Till sist fick Gun veta sanningen: “Jag trodde jag hade en pappa – men jag har tre!”

Hon växte upp med mamma Margit och pappa Bror och i hennes värld fanns ingen annan pappa. Men när hon var i 14-årsåldern, och hade varit ute sent en kväll, bad pappa att få prata med henne. Han berättade då att han inte var hennes biologiske far och hon blev både ledsen och arg – någon annan pappa kunde hon inte tänka sig.

Vad hon inte visste då, var att ytterligare två pappor skulle ta plats på arenan längre fram i livet. Genom släktforskning och dna-tester har Gun Olsson sökt sina rötter och fått svar på många frågor. Dock inte alla, då det är för sent att fråga …

– Jag brukar säga att jag har tre pappor, skrattar hon. En som uppfostrade mig, en som betalade för mig och en som gjorde mig.

Dialekten vittnar om stockholmskt ursprung men sedan 2002 bor hon i västgötska Tvärred. Dottern Susanne och hennes man Ulf hade flyttat dit och Gun och maken Göran följde efter.

Göran gick bort 2013 och sedan dess lever hon ensam men har sitt nätverk runt omkring sig. Och hon har gott om tid för sitt stora intresse, släktforskning.

– Jag föddes 1946 och fick två bröder. Att det var halvbröder visste jag inte då – mamma sa aldrig något, det var locket på. Inte heller mormor berättade något.

Det var istället pappa Bror som avslöjade familjehemligheten och när Guns sorg och ilska hade lagt sig, blev hon trots allt lite nyfiken.

Hon var inte adopterad, utan ett utomäktenskapligt barn, så en barnavårdsman förde hennes talan och han kände till den man som sades vara hennes biologiske far. Men hon valde att inte kontakta sin “riktiga” pappa vid den tidpunkten. Det räckte med att veta.

Sökte upp pappa

Ett par år senare var hon tillsammans med en kille i Stockholm och de var ute för att titta på vaktparaden. Hon hade då fått fram adressen till sin andra pappa och killen föreslog att de skulle gå hem till honom och ta en fika. Det resulterade i att de promenerade till Slottsbacken 2, där pappan bodde, och ringde på dörren. Då valde killen att gå, men Gun stannade kvar …

– Pappa Kalle öppnade dörren och han förstod omedelbart vem jag var, minns hon. Tårarna rann nerför hans kinder men han bad mig återkomma en annan dag eftersom de hade gäster.

Hon ringde några dagar senare och började därefter umgås med Kalle och hans familj. Hans fru hade också ett barn sedan tidigare och tillsammans hade de två pojkar.

Hon fann sig väl tillrätta i sin nya familj. Pappa Kalle jobbade som munskänk på slottet och Gun njöt av att höra honom berätta om prinsessornas förlovningar och andra kungliga nyheter, innan de kom ut i pressen.

Mamma Margit kände till att de träffades men kommenterade aldrig det. Gun började jobba och flyttade hemifrån ungefär samtidigt som mamman blev svårt sjuk och sängliggande.

– Vi hade bråkat en hel del då jag frigjorde mig som tonåring och kanske var det därför jag aldrig ställde några frågor, funderar hon. Men mamma fanns ändå med när jag förlovade mig med Göran som var en verklig svärmorsdröm.

Margit avled 1965 då Gun ännu inte hade fyllt 19 år. Guns dotter Susanne föddes en tid efteråt – Gun hade fått en egen familj. Pappa Kalle och pappa Bror fanns med i familjekonstellationen och hon umgicks med både dem och halvbröderna.

Hennes mormor fanns kvar i livet och först efter mammans död kunde hon prata om pappa Kalle. Mormor berättade vad pappa Kalle hade sagt: “Säger Margit att det är jag som är far till barnet, så
är det så.”

Gun lade inte så stor vikt vid orden. Hon jobbade och livet rullade på. Men nog hände det att hon undrade vad hennes mamma egentligen hade sett hos Kalle. De var så omaka. Hon var lång och storvuxen, medan han var liten och spenslig.

