• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Bert Sundström: ”Det finns på riktigt människor som vill slå ihjäl mig”

    För SVT:s Rysslandskorrespondent Bert Sundström blir det nog inte mycket till sommarsemester. Men i höst lämnar han sitt uppdrag i Moskva utan att veta exakt hur framtiden ser ut. Kanske är det snart dags att förverkliga drömmen om att återvända till Argentina?

    Bert Sundström: ”Det finns på riktigt människor som vill slå ihjäl mig”
    Bert rapporterar från hamnstaden Kaliningrad. Foto: Anton Koposov

    Intervjun med Bert Sundström får en något överraskande start. När jag ringer upp Bert i Moskva inleder han samtalet med att lite ursäktande fråga om Hemmets Journal möjligtvis har något arkiv över gamla matrecept som varit publicerade i tidningen.

    Under det sena 1960-talet rev nämligen hans mamma ut ett kycklingrecept ur Hemmets Journal som allt sedan dess har varit en stående favorit i familjen.

    – Jag har lagat den där rätten i 40 år. På SVT går den under namnet "mammas kyckling". Jag kan receptet i huvudet. Däremot har jag utan framgång försökt hitta originalet ur tidningen, säger han förklarande på klingande dalmål.

    Under samtalets gång framkommer det att matlagning är ett av Berts främsta fritidsintressen.

    – Köket är min domän, där är det jag som styr. Mestadels lagar jag italienska eller thailändska rätter. Under tiden lyssnar jag gärna på musik. Musik och mat är avkoppling för mig.

    Och nog har han gjort sig förtjänt av lite välbehövligt andrum från det krävande arbetet som korrespondent där det ständigt är det aktuella nyhetsläget som dikterar arbetstiderna. När vi talas vid tillstår Bert att han känner sig ganska sliten. De senaste månaderna har det inte blivit mycket ledig tid för hans del.

    Allt sedan krigsutbrottet i Ukraina har tv-tittarna nästintill dagligen kunnat ta del av hans rapporter från Ryssland. Då kriget inleddes den 24 februari i år befann han sig emellertid i Ukrainas huvudstad Kiev där han var den ende utsände för SVT:s räkning. Berts ryska fotograf hade nekats inträde i Ukraina.

    Ett annat team från SVT befann sig i den östra delen av landet. Eftersom det var där man förväntade sig att ett eventuellt ryskt anfall skulle ske hade Berts kollegor försetts med all skyddsutrustning.

    När Bert tidigt i gryningen vaknade upp på hotellet till ljudet av explosioner hade han varken skottsäker väst, hjälm eller någon satellittelefon att tillgå. Ändå stod han bara några timmar senare i direktsändning och rapporterade om krigsläget i SVT:s Morgonstudion.

    – Även om avsaknaden av fotograf försvårade mitt arbete jobbade jag på så gott jag kunde. Men det är klart, när flyglarmen hela tiden går och man hör bomber och skottlossningar i närheten är det väldigt läskigt.

    I år har Bert synts många gånger i rutan i samband med dramatiska händelser i Ukraina.
    Foto: SVT

    Nio timmar i kö

    Så snart Bert såg eldskenet från sprängladdningarna torna upp sig vid horisonten räknade han sekunderna tills ljudet kom för att få en uppfattning om hur nära nedslagsplatsen han befann sig.

    – De närmaste bomberna slog ner ungefär 600–700 meter från där jag stod, vilket är förhållandevis långt bort. Jag var inte rädd men det kändes förstås obehagligt att veta att nästa bomb som slog ner kunde träffa mig i huvudet, medger han.

    Som vanligt gick pliktkänslan och drivet att rapportera hem till de svenska tv-tittarna före den personliga säkerheten men till slut var Bert motvilligt tvungen att följa sina chefers rekommendation att resa hem till Moskva. Om ryssarna släckte ner mobilnätet skulle han stå utan kommunikationsmöjligheter och den risken var inte värd att ta.

    Bara några dagar efter hemkomsten till Moskva kom en ny uppmaning från cheferna i Stockholm. På grund av en nystiftad rysk censurlag som kunde medföra fängelsestraff för journalister som rapporterade sanningen om det som skedde i Ukraina kallades Bert hem till Sverige. Den här gången var det dock inte bara att sätta sig på flyget till Stockholm.

