Radiohjälpens Kristina Henschen om besöket i Ukraina: “Jag grät i flera veckor”

Bosnien, Tjetjenien, Jemen och Ukraina – fyra hårt krigsdrabbade länder och sannolikt bland de sista platserna på jorden som gemene man önskar besöka, åtminstone under pågående krig.

För Radiohjälpens generalsekreterare Kristina Henschen har det varit precis tvärtom. När väpnade konflikter brutit ut och gjort livet omänskligt svårt för lokalinvånarna har det varit till just dessa platser som hon känt sig kallad. Det är ju där hon har kunnat göra störst nytta.

Kanske är Kristinas dragning till stormens öga delvis en produkt av hennes trygga barndom i den lugna villaförorten Enskede, söder om Stockholm.

– Det starkaste minnet från min barndom är att jag hela tiden ville att det skulle hända saker, vilket det i mitt tycke gjorde alltför sällan. Jag var ett väldigt pojkflickigt barn som klättrade högst upp i träden och älskade att uppleva nya saker.

Kristina lärde sig tidigt om missförhållanden

Den som tycker att efternamnet Henschen klingar bekant har kanske läst, eller åtminstone hört talas om, Kristinas mamma Helena Henschens uppmärksammade roman I skuggan av ett brott, som kom ut 2004. Boken handlar om en tragedi i Helenas mors familj på 1930-talet som gått till kriminalhistorien som ”de von Sydowska morden”.

Helena Henschen var inte bara författare utan också formgivare. Efter två äktenskap och lika många barn gifte hon om sig med författaren och journalisten Gunnar Ohrlander. Tillsammans fick de Kristina och hennes tvillingsyster Jenny. Kristina anser att uppväxten som tvilling gav henne värdefull förberedelse inför det kommande yrkeslivet.

---

LÄS ÄVEN: Mette virkar gosedjur till rädda barn: ”Nu kan de ge tröst åt barn från Ukraina”

---

– Att växa upp med någon som du hela tiden stöts och blöts mot tränar dig i att dra gränser och säga ifrån. Samtidigt får du nog också en bredare och mer kollektiv
syn eftersom allting inte bara handlar om en själv.

– Men jag tror inte att jag förstod den fulla innebörden av att vara tvilling förrän jag själv fick tvillingar. Det var först då det gick upp för mig att man som tvilling ständigt utsätts för konkurrens men också får förståelse för en annan människa på ett otroligt djupt plan.

Kristina och hennes tvillingsyster står fortfarande varandra nära och bor numera grannar på samma sida av Stockholm som de växte upp. Det humanitära engagemanget hade en framträdande roll i deras barndomshem.

– Jag blev tidigt medveten om olika missförhållanden. Vid matbordet fördes det en levande diskussion om politik och vår omvärld. För mig har det alltid varit en självklarhet att stå upp mot orättvisor, säger Kristina.

Följde med till Mostars belägrade del

Efter studier i Storbritannien och Ryssland började Kristina jobba som frilansjournalist.

I sällskap med en fotograf begav hon sig 1994 till Kroatiens huvudstad Zagreb för att intervjua författaren Slavenka Drakulić.

Av en stolsgranne på flygplanet fick Kristina veta att en historisk händelse stod för dörren i den belägrade staden Mostar i grannlandet Bosnien. Människor som tvingats leva åtskilda till följd av belägringen och uppdelningen av staden skulle äntligen få återse varandra igen.

– Jag och fotografen åkte till Split, där den svenska bataljonen var stationerad, och frågade om vi fick åka med dem in till Mostar. Till vår förvåning sa de ja. När vi kom till Mostars belägrade del gick vi direkt upp till stadens borgmästare och anmälde vår ankomst. Där blev de väldigt överraskade av vårt besök. ”Det finns ju ingen mat här,” sa de. Vi fick brödkuponger och anvisades att övernatta hos en kvinna som hade ett par lediga sängplatser.

Kristina skrattar lite åt sitt ungdomliga impulsiva jag. Men rikligt belönad för sin framåtanda blev hon. Från första parkett fick hon bevittna hur familjemedlemmar och släktingar på ömse sidor om stadens bortsprängda bro återförenades med varandra.

– Många av dem var avmagrade och hade en tung sorg i ögonen. Jag fick veta att de hade suttit i någon form av koncentrationsläger. När jag frågade vad de hade varit med om fick jag till svar: ”Det kan vi aldrig berätta.” Jag förstod att de hade blivit utsatta för fruktansvärda krigsbrott.

