Doften av barrskog slår emot oss när vi kliver ut ur Sune Halvarssons mörkblå Volvo. Vi har kört någon mil från byn Hedeviken, där Sune bor tillsammans med sin fru. Nu är vi på gränsen till Sonfjällets nationalpark. Skogsbilvägen vi kört har tagit slut, här tar vandringsleden vid.
Sune tar på ryggsäcken och börjar gå mot Styggtjärn, en liten skogsjö någon kilometer bort. Lingonen lyser röda i riset utmed stigen och solstrålarna strilas genom trädens grenar. För Sune är skogen här vid Sonfjällets fot som ett andra hem. Under sina 81 år har han tillbringat många dagar i den vidsträckta vildmarken.
– När jag var liten var det självklart att vara i skogen. Båda mina föräldrar tyckte om att vara ute. Vi plockade hjortron och andra bär på hösten och fiskade under sommaren, berättar han medan vi följer stigen mot Styggtjärn.
Läs även: Annika bor i husbil på heltid: ”Jag gör precis vad jag vill”
Sune Halvarsson
Ålder: 82 år.
Familj: Hustrun Alma. Fyra barn, tio barnbarn och fyra barnbarnsbarn.
Bor: I Hedeviken i Härjedalen.
Gör: Pensionär men arbetar extra som naturguide och på en fiskodling.

Sunes släkt kommer från Härjedalen
Sune är född och uppvuxen i Hedeviken och bortsett från ett tiotal år, när han bodde i Stockholm, har han varit bosatt i Härjedalen hela livet, precis som många generationer före honom.
– Släkten på min mammas sida har bott i Hedeviken sedan 1500-talet.
Snart kommer vi till en bro som leder över Valmån. På andra sidan vattendraget stannar Sune till och böjer sig ner. Han pekar på ett spår i leran.
– Det är ett klövdjur som har gått här. Jag skulle tro att det är en ren, konstaterar han innan vi går vidare.

Extrajobbar som naturguide
Efter många år i skogen på egen hand har Sune under lång tid haft uppdrag som naturguide och tagit med människor ut för att uppleva området kring Sonfjället och de djur som finns här.
Sonfjället är en av de första nationalparkerna som bildades i Sverige. 1909 blev en del av fjället nationalpark och 1989 utvidgades den för att skydda ett ännu större område.
Läs även: 10 annorlunda och unika semesterboenden i Sverige
– När man inrättade nationalparken var det för att skydda de lavrika fjällhedarna och den sista spillran av björnstammen i Sverige.
Då var björnen utrotad i princip i hela landet men det fanns några kvar här, berättar Sune.

Välbesökt nationalpark
Fjället som gett nationalparken sitt namn är svårt att missa när man är i området.
I ensamt majestät tronar Sonfjället med sin högsta punkt, 1278 meter över havet. När vi närmar oss Styggtjärn öppnar skogen upp sig och vi får se fjället i sin fulla prakt. Det liknar nästan en vulkan med sin spetsiga topp.
Vi fortsätter fram till stranden på den lilla tjärnen. På andra sidan vattnet reser sig höga klippor där ett vattenfall letar sig ner till tjärnen. Vattenytan är nästan helt stilla och runt omkring oss ligger skogen tyst.
Läs även: Ta med katten på vandring: Möt missarna som trivs bäst i naturen
Även om Sonfjällets nationalpark är välbesökt året om så är det här en plats som få hittar till. Istället åker de flesta till huvudentrén vid Nyvallens fäbod en bit bort.
– Den här tjärnen är 35 meter djup. Och namnet kommer från att det är ett otillgängligt, eller styggt, område, säger Sune och pekar på klipporna på andra sidan vattnet.
– Där är en perfekt plats för lodjur. Det kan mycket väl ligga några där nu och vila på klipporna. Där är de trygga.

Sune föredrar att inte följa stigar
Efter att ha beundrat vattenfallet en stund viker vi av från stigen och går rakt ut i terrängen. Sune leder vägen genom blåbärsriset.
– Här finns tallar som är över 400 år gamla, säger han medan vi kryssar mellan de glesa stammarna.
Snart blir skogen tätare och lutningen brantare. Vi sjunker djupt ner i mossan när vi tar oss framåt.
– Jag älskar att gå stiglöst så här. Det är då man ser någonting och aldrig blir det samma sak heller, säger Sune.
Jag frågar honom om han aldrig är rädd för att gå vilse när han lämnar stigen.
– Jag är inte det. Vilse kan man gå om det är dimma. Annars kan jag alltid titta på solen om jag behöver orientera mig.

