Ukrainakorrespondenten Elin Jönsson: Barnen är både oroliga och stolta

Elin Jönsson dyker upp på den mötesplats vi tidigare har bestämt med allt sitt hår instoppat i en stickad mössa. Hon förklarar att det är kollegan, SVT:s ­Indienkorrespondent Malin Mendel som gett henne tipset att knyta ett baddrocksskärp runt håret för att skapa de bästa lockarna.

– Vi får se hur det blir sen när jag släpper ut det, säger Elin och kliar sig lite under den varma mössan.

Redan på högstadiet hade Elin en dröm om att vilja bli journalist. Hon var bara 14 år när hon gjorde, eller snarare försökte göra, sin allra första intervju.

– Vi bodde granne med en nazist. Jag såg vid ett tillfälle att han hade en hakkorsflagga i sitt hem och det gjorde mig så enormt upprörd. Jag gick dit, ringde på dörren och när han öppnade förklarade jag för honom att jag gjorde ett skolarbete och undrade om jag fick komma in.

– Han försökte stänga dörren, men då stack jag in min fot så att han inte kunde. Jag försökte verkligen, men han ville aldrig bli intervjuad och till slut fick jag ge mig.

Elin Jönsson drömde om en större värld

Precis som sin mamma och pappa, som båda älskade äventyr och resor, började Elin resa själv redan i ung ålder. Hon var 15 år då hon reste till ­Argentina som utbytesstudent. Därefter reste hon med svenska fredskommittén till Berlin där hon bodde i en östtysk familj i samma veva som Berlinmuren föll 1989.

– Jag fick mersmak och började resa till Berlin då och då vilket gjorde att min mamma började gömma mitt pass, säger Elin och skrattar.

Idag, när Elin har egna barn, kan hon förstå föräldrarnas oro. Men idag är det hennes äldste son som är den som gömmer hennes pass.

Läs även: Jenny gör politikerdockorna till Herr Talman: ”Jag har världens roligaste jobb”

Hon växte upp i Saltsjö­baden, men tyckte världen där var allt för liten och inskränkt. Många av klasskamraterna brydde sig bara om det materiella. Elin fortsatte att drömma om en större värld och sökte sig till Huddinge gymnasium där hon fann en bredare mix av människor.

Hon lärde känna många nyanlända och fick kompisar från andra länder. Hon har alltid haft en fallenhet för språk och pluggade till en början franska, men övergick senare till ryska som hon senare skulle komma att prata flytande. Ukrainska likaså.

Kom till Sovjetunionen mitt i revolutionen

Som 17-åring drev Elins nyfikenhet och äventyrslust henne till Sovjetunionen. Elin åkte dit som utbytesstudent 1991. Det var ett beslut som hennes föräldrar, släkt och vänner inte var helt positiva till.

– Mamma och pappa uppmuntrade mig att se världen. Samtidigt kände de nog att jag var snäppet vildare än vad de hade varit.

Elin förklarar att hon ville dit av en ganska banal ­orsak. Hon ville se om människorna där kunde skratta.

Läs även: Pia Salming om sorgen och saknaden efter Börje: ”Vi var själsfränder”

– Så fort det handlade om Sovjetunionen på nyheterna var det så otroligt deppigt – svartvita bilder, politik och passiva människor. Pratade man om Frankrike eller Spanien var det glada miner, ­kultur, mat och bilder i färg.

Sovjets sönderfall började bara två veckor efter Elins ­ankomst. Hon, och tio andra svenskar, befann sig i Moskva under augustikuppen mot ­Michail Gorbatjov. Elin såg stridsvagnar rulla in på gatorna. För de som var på plats blev upplevelserna traumatiska.

– Det var som resa in i ett svart hål. Det fanns ingen mat och inget toalettpapper. Men det var i matköerna, när jag fick slåss för en limpa bröd, som jag på riktigt började lära mig det ryska språket. Att stå och räkna upp ett tjog ägg, ett hekto skinka och allt annat man ville ha var en bra övning.

Trivs i mer tillåtande kultur

Samtidigt beskriver Elin tiden i Moskva som fantastisk. Hon har inga minnen av att någonsin ha känt sig rädd. Hon kunde alla Moskvas tunnelbanestationer och umgicks gjorde man hemma eftersom det varken fanns restauranger eller kaféer på den tiden.

– Jag blev inbjuden i människors gemenskap. Många av de vänner jag fick under den tiden har jag kvar än idag. Det är märkligt, med tanke på ­situationen som var, men jag har aldrig känt mig så hemma som där. Det låter säkert jätte­konstigt med tanke på vilken fruktansvärd regim Ryssland har idag, men jag har alltid upplevt att jag andas lättare i Ryssland.

