Lena öppnade sitt hem för ukrainska Olena: “Hos henne känner jag bara kärlek, omsorg och värme”

Doften av rödbetsgrytan borsjtj som Olena Repianchuk håller på att tillreda, sprider sig i köket. I dag fyller hennes son Andrey 13 år och det ska firas med Ukrainas nationalrätt, tårta och ballonger.

Olena jobbar metodiskt bland grytorna, med viss hjälp av dottern Katja, 11 år. Olena är blind, hon miste synen i en olycka redan som barn. Hemma i Odessa ligger köksredskapen alltid på samma ställen, i det nya köket i Sverige är det svårt att hitta rätt saker på egen hand.

Olena och hennes två barn flydde från kriget i hemlandet och hamnade i Boden i Norrbotten.

– Vi levde ett helt vanligt liv, bodde i en liten lägenhet, barnen gick i skola och jag jobbade som massör. Jag glömmer aldrig när kriget kom med alla ljud från raketexplosionerna och maskingevären. De hördes nattetid då barnen sov så de förskonades från de skrämmande ljuden. Jag var väldigt rädd.

När kriget ryckte allt närmare lämnade Olena, Andrey och Katja sitt hem i Odessa och flydde med tåg till Lviv, där volontärer hjälpte den lilla familjen till den polska gränsen i bil.

Att hennes och familjen Sundqvists vägar korsades berodde på en lycklig slump.

– Så fort kriget bröt ut var jag och min man Janne överens om att vi ville hjälpa till på något sätt. Tänk om det var vi som tvingats fly, med vår funktionshindrade son i en rullstol? Jag fick panik och svårt att andas bara av att tänka tanken, säger Lena Sundqvist och berättar att hon vände sig till Migrationsverket, kommunen och Röda Korset för att höra hur hon skulle kunna bidra.

En ovanlig sjukdom

Men det var först när hon såg att skådespelaren Lia Boysen var i Polen för att hjälpa flyktingar på plats som hon fick ett riktigt uppdrag. Lena befann sig på sjukhuset med sonen Arvid och surfade runt på sociala medier i väntan på sonens operation.

– Vår son Arvid har ett medfött och väldigt ovanligt syndrom som gör att alla hans förmågor försvinner, en efter en. Han var ett högfungerande barn som var tidig med talet, klättrade överallt och lärde sig cykla redan som 4-åring. Nu kan han inte längre gå, han kan knappt prata och inte ens äta.

Lena säger att det var smärtsamt när Arvid i 6-årsåldern inte längre kunde cykla och blev ledsen när han såg andra barn som cyklade.

– Det gjorde ont när Arvid sa: “Åh, mamma, jag kommer ihåg när jag också kunde cykla.” När vi förstod att Arvid bara skulle bli sämre och sämre bestämde vi oss för att leva livet så fullt ut så att det sladdar i kurvorna. Arvid ska få uppleva allt som livet har att erbjuda, och vi vill skapa fina minnen tillsammans. Vi har både varit i fjällen och på solsemester. Ingenting får hindra oss.

Men sjukhusbesöken är många och den 17 mars var det dags för Arvid att få en sond inopererad, eftersom han inte längre kan äta själv.

– Medan Arvid opererades skrev jag till Lia Boysen för att fråga om hon visste om någon ukrainsk flykting i norr behövde vår hjälp. Svaret kom direkt! Lia berättade att den blinda mamman Olena och hennes två barn inte mådde bra på Migrationsverkets ­boende.

Lena sattes i kontakt med Olena och från sjukhuset dirigerade Lena sin man och vuxna barn att ställa i ordning den extra bostad som hör till familjens villa. Familjen hämtade den ukrainska familjen och installerade dem i hemmet. Nästa dag kom Lena och Arvid hem från sjukhuset och fick för första gången träffa sin utökade familj.

Som en karamell

– Vi kan inte varandras språk, men vi kramades länge redan i hallen. Nu kommunicerar vi via olika översättningsappar, där det jag skriver översätts till ryskt tal för Olena. Jag vet inte så mycket mer än att familjen flydde från Odessa till Polen, där de sattes på en buss till Sverige. De har inga nära släktingar kvar i Ukraina, nu är jag deras svenska mormor, säger Lena och konstaterar att Olena får berätta mer om kriget och flykten när hon själv känner ett behov av att prata.

Lena säger att barnen fått dra ett stort lass under flykten, det är de som fått vara mammans ögon och tillsammans har de fått lita på främlingar längs vägen.

Något som värmer Lenas hjärta extra mycket är hur den 13-årige Andrey tagit till sig Arvid på ett kärleksfullt sätt.

Arvid älskar tv-spel men kan inte längre hålla i kontrollen själv. Andrey spelar och Arvid tittar på och lever sig in i spelet som om han spelade själv.

Lenas ögon tåras när hon berättar att hon förklarat för Andrey att Arvid inte har några vänner. Svaret hon fick från den ukrainske tonåringen gjorde henne mållös.

– Han skrev i översättningsappen att Arvid är som en karamell med papper på. De andra barnen ser bara pappret, men inte hur fint innehållet är. De ser inte bakom skalet. Barnen möts över språk- och utvecklingshinder och jag har fällt tårar av tacksamhet över denne kille från Ukraina som förstår och ser min Abbe.

Omsorg och värme

Familjen Sundqvists insats för flyktingarna är helt ideell och Lena önskar att fler ska ställa upp för människor på flykt.

– Det ger så oerhört mycket tillbaka. Jag önskar också att det fanns något stöd för familjer som vill öppna sitt hem men kanske inte har den ekonomiska möjligheten.

Olena och hennes barn hade nästan bara med sig kläderna de hade på kroppen, men tack vare en insamling som Lia Boysen gjort, och familjen Sundqvists stöd, har den lilla familjen både fått köpa nya kläder och leksaker.

– Nu hoppas vi att Olena som är utbildad massör ska få en praktikplats och att barnen snart får börja i skolan. Än så länge har vi egen svenskundervisning här hemma, med språkkort som vi skrivit ut från internet. Familjen brukar också åka in till Boden för att gå på språkkafé.

Olena har inga nära släktingar kvar i Ukraina, men har tät kontakt med vänner som rapporterar från krigets fasor. Hon konstaterar att kriget inte verkar bli så kortvarigt som hon hoppats på. Nu måste hon planera för ett nytt liv.

När Olena vill säga något pratar hon in det hon vill säga i telefonens översättningsapp och Lena läser högt från sin mobil:

– Jag har varit orolig för hur jag skulle kunna hjälpa mina barn i ett främmande land. Jag är tacksam för att Lena inte var rädd för att bjuda in en blind mamma och hennes barn. Hos henne känner jag bara kärlek, omsorg och värme.