Brunbjörnar på Sonfjället
Snart stannar Sune upp i steget och håller upp en hand. Det är något som rör sig i skogen framför oss. En bit bort knäcks en gren, sedan blir det tyst.
– Det kan nog ha varit en älg, säger Sune när vi fortsätter vår vandring.
Djuret som Sonfjället annars mest är känt för är brunbjörnen. I skogarna runt fjället har björnen idag sitt starkaste fäste i Sverige och många reser hit för att få en skymt av de stora djuren. Den första gången Sune såg en björn satt han i baksätet på sin mamma och pappas bil när en björn sprang över vägen. Sedan dess har det blivit fler möten genom åren.
– Jag har haft tur och sett björn ibland. En gång var jag ute med två damer från Stockholm på en vandring. Det började regna så vi ställde oss under en stor gran och stod där i kanske femton minuter. När det slutade regna tog jag två steg framåt och fick se en björn tio meter bort som legat och tittat på oss. Men den försvann iväg direkt, säger Sune och skrattar åt minnet.
Läs även: Lars vågade skaffa valp efter 80: ”Någon jag kan krama om och prata med”
Någon rädsla för de stora djuren känner han aldrig.
– Jag har lärt känna dem genom åren så jag vet hur de beter sig. Ofta går de undan om man kommer nära.
Även om det hör till ovanligheterna att få se en björn är det lätt att hitta spåren efter dem. När vi vandrar vidare pekar Sune ut omkullvälta stenar och utgrävda myrstackar, verk av hungriga björnar i jakt på mat. Brunbjörnen är allätare och fyller magen med allt från myror till ren och bär. Och kanske är det en björn i närheten även om vi inte ser den.
– Ibland när du är ute och vandrar kan du passera en björn med bara några meter. Du ser inte björnen men han ser dig. Om du är ute och går och helt plötsligt känner en skarp lukt kan det vara en björn som markerat. Då ligger han och trycker i närheten, säger Sune.

Längtade tillbaka till skogen
För oss som är inte är lika vana att vandra i de vidsträckta skogarna är det med viss spänning vi fortsätter. Vi stannar till vid ett spår i mossan – stora avtryck från en djur som passerat för inte alltför länge sedan.
– Här är nog en björn eller järv som gått under det senaste dygnet. Det är som en djurstig här kan man säga, säger Sune och pekar i riktningen spåren leder.
Men det är inte en björn som ska få pulsen att gå upp under vår tur utan ett helt annat djur. Efter att ha stannat till vid några andra spår får vi syn på en huggorm i riset just innan vi ska sätta fötterna där. Vi avlägsnar oss snabbt några meter och står och beundrar den lilla ormen med sicksackmönster på ryggen. Den ligger ringlad med huvudet höjt, redo att hugga om något hotar den.
Läs även: Sara plockar plast i skärgården: ”Hur mycket som helst”
– Det var tur att vi såg den. Det är de små huggormarna som är värst, säger Sune och berättar att de ofta tömmer allt sitt gift när de väl hugger, till skillnad från äldre huggormar som vet att det är bättre att spara på det.
Efter dramatiken med huggormen tar vi snart en paus och slår oss ner för ett av de viktigaste momenten under en tur i skogen, fikapausen. Vi tar fram mackor, kaffe och choklad från ryggsäckarna och slår oss ner på varsin sten. Bruset från Valmån stiger upp från skogen en bit bort, annars är det nästan helt tyst.
– Det här är livskvalitet. När jag bodde i Stockholm under tio år längtade jag hela tiden tillbaka till det här, konstaterar Sune.
Vandrar i sin egen takt
Nu när han är pensionär tar han sig ut året om så ofta möjligheten ges. Favorittiden är när dagarna är som längst i början av sommaren.
– Midsommartiden, när det är ljust dygnet runt, då är det vackert. Då kan du gå ut vilken tid som helst på dygnet och det är ljust och grant. Och så har insekterna inte kommit igång riktigt ännu.
Numera ger Sune sig gärna ut i skogen på egen hand och vandrar där bara djuren gått före honom. Det är vid sidan av stigen han trivs bäst.
– Då kan man gå i sin egen takt. Är man 80 år vill man gärna ta det lite lugnare. Då hinner man njuta av allt det vackra som finns här, säger Sune och tittar ut över skogen som breder ut sig framför oss.
Långt borta syns blå fjälltoppar och i ett träd intill drillar en fågel. När kaffet är uppdrucket vänder vi tillbaka mot bilen igen. Trots avsaknad av både karta och kompass leder Sune oss säkert genom gammelskogen. Med åttio års erfarenhet är det svårt att gå vilse.