Lenas släktingar dog i Förintelsen: “Pappa fick aldrig veta vad som hänt”

Fem av sex medlemmar av den polsk-tyska familjen Glaser mördades under andra världskriget. Den enda överlevande var äldste sonen Heinz som av en slump kom till Sverige som 14-åring. – Min pappa var modig men ville aldrig prata om det fruktansvärda han upplevt, berättar Lena Glaser.

Lena Glaser sitter på ett konditori i Lidingö centrum och tittar ut genom fönstret. Platsen utanför utgör på sätt och vis startpunkten för hennes bok Kanske jude som vi träffats för att prata om.

Varje år på den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, den 27 januari, går ett fackeltåg från stadshustrappan ett stenkast från där vi befinner oss upp till Raoul Wallenbergmonumentet där Lena om en stund ska fotograferas. Under de där årliga fackeltågen lade Lena flera gånger märke till en äldre kvinna som alltid fanns på plats.

Damen var 90-åriga Kate Wacz som gjort det till sin livsuppgift att bevara minnet av Raoul Wallenberg – mannen som med sitt eget liv som insats räddade många tusen judar i det naziockuperade Ungern undan Förintelsen, däribland Kate och hennes familj.

– Jag hade tänkt så många gånger att Kate bär på en viktig och spännande berättelse. Någon månad efter 2019 års fackeltåg såg jag en fantastisk bild på henne med en fackla i den ena handen och en blombukett i den andra. Då bestämde jag mig: Det är nu jag ska göra det! Jag hade nyligen slutat på ett jobb och hade mer tid än vanligt. Därför tog jag kontakt med Kate och frågade om hon ville berätta sin historia för mig, förklarar Lena.

Lenas pappa Heinz i ett vintrigt Falun där han, tillsammans med andra judiska ungdomar, bodde på herrgården Hälsinggården som omvandlats till kibbutz, det vill säga en form av kollektivt samhälle. Foto: Privat

Lenas pappa ville inte prata om kriget

Tajmingen visade sig vara ypperlig även för den vanligtvis hårt upptagna Kate som tvingats till coronaisolering i sin lägenhet. Över telefon och på pandemiavstånd utomhus började hon berätta om häxjakten på judar i 1940-talets Budapest, tätt åtföljd av kommunistdiktaturen, som så småningom resulterade i ett nytt liv i Sverige för henne och hennes familj.

Samtalen fick Lena att dra paralleller till sin egen pappas bakgrund. Heinz Glaser, född 1924, var den ende av sex familjemedlemmar som överlevde andra världskriget. Till skillnad från Kate ville Heinz inte prata mer än nödvändigt om alla svårigheter som han gått igenom. Lena och hennes äldre syster Anna fick bara ta del av fragment ur hans bakgrund.

– Jag tror att han ville skydda oss. För honom var det nog viktigt att vi döttrar inte skulle behöva vara en del av hans förflutna. Min pappa var en modig person men jag tror att han samtidigt var väldigt rädd för att gå för djupt tillbaka i det fruktansvärda som hade hänt honom. Dessutom ville han inte att människor skulle hålla på och tycka synd om honom, säger Lena.


LÄS ÄVEN: Ferenc fick ett livsomvälvande paket från föräldrarnas dödsbo: ”Då kom min identitet ikapp mig”


Flydde Tyskland och kom till Sverige

Triggad att få fler pusselbitar till sin pappas historia började Lena fördjupa sig i foton och brev som han kvarlämnade efter sin död 2016. Hon reste också i hans fotspår. Heinz födelsestad Berlin var ingen ny bekantskap för henne men den här gången kände hon att hennes pappa fanns med henne i anden, som en slags ciceron.

Tiden tycktes ha upphört att existera när hon stod utanför Schillingstraße 14 – adressen där Ignatz och Rachel Glaser levde med sina fyra barn, Frieda, Heinz, Adolf och Ruth. I en ateljé med butik i gårdshuset tillverkade de och sålde hattar. Ignatz och Rachel hade flytt till Berlin från Polen innan barnen föddes. Allt de hade byggt upp i det nya landet raserades snabbt när Adolf Hitler kom till makten och förtrycket mot personer med judiskt ursprung tog sin början.

Inte längre önskvärda i Tyskland arresterades pappa Ignatz och storasyster Frieda för att i oktober 1938 deporteras till det krigshotade Polen. Det var bara en tidsfråga innan mamma Rachel och de tre yngre barnen skulle gå samma öde till möttes.

Men för 14-årige Heinz uppenbarade sig en oväntad möjlighet. Han hade turen att uppfylla kriterierna för att få visum och inresetillstånd till Sverige genom en organisation som hjälpte judiska ungdomar att komma ut från Tyskland. I juli 1939 tog Heinz farväl av sin mamma och lillebror på järnvägsstationen i Berlin.

