Mare återförenades med sina föräldrar som 14-åring: ”Ville inte vara till besvär”

Hon är sannolikt en av de mest omskrivna 14-åringarna i svensk historia. Mare Forslund, eller Mare Milk som hon på den tiden hette, prydde löpsedlarna då hon i februari 1958 blev det allra första barnet att med myndigheternas tillstånd släppas ut ur den dåvarande sovjetrepubliken Estland.

I Stockholm återförenades Mare med föräldrarna som hon varit separerad från sedan spädbarnsåren och sina tre yngre syskon som hon aldrig hade träffat. I över 13 år hade en ogenomtränglig järnridå separerat familjen.

Med sig till Sverige hade Mare ett tungt känslomässigt bagage från krig, flykt och separationer. Sönerna Nicholas och Erik har alltid känt till sin mammas omvälvande bakgrund men det var först efter att ämnet för ett knappt decennium sedan kom upp vid en familjemiddag som de bestämde sig för att dokumentera Mares historia i rörliga bilder.

– Från början var vår enda ambition att göra det för familjens räkning, speciellt med tanke på våra barn och framtida barnbarn. Men när den stora flyktingvågen från Syrien ägde rum 2015 blev parallellerna med det vår mamma upplevt uppenbara. I båda fallen var det människor som flydde för sina liv i små båtar över havet. Då tyckte vi att det kändes angeläget att berätta den här historien för fler, förklarar Nicholas och Erik som till vardags arbetar som konsult respektive jurist.

Arbetade med dokumentären i sju år

På lediga stunder satt de under sju års tid och grävde i arkiv, gjorde intervjuer och tillfrågade diverse skickliga yrkespersoner som hjälpte till att ge deras berättelse vingar. Och nog har slutresultatet, dokumentärfilmen Dottern bakom järnridån, visat sig besitta en imponerande flygförmåga.

Sedan premiären i november 2022 har filmen visats såväl i estnisk tv som i vår inhemska utbildningskanal Kunskapskanalen och på UR Play. För Mare har det varit en överväldigande upplevelse att se sin barndomshistoria få liv på filmduken och motta alla positiva omdömen om dokumentären.

– Jag fäller en tår varje gång jag läser folks kommentarer om den på Facebook. Det finns så mycket kärlek i det de skriver. Och så är jag bara så stolt över de här två, tillägger hon och tittar på sönerna som sitter på ömse sidor om henne vid vardagsrumsbordet.

– Det som de har åstadkommit är verkligen någonting i hästväg. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att min historia skulle förvandlas till rörliga bilder.

När Mare föddes i Tallinn i juni 1943 var hon sina unga föräldrars första barn. Vid det laget hade en ljus och självständig period i Estlands historia övergått i ett demoraliserande krig. Efter ett tvångsgifte med det Stalin-ledda Sovjetunionen som ockuperat landet var man nu i stället ockuperat av Tyskland.

Skrämda av den första deportationen 1941, då otaliga landsmän skickats till arbetsläger, inledde omkring 70 000 ester den stora massflykten från sitt hemland i september 1944, för att rädda sig undan Sovjets annalkande återockupation.

På flykt i Tyskland

Tre av flyktingarna var 15 månader gamla Mare, hennes mamma Helga och farmor Linda. Pappa Remi vinkade av trion vid hamnen i Tallinn. Som militär i den tyska krigsmakten hade Remi ombesörjt att de kunde evakueras till en säker plats i Tyskland. Själv var han nödd att sätta plikten framför familjen.

Remi hade utbildat sig till flygkapten i ambition att försvara sitt fosterland men efter att Estland omväxlande ockuperades av Sovjet och Tyskland blev han tvungen att strida i fiendens uniform. Under ett sovjetiskt luftangrepp fick han till slut nog och beslutade i samråd med sin andrepilot att ändra kurs och styra planet till det neutrala Sverige.

Desertörerna landade vid ön Grönskar strax utanför Sandhamn i Stockholms skärgård efter att det svenska kustartilleriet hade tvingat ner dem. Från Stockholm telegraferade Remi ett meddelande om att han fanns i Sverige till sin hustru och mamma i Tyskland.

Under samma tid befann sig lilla Mare tillsammans med sin mamma och farmor på flykt i Tyskland för att undkomma sovjetiska Röda armén som successivt avancerade genom landet. Meningen var att den kvinnliga trojkan skulle ansluta sig till Remi som hade ordnat inresetillstånd till Sverige för dem.