– Jag trodde att jag kanske var resultatet av en “fredsflört”, säger hon. Jag visste att jag blivit till i Båstad. Min mamma jobbade då i familj i Stockholm som vistades i Båstad under sommarmånaderna och då följde mamma med.

Fick chockbesked

En bit in på 70-talet bestämde sig Gun för att börja släktforska. Hon hade de båda papporna och halvbröderna och hon umgicks fortfarande med familjen på pappa Kalles sida. Men hon var nyfiken på att söka sina rötter och så småningom skulle hon komma att behöva deras hjälp.

Intresset för släktforskning tog hon med sig när flyttlasset gick till Tvärred och där kom hon för första gången i kontakt med dna-forskning. Mamma Margit var hon ju ­säker på men hur var det egentligen med släkten på pappa Kalles sida?

– Min ena halvbror på pappa Kalles sida var med på noterna och var beredd att göra en topsning, säger hon. Med glimten i ögat sa han: “Tänk om vi inte är syskon?” Jag bara skrattade och svarade: “Klart vi är.”

De testades och svaret kom som en total överraskning – de kunde omöjligt vara släkt. Gun vägrade att tro på det. Vem skulle annars vara hennes pappa? Hur smärtsamt det än var, tvingades hon inse att inte heller pappa Kalle – han som betalat underhåll till Guns mamma i alla år – var hennes biologiske far. Nu fanns det inga ledtrådar kvar.

Då bestämde hon sig för att lägga ner alltihop och se sig själv som faderlös. Ett halvår passerade men sedan kunde hon skönja ett ljus i mörkret. Och det utan att hon behövde göra någon egen insats.

– En dag fick jag ett med­delande på telefonen om att jag hade en nära matchning, berättar hon. Jag känner till alla kusiner på min mammas sida, alltså måste detta vara en kusin på min biologiska pappas sida.

Gun fick kontakt med kusinen, en kvinna, och insåg att hon långt om länge måste vara sanningen på spåren. Någon av kusinens föräldrar måste vara syskon med hennes okände far och hjärtat började slå snabbare.

Fick en brorson

Det framkom då att kusinens pappa hade en halvbror som hade bott i Båstad under den tid då Guns mamma var där. För Gun började frågetecknen rätas ut till utropstecken. Kanske skulle hon äntligen få klarhet i vem som var hennes biologiske far?

– Av kusinen fick jag veta att hennes pappas halvbror förmodligen var min rätta pappa, säger Gun. Hon berättade också att även jag hade en halvbror och att jag hade drag av den familjen.

Svaret lät inte vänta på sig. Hon hade hittat sin biologiske far. Han hette Olle men var tyvärr borta. Det visade sig också att hon hade en halvbror och det ledde till kontakt som han valde att avsluta.

Däremot lyckades hon spåra en brorson i Vadstena. Återigen vaknade detektiven i henne och hon gav sig ut på “jakt”.

Hon trodde sig ha hittat rätt person och fick fram hans ­telefonnummer. Med ivriga fingrar slog hon numret men kom då till en telefonsvarare. Hon talade in ett meddelande, varpå brorsonen ringde upp. Hon presenterade sig som släktforskare och förklarade för den häpne mannen att hon var syster till hans pappa.

– Helt plötsligt fick han en faster, säger hon med ett stort leende. Vi bestämde oss för att träffas och det stod genast klart att vi var släkt.

Han kände igen dragen – Gun har samma ögon som hans far. De fick bra kontakt och umgås än idag och han har kunnat berätta för henne hur livet var för släkten på pappa Olles sida.

– Till slut fick jag veta hur saker och ting förhöll sig, säger hon. Jag tycker fortfarande att det var tråkigt att mamma aldrig berättade något, eller att jag inte ställde frågor. Men nu har jag hittat min släkt och jag är väldigt släktkär.

Fotnot: Topsning är en metod för att få fram dna från en person och innebär att man skrapar på insidan av kinden. Provet skickas sedan till laboratorium för undersökning.