Ulla vill sticka 1000 tröjor till barnhemsbarn: ”Jag vet att de kommer till nytta”

Ulla Sjölin har ett mål i livet: att sticka 1 000 tröjor till barnhemsbarnen i Rumänien. Och nog har hon chans att lyckas. Hittills har det blivit 934 stycken!

Det sitter i fingrarna – Ulla Sjölin stickar mest hela tiden och kan nästan sova och sticka. Och säkert är det nödvändigt eftersom hon satt upp ett mål som heter duga. Ulla har för avsikt att sticka 1 000 barn-tröjor och hon har redan kommit en bra bit på vägen.

När vi hälsar på har hon i det närmaste färdigställt tröja nummer 934 och det är ett svårslaget rekord.

Men Ulla stickar inte enbart för nöjes skull – hon tänker längre än så. Och hon behåller inte tröjorna utan skickar dem till barnhemsbarn i Rumänien. Att de kommer fram vet hon säkert, för hon får både glädjefyllda bilder och tackbrev.

LÄS ÄVEN: Liselotts butik inspirerade till feelgood-bok: ”Jag visste inte ens att författaren varit här”

– Det värmer hjärtat, konstaterar hon med ett glatt leende.

Ulla bor med maken Per i västgötska Torbjörntorp. Per stickar inte men är ändå delaktig i hennes projekt. När garnet trasslar sig kommer han till undsättning, för då tryter Ullas tålamod. Men sticka kan hon, för hon fick tidigt lära sig konsten av mamma och storasyster.

– Jag har alltid varit handarbetstokig, berättar hon samtidigt som hon visar de färgglada tröjorna, passande till barn i åldrarna 10 till 13 år.

– Jag sydde tidigt mina egna kläder, men inte min egen brudklänning – sådant betyder otur.

Det kan aldrig bli för många tröjor. Foto: Jan-Erik Ejenstam

Sydde till barnen

Om det berodde på den köpta brudklänningen eller inte låter vi vara osagt, men klart är att äktenskapet med Per varit – och är – av det lyckligare slaget. De har alltid trivts så bra tillsammans och är oerhört tacksamma över att ha varandra.

– Vi har varit gifta i 65 år och än har han öronen kvar, skojar Ulla.

Ulla och Per har begåvats med barnen Ola och Eva och när de var små sydde Ulla alla kläder till dem. Först efter konfirmationen började de protestera och tyckte att det var roligare med köpta kläder. Men Ulla hittade snart andra vägar för sin kreativitet. Hon broderade bonader och stickade – även om det var i mindre omfattning än idag.

På den tiden fyllde arbetet som mentalskötare en stor del av hennes tid och hon var dessutom kyrkvärd i 22 år. Men när hon blev 65 gick hon i pension och hade plötsligt tid i överflöd. Lediga timmar, minuter och sekunder skulle tas tillvara. Hon började sticka som aldrig förr.

LÄS ÄVEN: Mette virkar gosedjur till rädda barn: ”Nu kan de ge tröst åt barn från Ukraina”

– I samma veva startade kyrkan ett stickkafé i prästgården. Damerna stickade tröjor till barnhem på olika håll i världen, men jag deltog aldrig på träffarna.

Hon föredrog att sitta hemma och sticka, men de färiga tröjorna levererade hon till stickkaféet för att de skulle komma till nytta och värma barn som har det svårt. På eget bevåg knöt hon sedan en ny kontakt.

Pingstkyrkan i Falköping driver en second hand-butik där insamlade medel går till barnhem i Rumänien, och Ulla vill gärna stödja verksamheten på sitt sätt. Hon lämnar tröjorna i butiken och sedan får de följa med hjälpsändningen.

– Det kan aldrig bli för många tröjor, säger hon med eftertryck. Om barnhemmet inte behöver alla, delas de ut till fattiga rumäner och jag vet att de kommer till nytta. Och i second hand-butiken är de jätteglada över att skicka med sådant som är nytt och oanvänt.

Hon stickar i snitt en tröja i veckan och en gång i månaden bär det iväg till second hand-butiken för leverans av fyra, fem tröjor. Inte minst under pandemin gick Ullas stickor varma.

– Vi har var sitt hörn i soffan, Per och jag, och där sitter jag ofta och stickar, säger hon och skrattar.

Ett urval av Ullas många tröjor till Rumänien. Grundmönstret är detsamma, men färgsättningen varierar. Foto: Jan-Erik Ejenstam

Måste vara syntet

Ulla är hockeyfantast och håller på Färjestad. När favoritlaget spelar kan hon knappast hålla fingrarna i styr. Ju mer spännande det blir i matchen, desto snabbare stickar hon.

En tröja blir klar på nolltid. Sedan börjar hon på en ny.

Mönstret hon stickar efter är alltid detsamma, men färgerna varierar. Alla tröjorna är gjorda i syntetgarn. Dels är ullgarn för dyrt, dels måste tröjorna klara att tvättas, med tanke på att det är barn som ska ha dem.

– Nej, ull är inte att tänka på, säger hon och lägger tyngd bakom orden. Jag köper allt garn själv och om jag stickade i ull skulle det inte bli mycket kvar av pensionen.

Ulla har noggrant fört bok över alla tröjor hon stickat. De äldsta arken är alldeles gulnade. Foto: Jan-Erik Ejenstam

Ulla har alltså koll på hur många tröjor hon stickat och när de påbörjats och avslutats. Hon har ett ”tröjkartotek” där alla uppgifter finns nedtecknade. Vissa pappersark är så gamla att de gulnat av ålder. Men där finns allt samlat – alla 934 tröjorna – som ska bli 1 000 om Ulla får bestämma.

– Får jag bara behålla hälsan ska jag nå mitt mål, säger hon bestämt.

Hon konstaterar att hon är oerhört lyckligt lottad som får ägna sig åt det bästa hon vet.

– Vad kan vara mer avkopplande och roligare än att sticka? frågar hon sig själv medan fingrarna leker med aviga och räta maskor.

Ulla Sjölin

Ålder: 86 år.

Familj: Maken Per, två barn, två barnbarn och två barnbarnsbarn.

Bor: I Torbjörntorp vid Falköping.

Gör: Pensionär.

Annons
Scroll to Top