Stod upp mot kränkande beteende på Handels

För Kristina blev upplevelsen livsförändrande.

– Jag kände en väldig frustration över att inte kunna göra alla berättelser rättvisa. Det kändes så otillräckligt att bara publicera dem i en tidning. Jag insåg att jag ville jobba med utrikespolitik och humanitära frågor på ett annat, mer handfast sätt som verkligen gjorde skillnad.

För att skaffa sig optimala möjligheter att få göra det hon ville sökte hon till den välrenommerade Handelshögskolan i Stockholm – och kom in.

– Idag är jag väldigt glad över att jag slutförde utbildningen. Det var inte lätt. På den tiden var det en hård stämning på skolan, speciellt gentemot kvinnliga studenter. Dessutom var det inte alls min typ av ämnen. Första terminen klarade jag inte en enda tenta. Det här var för svårt för mig, tänkte jag och blev panikslagen vid tanken på att jag skulle tvingas sluta på skolan om jag inte klarade omtentorna.

---

LÄS ÄVEN: Lena öppnade sitt hem för ukrainska Olena: ”Hos henne känner jag bara kärlek, omsorg och värme”

---

Kristina fullföljde inte bara utbildningen utan bidrog också, som en av studenterna bakom en omtalad artikel i Handelshögskolans studenttidning, till att förändra skolan.

– Artikeln handlade om en herrmiddag i skolans lokaler där de kvinnliga förstaårsstudenter som serverade tvingades klä ut sig till presentpaket och fick vissa av sina klädesplagg avslitna. En av de studenter som kränkts blev sedan ignorerad av kåren när hon bad om upprättelse. Då skrev jag och några kompisar att ett sådant kränkande beteende var helt oacceptabelt.

– Det var så himla skönt att säga ifrån att det inte var okej att behandla förstaårsstudenter på det sättet. Jag tror att det blev ett uppvaknande för
Handelshögskolan. Artikeln utmynnade i ett banbrytande jämställdhetsarbete av oss i studentkåren. Hela den dramatiska historien är något som verkligen har präglat mig.

Lade omedelbart om Melodifestivalens omröstning

Efter att ha fört en kamp mot de interna missförhållandena på skolan var Kristina redo att ta sig an orättvisor på global nivå. Som nyutexaminerad civilekonom fick hon en FN-tjänst i Armenien, där hon bland annat jobbade med mänskliga rättigheter. Under de tre åren i landet födde hon sin andre son. När han var ett och ett halvt år gammal flyttade familjen tillbaka till Sverige.

Några år senare var det dags för en ny utlandssejour. Kristinas man, Fredrik Wadström, hade utsetts till Sveriges Radios utrikeskorrespondent i Moskva.

I flera år arbetade Kristina sedan med mänskliga rättigheter i Ryssland.

Vi snabbspolar bandet till 2018, då hon utsågs till generalsekreterare för Radiohjälpen – en tjänst där hennes yrkeserfarenhet från bland annat Sida och UD kom väl till användning. Den 24 februari förra året vaknade hon, liksom vi andra, upp till nyheten om att Ryssland hade attackerat Ukraina.

– Jag tillhörde dem som inte trodde att det skulle hända. När jag strax före krigsutbrottet hade ett möte med en Kiev-baserad vän som berättade om läget där, kändes det helt osannolikt. Men katastrofen inträffade. Samma kväll bestämde vi oss för att lägga om hela Radiohjälpens insamling under den pågående Melodifestivalen så att pengarna skulle gå till att lindra nöden för folket i Ukraina.

---

LÄS ÄVEN: När nyheterna gör dig deppig: Prästen Olle Carlsson lär dig hantera ångesten

---

I skrivande stund har Radiohjälpens insamling till Ukraina dragit in drygt 134 miljoner kronor, vilket är det näst största insamlingsbeloppet i organisationens 84-åriga historia. Bara flodvågs-katastrofen i Thailand 2004 har inkasserat mer pengar.

Som ett tack till alla generösa givare ville Kristina skicka ett reportageteam till Ukraina för att göra kortfilmer som visade hur de skänkta pengarna omsatts i konkreta åtgärder för att stödja befolkningen.

– Tre dagar innan teamet skulle åka iväg blev reportern sjuk, varpå resan fick ställas in. Jag blev så himla besviken eftersom jag önskade att människor med egna ögon skulle få se vilken skillnad deras pengar har gjort. Hela sommaren gick jag runt och funderade på hur vi skulle göra. En dag slog det mig bara: Men jag kan ju åka!