Helga lämnade sin svärmor och dotter i tyska Schwerin och tog sig till grannstaden Lübeck för att ordna med de återstående dokumenten som krävdes för att de skulle få resa till Sverige. Vad ingen av dem hade räknat med var att hon inte skulle kunna ta sig tillbaka till Mare och Linda i Schwerin.

– Det var under de sista veckorna av andra världskriget och hela Tyskland var ett enda stort krigskaos. Förbindelser klipptes av och ockupationszoner upprättades, vilket gjorde det svårt att ta sig mellan punkt A och punkt B, förklarar Erik och Nicholas som är väl insatta i krigsskeendena.

Hamnade hos morföräldrarna i Tallinn

Medan Helga liftade norrut och med Röda korsets hjälp kunde ta sig till sin man i Sverige blev knappt 2-åriga Mare och hennes farmor Linda kvar i Tyskland. De placerades i tillfälliga flyktingläger innan de så småningom transporterades tillbaka till Estland med tåg.

Den utkylda tågvagnen som var deras hem under den långa resan gjorde knappast gott för hälsan. När de kom till den estniska universitetsstaden Tartu dog farmor Linda oväntat på stadens sjukhus. Ensam kvar stod lilla Mare utan någon vuxen förmyndare.

– Jag blev omhändertagen av en sjuksköterska på sjukhuset som tog hem mig till sig. Hon visste inte vad hon skulle göra med mig och började därför leta efter mina släktingar. På det sättet hamnade jag hos mina morföräldrar i Tallinn.

Morföräldrarna – eller ”mammi och pappi” som Mare alltid kallat dem – hade valt att stanna kvar i Tallinn för att driva vidare livsmedelsbutiken som de hade där. De tvekade aldrig att ta emot Mare som då hade hunnit fylla 3 år. Det är någonstans här som hennes första egna minnen från uppväxten börjar.

– Jag minns att jag satt på hallgolvet och sa ”sehr schön!”. Förmodligen var jag förundrad över hur rent det var hos mammi och pappi i jämförelse med hur det hade sett ut i järnvägsvagnen som farmor och jag hade bott i. När det kom tyska krigsfångar och handlade i butiken ställde jag mig upp på disken och dansade för dem. Eftersom jag talade tyska kunde jag konversera med dem också. De måste ha tyckt att jag var en liten clown, konstaterar Mare med ett leende.

Hade trots allt en lycklig barndom

Trots att Estland var i Sovjetunionens våld anser Mare att hon i det stora hela hade en lycklig barndom. Visst kommer hon ihåg hur morföräldrarna skickade paket med mat och garn till Sibirien.

Där satt hennes mormors gamla mamma i ett arbetsläger och stickade värmande plagg för glatta livet, inte bara för att själv uthärda i det kalla klimatet utan också för att kunna ge bort strumpor och vantar till fångvaktarna och därigenom få vissa fördelar. Och visst har Mare klara minnesbilder av resväskorna som alltid stod färdigpackade i olycksbådande väntan på att soldater skulle knacka på dörren och beordra in familjen i lastbilarna som gick till Sibirien.

– Men till och med det lyckades mina morföräldrar göra lite intressant. Hämtningarna till Sibirien skedde alltid nattetid. Mammi och pappi ville inte behöva rycka upp mig ur sängen när lastbilen kom, så de vände på dygnet för mig. Jag tyckte det var spännande att vara vaken när det var mörkt ute.

Fick kontakt med föräldrarna i Sverige

Familjen slapp deportation till Sibirien men drabbades i stället av en annan tragedi. Två veckor efter att Mare hade börjat i första klass dog hennes morfar. Under åren som följde levde hon och mammi, som inte var hennes biologiska mormor utan hennes mammas styvmor, ensamma.

– Mammi hade aldrig fått några egna barn. Jag var jordens mittpunkt för henne. Hon gav mig all kärlek som fanns att ge.

Mare och hennes mormor Helene svävade fortfarande i ovisshet om vad som hade hänt med föräldrarna och visste inte om de fortfarande var vid liv. Varken telefonsamtal, telegram eller brevkorrespondens kunde tränga igenom den massiva järnridån som skilde det kommuniststyrda Östeuropa från Västeuropa.

Efter Sovjetunionens dåvarande ledare Josef Stalins död 1953 lättades trycket något.

I början av 1956 kom ett mystiskt kuvert via många mellanhänder till Mare i Tallinn.

