Ensambarnet Stefan fann sina syskon efter dna-test: “Plötsligt har jag en stor familj”

Visst kan det omöjliga hända. Väl bevarade familjehemligheter kan komma i dager och få följder som inblandade parter aldrig kunnat föreställa sig. Det är Stefan Ekwall väl medveten om.

Vid 55 års ålder fick han veta att han var adopterad och det tog honom 18 år att söka rätt på sin biologiska familj på pappans sida.

– I somras gick jag i mål och fick då fyra systrar, berättar han med ett stort leende. Jag som vuxit upp som ensambarn hade plötsligt en stor familj och idag har jag jättebra kontakt med tre av systrarna, medan den fjärde redan tidigare valt att kapa familjebanden.

– Och jag har fått den storebror jag alltid drömt om, säger Lillemor Linder som med sina 64 år är familjens lillasyster.

Systrarna Barbro och Yvonne saknas men storasyster Catarina Lindholm finns också med och har dukat fram kaffe och kaka i sitt hem utanför Linköping. Lillemor bor i Borensberg, tre mil bort, och i Bestorp, bara två mil från Linköping, har Stefan sitt sommarhus sedan många år tillbaka.

Det är som om ödet självt fört honom dit. Biologiska pappan Karl-Ivan bodde i Linköping med fru och döttrar men han gick bort 1999. Och utan att veta det har Stefan passerat huset, och sedan graven, många, många gånger på sina resor från bostadsorten Märsta till sommarhuset i Bestorp.

– Tänk om pappa hade vetat det här, säger Catarina och får något längtansfullt i blicken. Jag tror att han hade blivit glad för att han utöver fyra döttrar också hade en son – och att han fanns bara ett par mil bort …

Hon är full av beundran över sin bror som orkat hålla i så länge för att göra familjen komplett men själv har han varit nära att ge upp många gånger. Det har kostat honom både tårar, pengar och enormt mycket tid, men han har envist fortsatt framåt och tagit hjälp av dna-teknik och skickliga ”spårhundar”.

Stefan visste inte att han var adopterad

Allt började alltså för 18 år sedan.

– Jag växte upp i Sverige men min pappa Harry, som kallades Noa, var inom etiopiska flygvapnet och fick senare jobb på SAS. Min mamma hette Majken och vi bodde två år i Linköping innan vi slog rot i Märsta utanför Stockholm.

Barndomen var lugn och trygg. Han växte upp och mötte Marianne som blev hans fru och de fick barnen Sandra och Nicklas. Komna en bit på vägen, började han och Marianne diskutera att de egentligen borde prata med sina föräldrar om släktens historia. Noa var borta men Majken fanns kvar i livet och väntade de för länge kunde det bli för sent.

Det gick ett par dagar, sedan ringde telefonen och Marianne svarade. Det var en för henne okänd man som hörde av sig. Han ville bjuda in till släktträff. Det var Vårdnässläkten som skulle samlas och Marianne tog för givet att det rörde sig om en träff på hennes sida.

Men mannen sa då, att det var Stefans släkt, och att han var son till Sigrid och Folke. Marianne trodde att det var fel Stefan Ekwall för Stefans föräldrar hette ju Majken och Noa.

– Då läste han upp mitt personnummer och det stämde, minns Stefan. Men jag ville vara säker och ringde Skattemyndigheten för att kolla. Och det var riktigt – mina biologiska föräldrar hette Sigrid och Folke.

Stefan hade aldrig misstänkt att han var adopterad och om detta yppades inte ett ord, trots att många i släkten visste om det. Tvärtom hade han många gånger fått höra hur slående lik han var pappa Noa. Men nu skulle sanningen fram och Marianne sökte information på datorn, samtidigt som de vände sig till Majken.

– Men hon reagerade med ilska och var arg för att Marianne rivit i ”det där”, berättar han. Hon ville inte prata om det.

Började dna-forska

Men Stefan kunde inte släppa det och han fick fler överraskningar. På livets scen tog en halvsyster på mammans sida plats och de fick viss kontakt. Han fick också klart för sig att han hade två halvsystrar och en halvbror på sin biologiska pappa Folkes sida. Han valde då att göra en dna-topsning för att bena ut släktskapet.

– Det visade sig då vara omöjligt att Folke var min far och jag körde fast, säger han.

Tillvaron rämnade ännu en gång och samtidigt gick adoptivmamman Majken bort. Någon månad senare skickade han en bild till hennes väninna och som så många gånger förr fick han höra hur lik Noa han var.

Han svarade då att han ju faktiskt var adopterad men fick ytterligare en överraskning: Av Majkens väninna fick han höra att Noa trots allt var hans biologiske far. Han hade alltså både varit adoptivpappa och ”riktig” pappa och detta hade Noa själv bekräftat. Därav den slående likheten mellan far och son.

Stefan fortsatte dna-forska och började samtidigt tänka i nya banor. Hade han äntligen hittat rätt? Alla tyckte ju att han och Noa var otroligt lika.

– Till slut gjorde jag det till min sanning, säger han. Jag kände att jag inte skulle komma längre och ville låta det hela bero.

Men nyfikenheten ville inte riktigt släppa taget. Han ville testa en sista möjlighet och valde då att kontakta dna-forskaren Peter Sjölund som löste det beryktade dubbelmordet i Linköping med hjälp av dna.

– Jag tog flera topsningar men en dyster sanning kom då i dager, minns han. Varken Noa eller Folke kunde vara min biologiska far.

Han hade kört fast och det hände mer än en gång att han i sina resonemang med sig själv önskade att adoptionen aldrig kommit i dager och att han aldrig blivit inbjuden till släktträffen i Vårdnäs …

Fann sina biologiska syskon

Men Stefan ville inte ge upp helt och för ett år sedan tog han ett nytt och, som det skulle visa sig, avgörande dna-test. Han fick kontaktpersonen Tina Windh i Peter Sjölunds team och jakten tog sin början. Hon hittade då rätt släkt men fel gren.

– Jag intalade mig att min pappa-fråga skulle förbli olöst och det fick jag acceptera.

Men Tina sökte nya vägar. Efter många turer fann hon dna-testade släktingar i Amerika som ledde till en släkt i Linköpingstrakten.

– En dag fick jag veta att jag skulle ha fyra systrar som alla bodde i Östergötland!

Men ännu var det för tidigt att glädjas fullt ut, det krävde ju att någon av systrarna också ville dna-testa sig för att fastställa släktskapet.

– Stefan ringde upp mig och jag blev väldigt konfunderad, ler Catarina. Det var svårt att ta in att jag och mina systrar skulle ha en bror och jag tänkte först: ”Vad är det här?”

Men hennes nyfikenhet var väckt och hon konfronterades inte med några jobbiga känslor eller tankar. Stefan var fyra år äldre än henne och det handlade inte om någon otrohet från faderns sida.

Hon ville göra en topsning, samtidigt som hon och Stefan bestämde sig för att träffas. Hon informerade också sina systrar om att familjen kanske var lite större än vad de visste om.

Stefan och Catarina fick bra kontakt men sedan följde ett par veckor i väntan på svar. Var de biologiska halvsyskon? Och skulle hans mångåriga sökande äntligen ge resultat?

Dagen kom då alla frågetecken blev till utropstecken. Stefan var storebror till Catarina och hennes tre systrar! Och släkten har vuxit också för barnens del, som fått nya kusiner.

– Det är en otrolig resa han gjort, säger Lillemor och Stefan nickar till svar:

– Jag är psykiskt stark och har inte mått dåligt. Men jag har varit ledsen och främst då för att jag inte fick veta att jag var adopterad.