    – Att ta sig ut från Ryssland var nästan lika svårt som att lämna Ukraina. Jag och min fru körde bil från Moskva till gränsen mot Lettland, vilket tog åtta–nio timmar. Väl där hamnade vi i någon sorts konstig kö där det rådde kaos. Från klockan ett på natten till klockan tio på morgonen stod vi utomhus i minusgrader och väntade på att få komma ut ur landet. Det var riktigt eländigt men till slut gick det ju i alla fall vägen, konstaterar Bert.

    Bert med filmkamera i en skyttegrav i Donetskområdet 2018.
    Foto: Nazar Zhitkevitj

    Allt har blivit dyrare

    Efter ett par veckors Sverigevistelse bedömdes det säkert för Bert att återvända till Moskva. Trots att han är bosatt i Ryssland har han efter krigets utbrott utsatts för ett idogt nagelfarande innan han tillåtits komma in i landet.

    – Både i passkontrollen och i tullen ser de misstänksamt på mig. Som så ofta i Ryssland är det väldigt trassligt och byråkratiskt. Självfallet blir man irriterad och sur när man tvingas tillbringa tre timmar i passkontrollen och lika orimligt lång tid i tullen. Men jag vet också att jag inte ska visa så mycket av min irritation, för om jag gör det blir det bara ännu värre.

    I sitt dagliga liv i Moskva märker inte Bert och hans fru så väldigt mycket av det pågående kriget.

    – Det enda vi har lagt märke till är att priserna på matvaror har ökat kraftigt men eftersom inflationen i Ryssland var hög redan innan är det ingen tydlig konsekvens av kriget. Däremot är folk på gatan märkbart ängsligare när jag försöker intervjua dem. Vissa tar tillfället i akt att basunera ut något som de sett i Kremls tv-propaganda men de flesta vill inte uttala sig alls. Det är ett mer tillknäppt samhälle.

    Bert och hans hustru Irina intervjuas i Skavlan efter att han varit nära att dö i ett överfall i Kairo 2011.
    Foto: TT

    Snart vaktombyte

    I höst går flyttlasset tillbaka till Stockholm. Efter fem års tjänstgöring som Rysslandskorrespondent har Bert och hans chefer enats om att det är dags att byta person på posten.

    – Det är bra med rotation, ingen ska sitta på sin stationeringsort i evighet. Efter fem år börjar jag också känna mig mätt. Jag har gjort allt som går att göra som korrespondent i Ryssland, inte bara en gång utan kanske fem gånger. Bara det senaste året har jag varit i Sankt Petersburg vid tolv tillfällen. På ett personligt plan har jag dessutom en långt mycket bättre tillvaro i Stockholm än vad jag har i Moskva, både sett till hur vi bor och den större närheten till familj och vänner.

    Även om Bert betraktar Stockholm som sin fasta punkt i världen kan han gladeligen tänka sig fler sejourer som "utrikeskorre".

    – Ja, jag vill jättegärna tillbaka till Washington DC där jag var stationerad på 1990-talet. Bryssel är en annan plats som lockar. Det vore roligt att få träna på min tyska och franska.

    Oavsett om han arbetar som korrespondent eller som utrikesreporter med Stockholm som sin bas är hans målsättning densamma – att servera en bit obekant verklighet till tv-tittarna hemma i Sverige.

    – Det kan handla om allt ifrån att berätta om hur de bombar i Kiev till att följa en tant på den ryska landsbygden som går hem till byn med ett vitkålshuvud som hon ska laga kålsoppa på eftersom det är det enda hon har att leva på. Att få vara en länk mellan vanliga människor ute i världen som kämpar med sina
    liv och tittarna hemma i tv-soffan är det som ger mig störst yrkesmässig tillfredsställelse.

    Journalistiken kom in i Berts liv relativt sent. Under uppväxten i Stora Tuna strax utanför Borlänge var det musiken som stod i förgrunden. Det var också den som först tog honom ut i världen. Som medlem av Borlänge skolors musikorkester fick han tidigt besöka olika europeiska länder. Pianot och klarinetten fick så småningom konkurrens av språkstudier på universitet.

    I år har Bert synts många gånger i rutan i samband med dramatiska händelser i Ukraina.
    Foto: SVT

    Drog till Argentina

    Som 25-åring packade Bert en ryggsäck och reste till Sydamerika. I Buenos Aires fick han erbjudande om att bli språklärare åt företagsledare. Jobbet blev mer långvarigt än han hade tänkt sig.