I kuvertet låg ett svartvitt vykort förställande Stockholms stadshus. ”Hälsning från Stockholm”, löd det kortfattade meddelandet på kortet som var undertecknat av hennes föräldrar.

Av rädsla för eventuella repressalier vågade Mare och Helene först inte besvara meddelandet men efter att ännu ett diskret formulerat brev från Helga och Remi landat i deras händer påbörjades en långvarig brevväxling över Östersjön.

– Jag tyckte det var oerhört spännande att få kontakt med mina föräldrar. Även om jag inte hade känt någon saknad efter dem var jag ändå nyfiken. De skickade mig presenter och bilder på sig själva och mina tre yngre syskon. Alla hade vackra kläder och såg så fina ut. Deras svenska tillvaro verkade totalt annorlunda gentemot min. På den tiden var Estland ganska grått, påminner sig Mare.

Första barnet som tilläts lämna landet

Nu vidtog enträgna och till synes ändlösa försök att beveka de ryska myndigheterna att låta Mare flytta till sin familj i Sverige. Efter att förgäves ha kontaktat såväl Sovjetunionens president som en rad ministrar i Sovjet och Estland satte sig Helga ner och skrev ett brev till Sovjetunionens högsta kvinnliga partipamp, Katerina Furtseva.

Den desperata vädjan från en mor till en annan tog skruv. 14-åriga Mare blev historisk när hon som första barn beviljades utresetillstånd ur Estland. Bara en och en halv månad senare skulle flytten ske.

En kappa med pälskrage syddes upp i all hast. För inte kunde man skicka i väg Mare till Sverige utan en ny kappa, hävdade hennes älskade mammi bestämt. Mormodern hyste
givetvis blandade känslor inför att efter över elva års förmyndarskap behöva separeras från sin ögonsten.

– Samtidigt som hon tyckte att jag skulle åka var hon fruktansvärt ledsen. Vid ett tillfälle sa hon: ”Tänk om jag ändå hade fått adoptera dig.” Då hade jag aldrig fått åka till mina föräldrar. Mammi gavs möjlighet att få flytta med mig till Sverige. Men eftersom hon hade sin mor, som kommit tillbaka från Sibirien, att ta hand om, kunde hon inte lämna Estland.

På en ödslig tågstation i Leningrad skildes Mare och Helene åt. Nästa anhalt på Mares resa var centralstationen i Helsingfors där hon möttes av pappa Remi som visade sig ha sällskap av ett
gigantiskt pressuppbåd.

– Hela tågperrongen var full av människor och överallt smattrade kamerablixtar. Jag blev så förskräckt att jag sprang tillbaka till min kupé. Tåget tömdes på folk och till slut var jag tvungen att gå ut. När pappa gick för att möta mig rusade alla efter honom. Jag hade inte kunnat föreställa mig att det var jag som var orsaken till uppståndelsen.

Stor uppståndelse vid ankomsten

Pressen hängde Mare och pappa Remi i hälarna till Bromma flygplats, där Mare dagen därpå välkomnades av mamma Helga och småsyskonen Helle, Raivo och Maije, och ända hem till familjens trerummare i Högdalen.

En av tidningarna som hälsade på hos familjen Milk var Såningsmannen som senare slogs ihop med Hemmets Journal. I artikeln beskrevs familjeåterföreningen som en solskenshistoria. Men riktigt så rosenskimrande var inte verkligheten. För Mare, som hade växt upp under helt andra förhållanden, var det en tuff övergång att komma till ett nytt land och inte minst en helt ny familj.

– Det är en upplevelse som jag inte önskar någon. De andra kände varandra väl men för mig som kom utifrån var det svårt att hitta min plats i den nya familjekonstellationen. De första åren gick jag undan för mig själv mycket och höll oftast med i det som sades. Jag var hemskt noga med att inte vara till besvär och att alla skulle tycka om mig. Det kändes som att jag hela tiden förväntades vara glad och tacksam.

Med tiden infann sig familjekänslan men under årens lopp hamnade Mare ofta på kollisionskurs med mamma Helga. Mellan henne och mammi Helene på andra sidan Östersjön fanns däremot ett slitstarkt band som inga avstånd i världen kunde rubba.

– Det var mammi som jag såg som min riktiga mamma. Vi kunde också ryka ihop ibland men oj, vad roligt det var att få krama om varandra efter att vi hade blivit sams igen. För mammi var det årets händelse när jag kom på besök till Tallinn. Varje gång färjan lade till stod hon i hamnen och tog emot mig med öppna armar.