Mamma Rachel och 12-åriga lillebror Adolf på järnvägs-stationen Stettiner Bahnhof i Berlin i juli 1939. De var där för att vinka av Heinz som skulle resa till Sverige. Det skulle komma att bli sista gången Heinz såg sin mamma och bror. Foto: Privat

Översatte brev från farmodern efter pappans död

Efter en strapatsrik resa med tåg och båt kom han fram till Falun där han inkvarterades i en kibbutz tillsammans med andra ungdomar.

En bild på mamman och brodern på järnvägsstationen är ett av få familjefotografier som finns kvar idag. Heinz resväska försvann under överfärden till Sverige. När den långt om länge återfanns var stora delar av innehållet stulet, däribland hans foton på familjen. Att det däremot fanns bevarade brev som skickats mellan Heinz och hans mamma och småsyskon var Lena under många år vagt medveten om.

– Till och från pratade pappa om att det fanns en kartong med brev men han var osäker på var den stod. Varje gång någon föreslog att vi skulle leta rätt på kartongen förhalade han det. Jag tror att han tyckte tanken på att konfronteras med breven var svår.

Själv brottades Lena med samma motstridiga känslor när hennes son strax efter Heinz död hittade kartongen med breven bland en massa andra kartonger.

– I flera års tid plockade jag ibland upp breven ur kartongen, läste lite i dem och lade sedan tillbaka dem igen. Det var först efter mötet med Kate som jag bestämde mig för att få dem översatta till svenska så att jag kunde ta del av dem på allvar.


LÄS ÄVEN: Piotr flydde från nazisterna som 4-åring: ”Jag träffade aldrig min far igen”


– När man läser breven förstår man hur oerhört långsam postgången var på den tiden. Jag försöker föreställa mig hur det måste ha varit att gå omkring i veckor, ibland månader, och vänta på att få ett livstecken eller svar på någon fråga. Många brev kom överhuvudtaget inte fram utan försvann på vägen.

I sin bok har Lena publicerat utdrag ur vissa av breven som tog sig hela vägen till Falun. Det är synnerligen berörande läsning. Genom breven har Lena kunnat skapa sig en bild av farmodern som hon aldrig fick träffa.

– Trots det stora avståndet mellan dem och allt de gick igenom fortsatte min farmor att vara min pappas mamma. Jag tolkar hennes brev som att hon försökte stötta, uppmuntra och ibland också uppfostra honom. Samtidigt var hon mån om att inte lägga någon tyngd på min pappa. När hon någon enstaka gång bad honom om någonting var det för sina andra barns räkning. Vid ett tillfälle bad hon honom exempelvis att skicka ett par skor till sin lillebror om han hade möjlighet.

Först när Lenas pappa dog hittades lådan med breven mellan Heinz och hans familj i Polen. Foto: Thomas Carlgren

Heinz fick aldrig svar på vad som hände med hans familj

Några veckor efter att Heinz lämnat Berlin blev mamman och de två yngre syskonen deporterade till Polen. Där återförenades de med pappa Ignatz och storasyster Frieda som de inte hade träffat på nästan ett år. Kort därefter omkom Ignatz när familjens bostad träffades av en granat.

Mamma Rachel stretade tappert vidare och försökte av allt att döma bespara sin son i Sverige de värsta av krigets fasansfullheter. I mars 1942 skrev hon: ”Jag kan inte berätta något särskilt om oss förutom att vi tack och lov är vid god hälsa, allt annat måste Gud hjälpa till med. Men du, min pojke, ska inte oroa dig för oss. Framför allt, skriv till mig hur du har det, för det är min enda glädje nu.”

Det var ett av de sista breven som Heinz fick från sin mamma. Det allra sista brevet som han mottog är daterat den 5 maj 1942. Kanske trodde han till en början att den långsamma postgången var förklaringen till mammans tystnad men med tiden började insikten om den verkliga orsaken till de uteblivna breven gro.

– Pappa fortsatte att göra efterforskningar om sin familj långt efter att kriget tog slut. Vid den tiden hade han fortfarande hopp om att de skulle finnas kvar i livet. Jag har funderat mycket över när han insåg att hans mamma och syskon var döda och att han inte skulle få något svar på vad som hänt dem. Tyvärr pratade vi aldrig om det, säger Lena.


LÄS ÄVEN: Susanna är en av de sista överlevarna från Förintelsen: ”Glöm inte oss”


För en kort stund blir det tyst vid bordet medan vi begrundar detta oerhörda som drabbade miljontals människor under andra världskriget.

Vad som hände Heinz mamma Rachel och de tre syskonen är fortfarande okänt men någonstans i historieskrivningen kring fördrivningen av judar i polska Lemberg, som numera är omdöpt till Lviv och ligger i Ukraina, finns med största sannolikhet svaret. Högst troligt hamnade familjen i det ghetto som stadens alla judar tvingades flytta till. Många av dem avrättades och slutade sina liv i massgravar som de själva fick gräva.

