Kersti var 5 år när hon fick veta sanningen om mamman: “Mitt livs trauma”

För Kersti Norén har beskedet hon fick som barn varit ett trauma som förföljt henne genom livet. Att till slut, som vuxen, få kontakt med sin biologiska pappa och mammans familj har gett en viss lindring i själen.

Kersti Norén minns i detalj den där oktoberkvällen 1961. Hon satt vid kortänden av köksbordet och lyssnade när hennes mamma läste högt ur Lassie. Hon fick varm choklad att dricka och när mamman slog ihop boken sade hon helt utan förvarning: ”Jag är inte din mamma, du har en annan mamma och en annan pappa. De kunde inte ta hand om dig.”

– Det är ju mitt livs trauma att mamma inte var min mamma. Det var fruktansvärt att få det slängt i ansiktet. Det var som att hela världen rasade samman, jag blev helt förtvivlad faktiskt. Efter den dagen pratade vi aldrig om det.

Kersti Norén

Ålder: 67 år.
Familj: En dotter på 47 år. Pappa Lars.
Bor: I hus strax utanför Ockelbo.
Gör: Pensionär.

Det har gått mer än 60 år sedan hemligheten avslöjades. Nu sitter Kersti på övervåningen hemma i villan i Ockelbo utanför Gävle omgiven av bruksföremål på väggarna och med myndighetspapper och fotografier från förr framför sig.

När tystnaden lade sig i barndomshemmet gjorde Kersti allt för att passa in så att hon inte skulle bli skickad till barnhemmet. Det var vad hon trodde kunde hända. Om hon inte uppförde sig som förväntat kunde adoptivföräldrarna ångra sig och lämna tillbaka henne. Därför jobbade hon stenhårt på att vara till lags och undvika konflikter.

Att alltid duga och passa in har inneburit att hon har fått göra avkall på sig själv många gånger. Även som vuxen har hon fått kämpa med att inte falla in i en roll som hon tror att omgivningen förväntar sig av henne.

– Jag var inte mig själv. Jag tog på mig en sorts skuld. Jag blev expert på att läsa av situationer och anpassa mig efter dem. Jag spelade alltid en roll.

Kersti med sin cykel år 1962. Ett år tidigare hade hon fått veta att hon var adopterad. Foto: Holger Kraft

Relationen till adoptivmamman förändrades

Kersti växte upp på landet utanför Uppsala. Föräldrarna var lantbrukare och det fanns också en yngre bror i familjen.

– Mina föräldrar tyckte om mig, det tvivlar jag inte på, och det kände jag också under uppväxten. Men relationen till min mamma ändrades. Jag uppfattades som konstig, vilket mamma sa till mig. “Varför är du så konstig, dig har jag aldrig förstått mig på?” Det förföljer mig än idag. Tänk vad ord kan göra.

Kersti minns när relationen till mamman förändrades. Mamman var pingstvän vilket präglade hemmet trots att pappan aldrig satte sin fot i kyrkan utan hellre gick ut i skogen på söndagarna. Mamman hade inte körkort utan tog cykeln till väckelsemötena och Kersti fick hänga på.


LÄS ÄVEN: Till sist fick Gun veta sanningen: “Jag trodde jag hade en pappa – men jag har tre!”


Hon var i yngre tonåren och en ung pastor fångade hennes intresse. När han tog henne avsides blev hon uppspelt och exalterad men när det visade sig att han ville frälsa henne kom besvikelsen över henne.

– Jag blev så oerhört besviken. Han var ju inte intresserad av mig utan han ville åt min själ. Där och då tog jag avstånd från kyrkan. Jag gick aldrig dit mer. Det var då som jag blev en tuff och kaxig tjej och struntade fullständigt i vad mina föräldrar sa. Skulle jag vara hemma klockan elva så kom jag hem halv två. Jag kände mig sviken och lurad. Jag brukar säga att jag tog på mig en rustning av stål. Jag var tvungen att vara tuff för att klara mig.

