Daria och Nadiia flydde krigets Ukraina: “Vi fick verkligen lämna allt”

Vi träffar 17-åriga Daria och hennes mamma Nadiia på Frölunda kulturhus. Fåglarna kvittrar utanför och solen skiner från en klarblå himmel. Vinden är varm.

De bor här nu, i Göteborgs västra delar. Det var inte så det var tänkt. Daria hade drömmar och planer. Hon skulle ta studenten och därefter var målet att flytta från den lilla hemstaden Trostyanets, fyra mil från ryska gränsen, till en annan, större stad i Ukraina.

– Jag trodde att jag skulle flytta till en större stad för att börja på universitetet. Det var vad jag planerade för, säger Daria på väldigt bra svenska.

Men den 24 februari 2022 förändrades allt. Klockan sex på morgonen ringde en kompis till deras gemensamma Facetimechat och berättade att kriget hade börjat.

– Veckorna innan det bröt ut rapporterades det om en allt större rysk mobilisering utmed gränsen mot Ukraina. Många sa att kriget skulle komma. Men vi hoppades att det bara var en övning, att de inte skulle attackera. Vi lever på 2000-talet. Det borde inte hända nu, säger Nadiia.

---

LÄS ÄVEN: Mette virkar gosedjur till rädda barn: “Nu kan de ge tröst åt barn från Ukraina”

---

Hemstaden stod i lågor

Samtidigt som Darias pappa, Alexander, åkte för att tanka bilen, vilket tog flera timmar på grund av långa köer till bensinstationerna, packade Nadiia, Daria och lillebror Vadim det de kunde få med sig från lägenheten där de bodde.

– Sedan åkte vi till mormors och morfars hus. De bor i utkanten av Trostyanets. Vi skulle gömma oss i deras källare. På gatorna körde ryska stridsvagnar fram och tillbaka hela tiden. För att komma till källaren var vi tvungna att gå ut på gården. Jag såg en stridsvagn som pekade med kanonen rakt mot mig innan jag stängde dörren, säger Daria

Efter att ha varit gömda i källaren i tre veckor, utan att alls ha varit utomhus, upprättades ett avtal med Ryssland om en så kallad grön korridor. Den möjliggjorde för civila att lämna Trostyanets.

---

LÄS ÄVEN: Lena öppnade sitt hem för ukrainska Olena: “Hos henne känner jag bara kärlek, omsorg och värme”

---

– Vi visste inte om ryssarna skulle hålla vad de lovat, om det verkligen skulle vara säkert att lämna staden. Men vi hade inget val, säger Nadiia.

På morgonen den 12 mars lämnade de sin hemstad i bil. Det var den enda möjligheten. Det fanns inga tåg eller andra färdsätt att använda. Skulle man ta sig därifrån behövde man ha tillgång till bil.

Darias pappa körde familjen till Poltava. En bro hade bombats sönder av Ukraina för att försvåra för ryssarna, vilket gjorde att de fick ta en lång omväg. Därtill stoppades alla bilar utmed vägen vid flera ryska kontrollstationer, så kallade checkpoints. En resa som i vanliga fall tar ett par timmar tog nu närmare tolv.

– Precis efter att vi lämnade Trostyanets stod hela staden i lågor. Hur kan man föreställa sig en framtid där? undrar Daria.

Pappan är kvar i Ukraina

I Poltava tog de farväl av Darias pappa och åkte vidare med tåg till Polens huvudstad Warszawa.

– Inga män över 18 år får lämna Ukraina, så pappa åkte tillbaka. Nu känns det ganska tryggt där vi bodde, eftersom kriget har flyttat österut. Pappa jobbar på samma fabrik som han gjorde före kriget. De gör kex och choklad, produkter som finns i affärerna här i Sverige. Vi pratar ofta i telefon och över Facetime. Min lillebror pratar med honom varje kväll innan han ska sova, säger Daria.

I Warszawa hade Daria en faster som hjälpte dem med husrum och mat. Men eftersom det redan var väldigt många flyktingar från Ukraina i den polska huvudstaden och fasterns boende inte är särskilt stort, ägnade de mycket av sin vakna tid åt att fundera på vart de skulle kunna ta vägen.

– Vi ville så långt bort från kriget som möjligt. Varje dag pratade jag med min syster, som bor i Sverige sedan 15 år, om vad vi skulle göra. Och en kväll satte vi oss ner och bestämde att vi skulle åka hit. Att min syster finns här har hjälpt oss väldigt mycket och hon har lärt oss om det svenska samhället. Om du flyttar någonstans och inte har några nära att fråga, då blir det väldigt svårt, säger Nadiia.

