Helenas farmor överlevde Förintelsen: ”Jag har lovat att berätta hennes historia så länge jag kan”

Manja, 15 år, levde i en by i Polen med sina föräldrar och fyra ­syskon.

”Ni två ska med!”

Det var i början av andra världskriget som tyska nazister kom till byn och tvingade med sig Manja och hennes ett år yngre syster Eva.

– De fördes bort med tåg och i nästan fem år hölls de fångna i ett arbetsläger i Tyskland, säger Helena Kryssman.

Manja var Helenas farmor. Hon dog 89 år gammal, men innan dess lovade Helena henne att föra historien vidare och aldrig sluta berätta om Förintelsen och det som skedde under nazisternas förföljelse av judar.

Läs även: Lenas släktingar dog i Förintelsen: “Pappa fick aldrig veta vad som hänt”

Efter tiden i arbetslägret, i januari 1945, sändes Manja och lillasyster Eva iväg på en så kallad dödsmarsch. Slutstation var koncentrationslägret Bergen-Belsen.

– Vandringen tog två–tre månader, säger Helena. Farmor och Eva hann, som tur var, inte vara så länge i Bergen-Belsen. Hade de kommit dit tidigare är risken stor att de inte överlevt. I april samma år befriades de av britterna.

Helena fick höra farmors berättelse

Helena var 14 år gammal när hon fick en skoluppgift som gick ut på att intervjua en äldre person om hur det var att leva förr. Hon bestämde sig för att fråga sin farmor.

– Jag visste att farmor överlevt Förintelsen, men jag hade aldrig hört hela hennes historia. Jag var jättenyfiken. Jag förstod så mycket som att något traumatiskt hade hänt. Pappa hade bara fått lite information.

– Farmor var alltid noga med att inte älta utan i stället gå vidare. Men den här gången satt vi och pratade en hel helg – min mamma och faster var också med. Det var jobbigt för farmor, men jag tror att hon själv kände att hon behövde berätta.

Läs även: Wolfi var krigsbarn från Berlin – träffade sin blivande fru första dagen i Sverige

Efter ett ögonblicks tystnad fortsätter Helena:

– Farmor berättade om elden, röken och hur det luktade bränt i Bergen-Belsen. Hon förstod först inte vad det var som luktade. Men sedan insåg hon att det var brända människokroppar. I Bergen-Belsen fanns inga gaskamrar, i stället eldade man upp alla döda kroppar på hög.

Helena konstaterar att det som 14-åring var svårt att ta in det hennes farmor berättade.

– Samtidigt ville jag förstå vad hon gått igenom. När jag blev äldre pratade vi mer. Då kunde jag ställa frågor som: ”Är du inte arg?” och ”Har du aldrig varit intresserad av att försöka ta reda på vad som hände resten av din familj?”

Systrarna befriades från Bergen-Belsen

Manja och Eva återsåg aldrig sina föräldrar och syskon.

Efter att de två systrarna befriats från Bergen-Belsen fördes de till Sverige med de vita båtarna – fem svenska fartyg som användes för att hämta överlevande från koncentrationsläger.

– Det tragiska var att Eva dog ett år senare, berättar Helena. Både farmor och Eva hade tuberkulos. Farmor bodde därefter hos en familj
i Karlstad men åkte vidare till Borås när hon fick reda på att polska vänner fått arbete på textilfabriken Algots.

Läs även: Eva bortadopterades som bebis – pappans sista ord möjliggjorde deras återförening

Då Manja anlände till Borås hade dock fabriken hunnit stänga för dagen. Hon bröt ihop och grät på tågstationen. Men då kom ett ungt par fram och erbjöd henne att sova hos dem.

– Det var så fint, säger Helena och ler en aning. Farmor sa: ”Jag glömmer aldrig paret på tågstationen.” Hon var fascinerad över att svenskarna var så snälla. När man frågade farmor hur det var att komma till Sverige lyfte hon alltid fram just det, att alla svenskar var så snälla och hjälpsamma. Det intrycket behöll hon resten av livet. Hon hade inte upplevt det tidigare.

Var i samma koncentrationsläger

Helena berättar vidare att Manja till slut fann sina vänner och fick jobb på Algots. Där träffade hon dessutom sin blivande man, Helenas farfar Pinkus och det visade sig att även han befunnit sig i Bergen-Belsen.