Mamma Sonja. Bröllopsbild cirka 1960. (Privat bild)

Vågade inte kontakta sina biologiska föräldrar

Åren gick och inte ett ord om adoptionen sades i hemmet. Hon pratade inte med någon annan om det heller. Inom henne pågick en kamp för att hålla sig över ytan. Kersti mådde dåligt i tonåren och kände sig vilsen och rotlös.

Efter kvällen vid köksbordet fick Kersti ett papper av mamman med uppgifter om var hon föddes och vilka som var hennes biologiska föräldrar. Det pappret förvarade hon i ett skrin bredvid sängen. Emellanåt tog hon fram det och läste.

Varje år kollade hon i telefonkatalogen om hennes biologiska pappa bodde kvar på samma adress. Mamman hade ett vanligt efternamn och var svår att hitta men hennes pappa, med sitt ovanliga efternamn, bodde bara några mil från henne. Men hon vågade aldrig kontakta honom.

– Jag tänkte att om de hade valt bort mig så skulle jag inte kontakta dem.

Tystnaden skulle ha kunnat vara än idag om det inte var för ett telefonsamtal som Kersti fick för 13 år sedan. Hon var på jobbet när hon fick ett samtal från en man som hade bott på samma barnhem som hon och som också var adopterad.


LÄS ÄVEN: Erik fann sin biologiska familj i Kanada: “Jag ville tacka mamma för livet”


Han hade hittat henne genom att söka på på Gillbergska barnhemmet i Uppsala där Kerstis namn dök upp. Nu sökte han kontakt med andra som vistats på barnhemmet samtidigt som han. De bestämde att ses några dagar senare.

– Han hade haft en helt annan uppväxt än jag. Han hade haft det rent fruktansvärt med misshandel ända tills han blev tonåring. Han frågade om jag visste vad mina föräldrar hette. ”Javisst”, sa jag. ”Det står här i mina papper”, sa jag och visade honom. ”Men Kersti, är du dum på riktigt? Det är klart du ska söka upp dem.” Då tryckte jag på startknappen.

Kersti vände sig till Stadsarkivet i Uppsala och fick komma dit en vecka senare för att ta del av vad de hade hittat om hennes föräldrar.

– Det visade sig att mamma var död. Hon dog redan 1967, när jag var 11 år. Hon hade gift sig och flyttat till Värmland och fått två barn. Hon dog av blodproppar i lungorna på grund av p-piller. Det var en stor skandal och det blev en stor rättsprocess på den tiden där Henning Sjöström drev målet.

Pappa Lars, cirka 1951. Konfirmationsbild. (Privat bild)

Otrevligt samtal från pappan

Med alla korten på bordet bestämde sig Kersti för att skriva två brev. Ett till sin biologiska pappa, vars adress och hon redan kände till, och ett till mammans man i Värmland. I breven förklarade hon vem hon var, berättade om sitt liv och att hon respekterade om de inte ville ha kontakt. Efter några dagar kom ett samtal från hennes pappa Lars i Märsta.

– Han var arg och undrade varför jag inte hört av mig tidigare och trodde att jag var en bedragerska. Jag förklarade att jag inte hade vågat ta kontakt med honom tidigare. Han var otrevlig och sa att hans fru ville skiljas nu när hon hade fått reda på att han hade en dotter, som om det var mitt fel. Men jag tänkte att nu har jag räckt ut en hand och gjort vad jag har kunnat. Och så lade vi på.

Trots den hårda tonen fick Kersti en känsla av att han skulle höra av sig igen. Efter tre månader ringde han och var betydligt mildare i rösten.

– Vi träffades och drack kaffe. Han ville att jag skulle ta ett dna-test och det gick jag ju så klart med på. ”Men jag vet ju redan att du är min pappa”, sa jag. Vi hade trevligt och fick fin kontakt.

Det andra brevet skrev Kersti till sin biologiska mammas nye man, Tore, i Värmland. Samma dag som han mottog brevet hörde han av sig. Han var glad över att Kersti hörde av sig och bad henne hälsa på i Värmland.