Invald i Göteborg ungdomsfullmäktige

När de reste genom Ukraina, på väg därifrån, såg de stor förödelse: bombade hus, förstörda stridsvagnar, bilar och bussar och döda kroppar utmed vägen. Men det var först när Daria kom till Sverige som hon tillät sig att bli rädd.

– Medan vi var på flykt var jag bara inne i mig själv. Jag kände ingen hunger, inga känslor. Det var först när jag kom i trygghet som rädslan kom. Det var först då allt sjönk in. Jag kunde inte förstå vad jag hade upplevt. Jag var sjuk i en vecka. Sedan började jag om, säger Daria.

Börjat om har Daria verkligen gjort. Massflyktsdirektivet möjliggör för människor från Ukraina, med tillfälliga uppehållstillstånd, att arbeta i Sverige. Daria och hennes mamma arbetar båda på en restaurang inne i centrala Göteborg. Utöver det studerar Daria svenska på Angeredsgymnasiet och strax före årsskiftet stod det klart att hon blivit invald i Göteborgs ungdomsfullmäktige.

---

LÄS ÄVEN: Ulla vill sticka 1000 tröjor till barnhemsbarn: “Jag vet att de kommer till nytta”

---

– Även i Trostyanets var jag engagerad. Jag var skolans elevordförande och arbetade till exempel med att utveckla ungdomars påverkan i staden. Här i Göteborg hjälpte min lärare Torbjörn mig med min kampanj för att komma in i ungdomsfullmäktige. Men jag trodde verkligen inte att jag skulle bli invald. Så det var otroligt oväntat när jag faktiskt blev det.

– Ungdomsfullmäktige är det sammanhang där jag kan samverka med andra ungdomar och jag hoppas att erfarenheterna därifrån en dag ska göra att jag kan hjälpa till att bygga upp Ukraina igen.

Tog studenten på distans

Daria tycker om att prata med alla och har nu vänner med ursprung från bland annat Kenya, Spanien, Frankrike och Albanien.

– Det blir lätt så när man har flytt till ett annat land att man söker sig till sina landsmän. Men sådan är inte jag. Min personlighet gör att jag vill lära känna olika människor.

Hur är det då med hennes gamla vänner från Trostyanets, från klassen?

– Jag har fortfarande kontakt med dem. Vi ringer och använder Facetime. Några bor kvar, men vi är många som är utspridda över världen.

Daria fick tillsammans med sina klasskamrater ta studenten på distans, över internet. Nu vill hon utbilda sig vidare och berättar att hon tycker om matematik och att hon har sökt olika utbildningar till hösten, bland annat informationsteknik på Chalmers.

– Det som gör det osäkert är att vi bara har uppehållstillstånd ett år i taget. Så kommer Daria in på en utbildning här i Sverige är det inte säkert att hon kan fullfölja den. Men vi hoppas, säger Nadiia.

Känner trygghet i Sverige

I Nadiias och Darias liv finns en stor saknad. En saknad efter det som var och en längtan efter att träffa dem som blev kvar: Darias pappa, mormor, morfar, farmor och farfar. Något som gör väldigt starkt intryck i all den saknaden är Darias beslutsamhet att återvinna sin framtid, att våga drömma.

– Att ha varit tvungen att lämna allt gör att jag nu känner att jag uppskattar det jag faktiskt har. Och jag försöker vara lycklig, varje minut jag lever, säger Daria.

Nadiia tittar ut genom fönstret. Ögonen tåras.

– Ja, vi fick verkligen lämna allt. De enda kläder jag fick med mig var de kläderna jag hade på kroppen. Men i Sverige kunde jag äntligen känna trygghet, för mig och mina barn, säger Nadiia.

---

LÄS ÄVEN: Radiohjälpens Kristina Henschen om besöket i Ukraina: “Jag grät i flera veckor”

---

Avslutningsvis vill jag fråga om den blå fjärilen, den jag har sett att Daria använder i sitt namn när hon skickar sms. Vad betyder den?

– Det är min favoritsmiley på mobilen. Den smileyn lugnar mig väldigt mycket. Den blå fjärilen öppnar upp nya vägar och gör att jag känner mig fri, fri att ta mig dit jag vill.

När vi är på väg ut för att ta några fotografier på Daria och Nadiia passerar vi en glasmonter på kulturhuset. Vi stannar till. För där, i montern, ligger den – den blå fjärilen.