Slumpen hade räddat Heinz från samma öde som mamman och syskonen. Ännu en slump såg till att han blev kvar i Sverige. Från början var det meningen att han och alla de andra ungdomarna på kibbutzen i Falun bara skulle mellanlanda i Sverige för att sedan resa vidare till Palestina. Men endast ett begränsat antal fick inresetillstånd till Palestina. Lotten avgjorde vilka som skulle få åka och vilka som skulle stanna kvar. Heinz tillhörde gruppen som blev utan inresetillstånd till Palestina.

Heinz var omkring 14 år på bilden. När den togs hade han nyligen kommit till Sverige från Berlin. Lena har bilden i hyllan i sitt arbetsrum. Foto: Privat

Höll länge distans till judendomen

Med tiden flyttade han till Stockholm, utbildade sig till inredningsarkitekt och gifte sig med svenska Maj som blev mamma till hans två döttrar. Även om han fann sig väl till rätta i sitt nya hemland var han för alltid präglad av sin bakgrund, vilket bland annat avspeglades i hans föräldraskap.

– Att bli vuxen så snabbt som min pappa tvingades bli gör någonting med en. Eftersom pappa själv hade stått på egna ben sedan tidig ålder var det viktigt för honom att jag och min syster skulle klara oss ute i världen. Det var inte så att han körde ut oss på grejer mot vår vilja, utan snarare att han kände förtroende för att vi kunde ta hand om oss själva. Han trodde alltid att vi skulle klara allting.

Som vuxen höll Heinz distans till judendomen som i hans ögon var en barlast från det förgångna. Han ville hellre definiera sig som människa och svensk. Men när döttrarna efter barnbarnens ankomst väckte liv i de judiska högtiderna chanukka och pesach protesterade han inte.

– Nej, tvärtom kunde jag se att han tyckte om det. Ju äldre han blev desto mer tror jag att han kunde vila i det som var bekant.


LÄS ÄVEN: Livia är en av de sista som överlevt Auschwitz: ”Vad händer när jag inte orkar mer?”


Det smyger sig in många ”tror jag”, ”nog” och ”kanske” när Lena pratar om sin pappas förmodade förhållningssätt till sådant som berörde hans bakgrund. Eftersom Heinz var förhållandevis förtegen kring sin livshistoria vill hon inte uttala sig alltför tvärsäkert om hur han kände och tänkte kring saker och ting.

När samtalet kommer in på huset på Lidingö där Heinz bodde fram till sin död vid 91 års ålder blir ordvalet desto mer reservationslöst. Efter att huset stått tomt i några år bestämde sig Lena och hennes man för att flytta in där.

– Det vet jag helt säkert att pappa hade tyckt om. Han var så glad och stolt över det där huset, konstaterar hon med ömhet i rösten.

Lena fann ett nytt lugn efter att hon fått svar på några gåtor från sin pappas bakgrund. Foto: Thomas Carlgren

Präglad av pappans uppväxt i angiverisamhälle

För Heinz, som kommit till Sverige med två tomma händer, var det en stor sak att ha lyckats skapa sig ett eget hem och bygga upp en framgångsrik karriär. Men hur mycket han än omfamnade allt det svenska kunde han inte riktigt förstå sina landsmäns emellanåt indiskreta hållning till valhemligheten och annat som man i hans tycke borde hålla för sig själv.

Präglad av uppväxten i ett angiverisamhälle där ett enda litet obetänksamt ord kunde få fatala konsekvenser hyschade han frenetiskt på den vetgiriga 10-åringen Lena när hon under familjens Spaniensemester började ställa högljudda frågor om landets dåvarande diktator Franco.

Då Lena själv blev förälder upptäckte hon att hon hade ärvt sin pappas vaksamhet och ängslan för att bli avlyssnad.

– Jag har hyschat som bara den på mina barn. Bara nu när vi sitter här på konditoriet tänker jag: Vilka kan höra oss? Då måste jag påminna mig om att eftersom jag har skrivit en bok om det här kan det per definition inte vara hemligt. Ändå känns det lite läskigt att någon kan lyssna på vårt samtal. Det där är ett av skälen till att jag tycker att det är viktigt att skriva en sådan här berättelse, så att det blir mer begripligt för yngre generationer hur vi formats av vår bakgrund och de förutsättningar som våra föräldrar levt under.

Tack vare sin djupdykning i Heinz förflutna känner Lena att hon inte bara har kommit sin pappa närmare utan också sig själv.

– Pappas tystnad kring sin historia blev till slut öronbedövande. Nu när jag har fått vissa av de saknade pusselbitarna på plats så att bilden av hans bakgrund framträtt tydligare känner jag ett större lugn inom mig.

Lena Glaser

Ålder: 59 år.
Familj: Maken John, dottern Matilda, 32, sonen Jakob, 29, samt barnbarnet Rut.
Bor: På Lidingö, norr om Stockholm.
Gör: Avdelningschef på Svenska Filminstitutet.
Aktuell: Med boken Kanske jude (Albert Bonniers förlag).


LÄS ÄVEN: Anna flydde från Polen som 6-åring: ”Vårt harmoniska liv slogs i spillror”


Scroll to Top