LÄS ÄVEN: 4-åriga Ester såldes på auktion – medan mamman bildade ny familj i USA


Var en främling för syskonen

– Jag reste dit och blev mottagen med öppna armar. Jag fick träffa mina syskon och blev så lycklig över att se min lillasyster som är så lik mig. Och Tore berättade om min mamma och visade mig platser som var de gifte sig och var de åt bröllopsmiddag. De var varandras stora kärlek. När mamma dog rasade hans värld samman och han var helt förstörd. Han hade också en låda med minnessaker från mamma och jag fick ett armband efter henne. Det var några fantastiska dagar.

Nu när hon hade hittat sina rötter så var väl allt bra? Eller?

I början var Kersti euforisk över att ha funnit sina släktingar men det förbyttes till vilsenhet och senare depression.

– Allt skulle bli bra, så naiv var jag. Men sen insåg jag att jag var ju inte hemma där heller. Jag var ju en främling för mina syskon och jag kände mig inte hemma någonstans. Det blev ett nytt trauma. När det gick upp för mig föll jag ner i en djup svacka och hamnade på psyket. Så dåligt mådde jag. Det där kämpar jag mot fortfarande även om jag mår mycket bättre nu. Det bottnar i känslan av att inte duga och vara bra nog.

Några år innan Kerstis adoptivmamma dog vågade Kersti för första gången prata med henne om sina upplevelser under uppväxten.

– Jag sa till henne: ”Du lade skulden på mina axlar.” För det kändes som att det var mitt fel att hon inte tyckte om mig. Jag tror hon förstod just då hur jag kände det men snart blev hon som vanligt igen. Det var en komplicerad relation. När jag bildade familj flyttade vi in i ett hus bredvid mina föräldrar. Mamma och jag hade en nära relation men vi bråkade jämt.

Frågade du henne varför hon berättade för dig att hon inte var din mamma?
– Ja. Hon förklarade att hon ville berätta innan jag började skolan. Annars skulle alla i skolan veta utom jag och det fick inte hända, sa hon. Hon försökte nog göra rätt men det blev ändå så fel. Det är svårt och det är inte enkelt att förlåta.

Som ung hade Kersti siktet inställt på en enda sak, att bilda familj. Hon träffade sin exman redan när hon var 15 år och blev gravid nästan genast. Men barnet var missbildat och hon fick missfall. Det hände ytterligare en gång. Ett friskt barn har hon fött, en dotter som idag är 47 år. Yrkeslivet har hon vigt åt handeln och har prisats för sitt kundmottagande. En skilsmässa har hon gått igenom. En dag bestämde hon sig för att gå och börja om på nytt.

– Det var tufft!

Idag har Kersti en god relation med sin biologiska pappa. Foto: Peter Cohn

Svårt att känna sig tillräcklig

Även om hon inte tar till superlativer när hon pratar om sig själv så anar man en stolthet över att hon redde ut en svår situation och fick det att gå ihop. Hon har många ärr säger hon. Känslan av att inte duga och inte vara bra nog sitter som en tagg i hjärtat. Det syns inte på utsidan.

– Jag jobbar med det och tänker på det varje dag. Men jag har nog kommit en bit på vägen. Det som är svårast är att jag alltid fick höra hur konstig jag var. Den känslan blir jag aldrig av med. Det har blivit en sanning för mig. Jag får fortfarande dippar men jag måste säga att överlag så mår jag bra idag.

Samtidigt har hon så mycket att vara glad över, säger hon. Hon är lyckligt omgift, har många intressen och relationen med hennes biologiska pappa Lars har utvecklats till en slitstark far- och dotterrelation.

– Vi bor en bit ifrån varandra idag och träffas inte så ofta men vi hörs av flera gånger i veckan.

Har han berättat mer för dig om hur han och din mamma träffades?
– Nej, jag vet bara att de var unga, 15 och 17 år, när de träffades och att omgivningen motarbetade deras förhållande. Men jag ska fråga honom medan det ännu finns tid så att jag får reda på mer. Vi har en bra relation. Det är jag väldigt glad för. Och jag tror faktiskt att han är glad över att ha fått en dotter.


LÄS ÄVEN: Johannas pappa försvann spårlöst: “Han förstod aldrig hur viktig han var”


Scroll to Top