– Farfar dog när jag var sex år, så honom har jag inte kunnat prata med om detta, fortsätter Helena. Men han blev också bortförd i 15-års-åldern, till Auschwitz. Han arbetade där med att koppla ihop tågvagnar. Senare skickades han vidare till Bergen-Belsen och befriades samtidigt som farmor, men då kände de inte varandra.

Manja ville ta vara på livet

Helenas farmor och farfar skapade sig ett gemensamt liv i Borås. De öppnade så småningom en klädaffär.

– Det otroliga med farmor var att hon aldrig var arg på någon, säger Helena. Det är nog det jag minns tydligast från när farmor berättade för mig om det hon varit med om, och som jag inte kunde förstå då: att det inte fanns någon ilska i farmor, inget hat. Hon var tillfreds. ”Jag gick igenom ett helvete men det måste ha funnits en anledning till att just jag överlevde.” Något sådant sa hon. Hon såg det som sitt ansvar att fortsätta kämpa. Hon bestämde sig i den stund hon kom till Sverige för att ta vara på livet.

Läs även: Ukrainakorrespondenten Elin Jönsson: Barnen är både oroliga och stolta

Efter en kort paus lägger Helena till:

– Det var något jag tog med mig; insikten att man faktiskt kan, trots svåra upplevelser, fortsätta leva och vara glad. För det var hon – farmor var alltid glad. Men hon kände också skuld, så klart. Varför hon och inte hennes syskon?

Besökte Auschwitz

En tid efter att Helena gjort sin intervju med farmor Manja reste hela familjen till Polen där de bland annat besökte Auschwitz.

– Det var den starkaste upplevelsen någonsin, att gå omkring där med farmor. Vi hittade baracken farfar bott i. Vi letade också upp farmors barndomshem.

Under vistelsen i Polen försökte man även ta reda på vad som hänt med resten av Manjas familj, men utan framgång.

– Farmor hade stor släkt, säger Helena dröjande. Någon mer kanske överlevde … Idag kan man ju släktforska med dna. Det kan hända att det finns avlägsna släktingar någonstans.

Läs även: Mare återförenades med sina föräldrar som 14-åring: ”Ville inte vara till besvär”

Helena föreläser om Förintelsen

På bordet framför Helena ligger uppsatsen hon skrev i åttonde klass, ”Så levde man förr”. Hon använder den numera när hon föreläser om Förintelsen och sin farmors liv.

– Farmor blev dement på slutet, men när hon fortfarande var klar i huvudet sa hon att det var skönt att ha fått ur sig allt, även om det var jobbigt att berätta. Hon insåg att hon inte kunde ta detta med sig i graven. Folk måste veta vad som hände under Förintelsen. Hon sa: ”Det finns en risk att det som hände sker igen. Nu är det ditt ansvar att berätta min historia och påminna andra om att det som hände har hänt.”

Via Zikaron, en förening för tredje generationens överlevare, föreläser Helena regelbundet, främst i skolor.

– Det är ingen idé för mig att försöka prata med en nynazist. Jag föreläser mest i skolor. Det är där vi ska vara. Det viktiga är att nå ut till ungdomar, att ge dem fakta och försöka se till så att de växer upp källkritiska. Men det har även hänt att jag besökt till exempel PRO-föreningar och idrottsklubbar. Det är helt ideellt. Jag ställer upp på så mycket jag hinner.

Läs även: Gunillas dotter omkom i diskoteksbranden: ”Trädgården hjälpte mig att läka”

Ingen får glömma Förintelsen

I samband med Förintelsens minnesdag den 27 januari ska Helena föreläsa på sin gamla gymnasieskola. Hon konstaterar att varje föreläsning är krävande känslomässigt.

– Men jag lovade farmor att berätta så länge jag kan. Ingen får glömma. Det känns viktigare nu än någonsin. Vi måste våga prata, trots att antisemitismen ökar överallt.

Helena funderar lite och säger sedan:

– Men det är svårt när vi är ute och föreläser nu, att förhålla sig till kriget som pågår mellan Israel och Hamas. Vi har pratat om det inom föreningen. Är någon rädd? Men alla känner ett ansvar att fortsätta berätta.

– Det är inte lätt att förstå hur kriget där borta kan skapa så stor polarisering här. Det är väldigt oroande. Bara för att man är jude hatar man inte palestinier. Men den myten kan jag åtminstone slå hål på när jag föreläser.

Helena tar fram ett fotografi föreställande henne själv tillsammans med farmor och farfar. Hon bär även en ring som tillhörde Manja.

– Det är mitt allra finaste materiella minne.