Elin säger att det är mer tillåtande att vara människa, att vara den man är och att man uttrycker sig mer direkt och är mer rakt på där än här i Sverige.

– Jag har lite svårt för klimatet som råder här. Vi har så svårt för att släppa fram oss själva.

Många av Elins allra bästa vänner bor i Ryssland och de har sagt att situationen är hemsk.

– De avskyr det som pågår. De upplever att de blir hatade av hela världen.

Läs även: Radiohjälpens Kristina Henschen om besöket i Ukraina: “Jag grät i flera veckor”

Elin Jönsson om tiden i Moskva

Elins värdfamilj i Moskva skickade ut henne på landsbygden för att hon skulle vara säker och hon minns än idag känslan av att möta pansarvagnarna på vägarna. Rutorna på bussen som hon färdades i krossades och de körde den långa vägen utan fönster.

All kommunikation med Sverige bröts. Under långa ­perioder visste varken Elins föräldrar eller ambassaden var hon fanns eller ens om hon var vid liv.

Under en period befann sig Elin på ett läger med 800 unga pionjärer. Det enda Elins ryska värdmamma kunde förmedla till Elins föräldrar hemma i Sverige var ”she is in a camp” (”hon är i ett läger”). Elin berättar att hennes föräldrar blev helt förstörda.

När Elin var tillbaka i Moskva hängde hon på barrikaderna tillsammans med demonstranterna och gick på konserter för att visa sitt motstånd. Hennes kompisar ritade galler över sina foton i passen.

Samtidigt blev det turbulent i samhället. På grund av människors hunger uppstod kriminalitet, kaos med svarthandel. Glödlampor blev stulna i tunnelbanan så att det blev alldeles becksvart och det var bränder på gatorna. Elin berättar att de slängde av sig sina skoluniformer och folk vägrade ta krigslektioner.

– Precis som man inför i Ryssland nu igen, hade man förberedande krigslektioner där vi fick lära oss att använda gasmask och skjuta med en Kalasjnikov. Men vi vägrade. Tillsammans med mina vänner drogs jag med i kampen för demokrati.

Rapporterar om kriget i Ukraina

Elin kom under 1990-talet att tillbringa långa perioder i Ryssland. Hon reste även runt en hel del med tåg i Centralasien, Uzbekistan, Ukraina och Baltikum.

– Det var egentligen då någon gång som jag blev journalist. Jag kände mig tvungen att berätta om det jag upplevde och var med om. Många av de artiklar som skrevs om Ryssland hade en ganska raljerande och arrogant ton. Hela sanningen kom inte fram. Detta ledde till att jag bland annat började rapportera för Sveriges Radio och skrev krönikor för olika tidningar.

Som 22-åring började Elin plugga på Södra Vätterbyggdens folkhögskola, men hann inte ens gå klart innan hon fick jobb på radions P3 där hon fick rapportera om länderna som ligger henne så varmt om hjärtan.

Det är inte journalistiken i sig utan snarare att få berätta om just dessa platser som varit hennes driv. Elin tror att det är hennes nyfikenhet och mod, men framför allt empati och engagemang, som fått henne att kunna leverera på topp så länge.

– Empatin är det allra viktigaste och något man pratar alldeles för lite om inom journalistiken, men det är just den egenskapen jag får mest uppskattning för från mina tittare.

Läs även: Daria och Nadiia flydde krigets Ukraina: “Vi fick verkligen lämna allt”

Elin möts av både sorg och glädje

Hur vill du beskriva de senaste åren som utsänd av SVT för att rapportera om kriget i Ukraina?
– Både tufft och lätt. Jag möter så mycket glädje och värme. Människorna möter mig med sådan enorm tilltro och tillit. Samtidigt finns det så fruktansvärt mycket sorg och elände. Många känslor. Jag känner sådan menings­löshet över allt våld. Alla försvunna liv och alla som är skadade och traumatiserade för livet.

– Krig är så vansinnigt, ofattbart och primitivt – att vi inte har kommit längre? Jag vill skildra vad det innebär att vara människa i ett invaderat land och vad kriget gör med människor. Jag vill lyfta fram människans enorma styrka, men också gemenskapen som finns där.

Är du aldrig rädd?
– Jo, jag är rädd. Särskilt innan jag ska åka till Ukraina. Då ifrågasätter jag varför jag gör det jag gör. När jag är på plats känns det alltid bättre. Jag kan känna mig rädd om natten när jag ligger och funderar. Då kan jag föreställa mig hur hotellet träffas av en robot eller drönare.