Flyglarmen ljuder ständigt

Tillsammans med en fotograf och en inslagsproducent tog Kristina i slutet av september flyget till polska Kraków. Vid gränskontrollen mellan Polen och Ukraina rådde ett sådant kaos att de fick gå till fots över gränsen.

Kristina var välbekant med Ukraina, som hon besökt flera gånger och under en period även studerat i. Det här var dock första gången som hon behövde ta med sig skottsäker väst in i landet och ladda ner en app på mobiltelefonen som aktiverades varje gång flyglarmet gick.

– Flyglarmet hördes titt som tätt, trots att det var förhållandevis lugnt under veckan som vi befann oss i Ukraina. Jag minns hur jag en gång kom ner i hotellets skyddsrum och fann mig vara helt ensam där, innan min fotograf och producent så småningom anslöt. Inga andra från hotellet kom ner dit.

Flyglarmen avbryter hela tiden människor i det de gör. Många är så utmattade av de ständiga avbrotten att de inte alltid orkar gå ner i skyddsrummen.

De pengar som Radiohjälpen får in fördelas mellan olika projekt som drivs av andra organisationer. Under den fullspäckade veckan på resande fot i Ukraina besökte Kristina och hennes kollegor verksamheter som understöds av Unicef respektive Läkare utan gränser, däribland ett barncenter vid gränsövergången från Ukraina till Polen dit flyende mammor och barn kan söka sig för att få rådgivning och en stunds andrum inför nästa anhalt, en förlossningsklinik samt en skola som bombats sönder och återuppbyggts.

På det sistnämnda stället hade man upprättat ett spartanskt, underjordiskt skyddsrum där sjukhussängarna var placerade direkt på den ojämna, sandiga marken och taket var så lågt att det knappt gick att stå upprätt.

– Precis innan vi kom dit hade man fått ett falskt bombhot och tvingats utrymma sjukhuset samtidigt som en kvinna var på väg att börja föda. Mammornas stora stress över krigssituationen medför att många barn föds för tidigt.

– När sjukhuset behöver evakueras är man tvungen att lämna kvar någon ur personalen med de för tidigt födda bebisarna på intensivvårdsavdelningen eftersom det inte går att ta med kuvöserna ner i skyddsrummet. För att skydda barnen från tryckvågorna flyttar man ut kuvöserna i korridoren så att de ska vara så långt borta från glasfönstren som möjligt, berättar Kristina.

Stor drivkraft hos det Ukrainska folket

Vart det svenska tv-teamet än kom möttes de av en enorm vänlighet och ett trängande behov av att få berätta om sina upplevelser.

– Trots att människor är helt traumatiserade är de ändå beslutsamma att fortsätta kämpa på. De städar upp och återuppbygger. Deras stora drivkraft att komma tillbaka till någon sorts normalitet var både imponerande och berörande. En läkare berättade för oss att det står väldigt illa till med den psykiska hälsan hos tonåringar. Samtidigt som de är tillräckligt stora för att förstå vad som händer är de inte vuxna nog att hantera ett sådant trauma. Därför kommer de att behöva mycket stöd framöver.

Efter hemkomsten från Ukraina grät Kristina i flera veckor.

– Jag tänkte på alla dem som, till skillnad från mig, inte kunde åka därifrån, alla som är kvar i Ukraina och måste fortsätta leva i misären som råder där. Jag visste ju att situationen bara skulle bli värre med tilltagande kyla och elavbrott. När du har varit iväg på en sådan resa påminns du om hur bra vi har det här hemma och hur lätt allting kan försvinna.

Kristina får många brev från personer som lever på marginalen men tar av sina sista besparingar för att sträcka ut en hjälpande hand till medmänniskor som har det sämre än de själva. Innan hon promenerar hem till radhuset med collien Ellan vill hon rikta en hälsning till dem och alla andra som har skänkt pengar till Radiohjälpens insamlingar.

– Vi på Radiohjälpen vore ingenting utan ert engagemang. Jag ser oss som en katalysator för människors godhet. Människors vilja att stå upp för andras rättigheter är för mig någonting väldigt hoppfullt och vackert.

---

LÄS ÄVEN: Ulla vill sticka 1000 tröjor till barnhemsbarn: ”Jag vet att de kommer till nytta”

---