    Längst därinne drömde han om att ägna sig åt något som gjorde större skillnad för människor i den nedgångna miljö som omgav honom. Att bli läkare eller ingenjör kändes för svårt men kanske var journalistyrket ett alternativ? Då kunde han ju åtminstone berätta för andra svenskar om misären som många sydamerikaner levde i.

    – Jag sökte till journalisthögskolan men blev inte antagen. Då beslutade jag mig för att stanna kvar i Argentina. Jag hade familj och lägenhet där. Redan tidigare hade jag bestämt mig för att jag inte skulle söka journalisthögskolan en gång till om jag inte kom in utan då fick det helt enkelt vara.

    Men ödet ville ha ett ord med i laget. En dag kom det ett oväntat telefonsamtal från mamma i Stora Tuna. Journalisthögskolan i Stockholm hade hört av sig. Om Bert kunde komma hem på stört och infinna sig till uppropet tre dagar senare fanns det en reservplats åt honom.

    Han satte sig 30 år gammal i skolbänken igen, denna gång med sikte på att bli utrikesreporter. Praktiken gjordes på SVT som han sedan dess förblivit trogen. När tjänsten som utrikeskorrespondent i Ryssland 2002 blev ledig sökte Bert den.

    – Vid den tidpunkten kunde jag inte ett ord ryska men jag bedyrade för mina chefer att om jag bara fick ett par månader på mig att plugga ryska i Ryssland så skulle jag kunna språket inom ett halvår. De sa okej. Jag läste ryska i sex veckor och började sedan direkt jobba som korrespondent.

    Bert hann inte bara lära sig ryska på rekordtid, under studietiden i Sankt Petersburg träffade han även sin nuvarande hustru Irina och fick en liten dotter som bonus. Tre år senare var familjen tvungen att brådstörtat flytta till Sverige efter att Bert inte fått sitt ryska arbetsvisum förlängt.

    – Det var en repressalie för att svenska myndigheter hade utvisat en rysk låtsasjournalist som i själva verket var spion, förklarar han.

    Nära döden i Kairo

    När familjen slog sig ner i Stockholm propsade Bert på att Irina skulle lära sig svenska.

    – Det gick inget vidare i början. Irina grät en del när jag hela tiden tvingade henne att prata svenska men efter bara ett halvår hade hon lärt sig svenska på en helt osannolikt hög nivå. Och då måste man betänka att hon var 42 år när hon flyttade till Sverige och inte talade något annat språk än ryska, inte ens engelska. Jag är jättestolt över henne. Numera talar vi enbart svenska hemma.

    I februari 2011 medverkade Bert och Irina gemensamt i Skavlan där de berättade om det uppmärksammade överfallet på Bert i Egypten som hade ägt rum bara några veckor tidigare. Det var när han var utsänd för att bevaka folkupproret i Kairo som angreppet skedde. Ena lungan punkterades efter upprepade knivhugg i ryggen. Bert fick även omfattande skallskador.

    – Det var väldigt nära att jag dog. Det jag främst bär med mig från den händelsen är medvetenheten om att det faktiskt på riktigt finns människor som vill slå ihjäl mig som journalist. Efteråt har det blivit än mer viktigt för mig att min fru är införstådd med vilka uppdrag jag åker ut på. Det som hon gick igenom då, det får inte hända igen – att hon får ett telefonsamtal från någon som säger att vi vet inte var Bert är eller om han kommer att överleva.

    Bert tillägger att Irina har en stor förståelse för hans arbete och aldrig har förbjudit honom att resa ut på något yrkesuppdrag.

    – Fast hon säger alltid: "Men du Bert, var försiktig nu." När jag kommer hem från ett besvärligt uppdrag – som när de började bomba i Ukraina – blir känslan av att vara tillsammans ännu starkare och viktigare.

    När Bert har slutfört sin yrkesgärning vill han gärna tillbringa mer tid på den sydamerikanska kontinenten där journalistdrömmen en gång föddes. Av nostalgiska skäl har han behållit lägenheten som han köpte när han var bosatt i Argentina för över 30 år sedan.

    – Min förhoppning är att kunna återvända till Buenos Aires och dansa tango på min 60 kvadratmeter stora takterrass. Senast jag var i Argentina köpte jag ett par nya tangoskor.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!