efter en kort paus fortsätter Veronica:
– Det tog ungefär ett år med lydnads-delen, den är stor. Assistanshundar ska kunna uppföra sig i alla situationer. Nu fungerar det jättebra. Jag kan ha Rambo med mig överallt, det är inte några problem på diabetesmottagningen. Men han har också det busiga i sig. Rambos största intresse är att springa i vattenpölar och gräva i lera. Det tror man inte när man ser honom sitta så här. Det bara yr när han ska gräva.
Veronica skrattar.
– Han underhåller sin matte. Man blir glad av att han en sådan klassens clown med sig.
Belöning motiverar
Som diabeteshund är Rambos arbetsuppgift att visa flärpen – som han har hängande i sitt hundhalsband – när Veronicas blodsocker är på väg att bli för lågt.
– Rambo tar flärpen i munnen, buffar på mig och visar: ”Nu matte, måste du kolla sockret som börjar bli lågt”, förklarar Veronica. Rambo känner det på lukten. Det är jättesmidigt. Det hjälper så mycket. Men jag vill inte att han ska skälla för att larma, det passar inte alltid. Han är därför tränad att larma tyst.
– Rambo blir jätteglad när mitt socker börjar gå ner. Men det är så känslan ska vara. Belöningen motiverar honom. Han associerar lukten med flärpen och att få belöning. Ibland blir det falukorv. Andra gånger köttbullar eller hundgodis.
I nästa andetag poängterar Veronica att det finns många hjälpmedel som diabetesdrabbade kan använda sig av, men Rambo är ett bra komplement till exempel till den insulinpump hon själv har.
– Jag levde länge med diabetes utan hund, men jag känner mig mycket tryggare nu när jag har Rambo. All teknik kan krångla, batterier kan ta slut … Skulle min blodsockermätare haverera så är Rambo en extra säkerhet. När vi en gång fjällvandrade kändes det jättebra att ha Rambo med. Hans nos stänger aldrig av.
Poppis bland barnen
Till vardags arbetar Veronica som samordnare på Borås skatehall. Att kunna ta med Rambo till jobbet betyder mycket – inte bara med tanke på diabetesen.
– Häromdagen skulle vi sitta i möte fyra timmar, berättar Veronica. Det är svårt för mig att sitta stilla så länge men har jag Rambo nära blir det mycket enklare. Han lugnar mig. Stressen rinner av när jag sitter och klappar på honom. Även om han inte är en certifierad psykisk hälsa-hund så hjälper Rambo mig både med mitt psykiska mående och min diabetes. Jag jobbar heltid igen. Livet rullar på. Men jag tror inte att jag hade återhämtat mig så pass bra utan Rambo.
Bland barnen i skatehallen är Rambo dessutom omåttligt populär. Och är olyckan framme finns han genast där.
– Han brukar trösta barnen om de ramlat, förklarar Veronica. Men han är inte jobbigt påstridig och klättrar på dem. Han sätter sig bara lugnt och stilla bredvid. Rambo älskar barn. Men han älskar också andra hundar, vuxna människor, brevlådor. Allt är roligt för honom!
Veronica berättar vidare att hon och Rambo då och då föreläser om fördelarna med en diabeteshund.
– En diabeteshund kan inte ersätta all teknik men Rambo ger en extra säkerhet. Många har heller inte tänkt på att man kan utbilda en sådan här liten hund, men det är väldigt praktiskt. Han märks knappt och är inte skrämmande. För mig är han helt perfekt. Jag hade inte kunnat få en bättre hund.