Tidigt fick hon veta att hon var adopterad. Eva Armini var bara runt 5–6 år när hon för första gången fick höra historien om dagen då hennes adoptivmamma reste från Örebro till Stockholm, för att hämta en bebis som utannonserats i tidningen Husmodern.
– Mamma, eller min adoptivmor, berättade för mig att jag legat i en annan tants mage, förklarar Eva. Hon sa: ”Men den mamman ville inte ha dig, så då kom jag.”
I den färgsprakande lägenheten i stadsdelen Johanneberg i Göteborg gör 76-åriga Eva en kort paus innan hon fortsätter:
Eva Armini
Ålder: 76 år.
Familj: Man, son, barnbarn.
Bor: I Göteborg och på Gotland.
Gör: Pensionär.
Intressen: Kultur, mode, resor, Östafrika.
Aktuell: Lyssnarnas sommarvärd i P1.
– Jag låg nedbäddad i en uppslagen resväska i vardagsrummet. När min adoptivmor bar ut mig ur lägenheten ropade min pappa: ”Vi kan inte, vi kan inte!” Det fastnade i mitt huvud och banade väg för att jag senare sökte upp min far.
Annonsen i Husmodern löd: ”Baby som väntas 10–20 september av unga friska föräldrar av god familj, söker gott adoptivhem. Helst direkt från BB. Svar till ’pojke eller flicka’.”
LÄS ÄVEN: Hilding, 96, växte upp på Mårbacka: “Selma var en underbar arbetsgivare”
– På den tiden var det inte ovanligt att man lämnade bort barn för adoption, konstaterar Eva. Men oftast skedde det på grund av att mamman var ogift. Varför jag blev bortadopterad tänker jag mindre på idag. Sådana frågor ställde jag mig mer som ung.
Styrka att vara adopterad
I nästa andetag berättar Eva att hon redan som barn upplevde det som en styrka att vara adopterad. Hon kände aldrig att hon ville hemlighålla sin bakgrund.
– Att vara adoptivbarn blev min starkaste identitet. Det fanns vissa problem i mitt adoptivhem men på grund av att jag var adopterad kunde jag tänka: ”Det är inte mina problem, jag är mig själv.” Jag tror att det också gjorde att jag vågade mycket. Jag var orädd och slängde mig ut på äventyr.
När Eva som barn fantiserade om sina biologiska föräldrar kändes det framför allt spännande. Mamman var modell, hade Eva fått veta.
LÄS ÄVEN: Cicci fann tre okända syskon av en slump: “Livets största överraskning”
– Jag visste vilka mina föräldrar var. Min adoptivmoster läste Husmodern och i källaren hade hon sparat några exemplar där min mamma fanns med på bild och omslag. Jag och min kusin brukade smyga ner i källaren och bläddra i de här tidningarna.
Eva lutar sig fram en aning och lägger till:
– Jag såg min eleganta mamma lite som en filmstjärna. Allt kändes spännande och min bästa vän Rigmor drogs med i det här. Att mamma var mannekäng med tjusiga kläder fascinerade oss flickor. Rigmor berättade senare att hon, som barn, önskade att hon också var adopterad – på grund av allt det här spännande. Hon sa till sina föräldrar: ”Är ni verkligen säkra på att jag är ert barn?”
Eva busringde till sin biologiska pappa
Eva skrattar lite.
– Jag pratade med Rigmor häromdagen, säger hon sedan. Vi är fortfarande bästisar. Hon är den person som känt mig längst i livet. Vi lärde känna varandra i småskolan. Vi var båda ensambarn men 9 år gamla fick vi plötsligt var sin lillebror. Det var ett roligt sammanträffande. De blev som levande dockor för oss. Rigmor har följt hela min hstoria och det är väldigt värdefullt för mig.
Tillsammans med Rigmor brukade Eva busringa.
– Vi hade jättekul och ringde flera kända personer. På den tiden gjorde man ofta det. Vi tittade på filmer med Sickan Carlsson och Karl-Arne Holmsten – och en dag ringde vi Karl-Arne!
Eva, som då var 10 år, hade dock tänkt ut en plan som gick ut på att hon och Rigmor även skulle ringa Evas biologiske far.
– Jag hade varit på Televerket och slagit upp honom i telefonkatalogen för Stockholm, berättar Eva. När man petat alla siffror, det där ögonblicket innan någon svarar … Jag tappade nästan andan. Och när jag hörde hans röst, det var ett darrigt ögonblick. ”Förlåt, jag har kommit fel”, sa jag. Sedan slängde jag på luren.
Första mötet med pappan
Men bara att ha fått höra sin pappas röst räckte länge för Eva. Åren gick. Hon flyttade till Göteborg för att studera.
– Det dröjde tio år. Sedan kände jag mig mogen att skriva ett brev för att se om min far ville träffa mig. Det var ju inte givet. Men jag sökte inte efter en pappa då, jag var ju 20 år. Jag ville bara veta varifrån jag kom.
Eva minns hur hon skrev några korta sakliga rader.
– Jag talade om när jag var född och att jag visste att jag var hans dotter. Jag frågade också om han ville träffa mig. Redan dagen efter att jag postat brevet ringde det på dörren. Utanför stod en man, ett telegrambud: ”Telegram till er.” Jag hade aldrig tidigare fått ett telegram. Bara det!
Eva skrattar återigen men fortsätter snart:
– Det var oväntat. Jag hade tänkt: ”Det kommer väl svar om någon vecka, om det kommer alls.” Men jag blev väldigt glad över ett så snabbt gensvar. Jag förstod att min pappa gärna ville träffa mig.
– Vi möttes sedan i Stockholm där han bodde. Han stod och väntade på gatan. Jag såg honom direkt när jag klev ur taxin. Det mötet betydde mycket. Jag kände: ”Nu vet jag vem min pappa är.” Vi pratade om våra liv. Det var intressant att få reda på hur han var och vi höll sedan kontakten. Det ledde till att jag dessutom träffade flera andra ur min ursprungsfamilj.
LÄS ÄVEN: Bengts fertilitetstest användes till spermadonation – utan att han visste om det
Valdes till lyssnarnas sommarvärd i P1
Eva lutar sig tillbaka och förklarar att hon och hennes biologiske far även talade om Evas mamma.
– Men hon hade flyttat utomlands och jag tänkte aldrig att jag ville söka upp henne. Det var min pappa jag varit intresserad av. Att han ropat ”nej, vi kan inte!” när jag bars ut som bebis möjliggjorde att söka upp honom. Kanske hade jag aldrig skrivit det där brevet annars.
Att Evas historia nu är ett sommarprat i P1 känns spännande, konstaterar hon med ett leende.
– Jag hade lurat på det länge. Berättande har alltid legat för mig. Tankarna på programmet kom och gick under åren.
Då Eva, som tidigare i livet arbetat som både lärare och skolledare, slutligen bestämde sig för att äntligen ansöka var det bara timmar kvar tills det skulle vara för sent att tala in sitt bidrag på P1:s telefonsvarare.
– Att sedan bli vald kändes väldigt roligt! Det har gett mig enormt mycket inspiration. Under pandemin tappade jag energi men nu har jag fått kraft tillbaka! Tidigare har jag velat skriva en bok. Men jag är en livlig person – det passar inte mig att sitta och skriva i tusen timmar.
– Fast nu när jag blivit äldre har jag lugnat ner mig. Nu kanske jag faktiskt kan göra det. Jag skulle kunna skriva en bok om mitt liv men jag vill nog hellre skriva en roman.
LÄS ÄVEN: Kersti var 5 år när hon fick veta sanningen om mamman: “Mitt livs trauma”