– Rädsla är sällan rationell eller logisk. Vissa resor kan jag känna mig räddare än andra men egentligen är det ingen skillnad. Det handlar nog mer om hur jag mår inombords just den resan. Jag försöker också skapa något slags kontroll genom att alltid kolla skyddsrum, utrymningsvägar och ha panikväskan packad.

Äldste sonens pappa giftes bort

Elin har sina tre söner med två olika pappor. Pappan till den äldste sonen kommer från Kirgizistan och var också journalist. Elin berättar att han var välutbildad, hade pluggat flera språk och som den ende sonen i familjen ville han göra rätt för sig. Men hans föräldrar var väldigt konservativa och var inte alls positiva till Elins och hans relation.

– Av sociala skäl kunde de inte acceptera att han var ihop med mig. De gillade inte att jag var västerländsk, icke-muslim och att jag dessutom var äldre än han. De ställde ­ultimatum – han fick göra slut med mig eller aldrig mer ha kontakt med dem.

Under tiden som Elin var tillsammans med den här killen fick hon reda på att hon hade cancer, malignt melanom, som hade börjat som ett stort kolsvart märke på vänster lår. Och som om det inte var nog fick hon, två dagar efter operationen, veta att hon var gravid.

– Det var så klart oerhört traumatiskt. Jag var 32 år, behandlades för cancer och hade enligt läkarna bara ren tur som överlevde. Jag hade dessutom blivit lämnad av en man som jag nu väntade barn med, men som blivit bortgift med en främmande kvinna.

– Situationen var superdeppig, en tung period i mitt liv. Men allt slutade tack och lov väl. Jag gick på regelbundna kontroller var tredje månad i fem år och är nu friskförklarad. Och dessutom fick vi ett liv.

Läs även: Mette virkar gosedjur till rädda barn: “Nu kan de ge tröst åt barn från Ukraina”

Lugnare liv i Ukraina

Både Elin och hennes son har idag kontakt med hans pappa och de har till och med träffats tillsammans med sina familjer. Hennes nuvarande man har adopterat Elins förstfödde, så att deras tre barn ska ha samma rättigheter.

– Min sons biologiska pappa kommer aldrig att finnas där på samma sätt som min man och han var dessutom med och godkände adoptionen, förklarar Elin.

2011 träffade Elin sin nuvarande man David som hon fått sina två andra barn med. Han är diplomat och jobbade på ambassaden i Minsk och de träffades genom en gemensam vän till dem som tyckte att de skulle vara perfekta för varandra. Elin beskriver hur hon fastnade för hans energi.

– Han är supersmart och pratar även han flytande ­ryska. David och jag förstår varandras engagemang. På gott och ont driver vi både oss själva och varandra väldigt hårt. Jag tror att vi egentligen är bättre på att klara av kriser än vardag. Vi är båda vana vid att leva under extrema förhållanden.

Kontrasten mellan rapporteringen i Ukraina och vardagspusslet hemma i Stockholm upplever Elin som enorm.

– Jag är borta två veckor och sedan hemma en månad och jag kan säga att livet på bortaplan är lugnare än det hemmavid. Då ska man hinna ikapp med allt det vanliga livet på kort tid. I Ukraina är jag mer i nuet. Jag tycker att livet här i Sverige är hårt. Vi har så höga krav på oss själva och bär hela tiden skuld eller skam för att vi inte lyckas på alla plan hela tiden.

Läs även: Bert Sundström: ”Det finns på riktigt människor som vill slå ihjäl mig”

Elin Jönsson om barnens rädsla

Du sa att barnen gömmer ditt pass idag – är de oroliga för dig?
– Jo men det är de. De tycker det är jobbigt när jag åker iväg. Men jag har berättat för dem om vår säkerhetsavdelning och de går gärna igenom min utrustning med skottsäker väst, kemdräkt eller kollar hur gasmasken fungerar. De är också stolta över mig och tycker det är kul när människor på stan kommer fram och visar sin uppskattning för det jobb jag gör.

– Men visst har det varit tufft för dem att alltid förklara och försvara mig när deras kompisar ifrågasätter hur deras mamma kan lämna dem och åka ut i kriget. Nu har alla märkligt nog vant sig vid vad jag gör.

Och hur känner du själv?
– För mig har det aldrig funnits något alternativ. Jag har som journalist bevakat Ukraina och Ryssland i 30 år. Skulle jag nu plötsligt bara stå och se på när detta historiska krig pågår? Det var omöjligt för mig och det förstår min familj.