Hon packade en kappsäck med underkläder och ett foto av pojkvännen. När den då 16-åriga Livia Fränkel och hennes familj en dag i maj 1944 fick beskedet att de skulle deporteras hade de ingen aning om vad som väntade. Livia bestämde sig för att packa så lite som möjligt, eftersom det gick rykten om att de skulle gå mycket.
– Vi hade hört om hemska saker, att judar mördades. Är det slutet nu? Den tanken dök upp.
94-åriga Livia, som är född i Rumänien, lutar sig fram över bordet när hon beskriver boskapsvagnarna som stod framkörda på stationen den där vackra majmorgonen då militärpolisen kom för att hämta dem.
Hon minns vagnarnas skjutdörrar, ljudet av hänglåsets klick.
– Det var trångt och obehagligt. Alla var rädda. Jag försökte se åt vilket håll vi åkte.
Hon förklarar att riktningen var skillnaden mellan liv och död.
– Åkte vi mot gränsen innebar det slutet. Första dagen åkte vi inåt landet. Det gav en strimma hopp. Kanske vi skulle sättas i arbete.
Men dag två insåg Livia att de passerat gränsen till Polen.
– Jag kände mig uppgiven och tänkte: Tåget leder oss mot döden. Samtidigt var törsten outhärdlig. Det fanns inget dricksvatten och törst är mycket värre än hunger.
Framåt kvällen dag tre hördes hundskall. Livia förstod att de nått slutstationen.
– Jag tittade ut och såg att det stod “Auschwitz-Birkenau” på skylten. Det betydde ingenting för mig då. Jag hade aldrig hört talas om det.
Båda mördades
På stationen var allt kaotiskt. Det skreks på tyska: “Raus, schnell!” (“Ut, fort!”)
– Vi skildes från pappa. Vi tappade bort honom utan att hinna ta farväl. Han var bara borta. Kvar var en jättegrupp kvinnor och barn. Jag minns att jag tog farväl av livet. Det låter dramatiskt, men så var det. Jag funderade på vilken metod de kunde tänkas använda för att döda så många människor.
Senare under natten började en SS-officer dela upp människor. Livia och hennes syster fick gå åt ett håll, medan deras mamma hänvisades åt ett annat.
– Mamma vädjade att vi skulle få vara tillsammans. “Ni träffas imorgon”, blev svaret Men det var sista gången vi såg mamma. Den natten mördades både far och mor. Fast det visste vi inte då.
Livia och hennes syster beordrades att ta av sig kläderna och lämna ifrån sig alla sina tillhörigheter.
– Det enda vi fick ta med oss var våra skor. Jag hade sinnesnärvaro nog att gömma min tandborste och en silverkedja i skorna. De rakade av oss allt hår och sedan satt vi där nakna och kala, fråntagna all mänsklig värdighet.
Livia gör en kort paus men fortsätter snart:
– När solen gick upp var jag förvånad över att fortfarande vara i livet.
För att få reda på när hon skulle få träffa sin mamma vände sig Livia till en kvinna som var en sorts överordnad.
– Kvinnan pekade på en skorsten som spydde ut eldsflammor och rök och sa: “Där inne brinner era föräldrar.” Jag fattade inte vad hon pratade om men berättade för min syster. Hon förstod men ville skona mig och svarade: “Tro inte på det där.” Så småningom började sanningen sjunka in, men det tog egentligen ett år innan jag kunde acceptera vad som hänt.
Hade ett tryggt liv
I sex veckor befann sig Livia, hennes syster och en kusin de hade sällskap med i Auschwitz. Därefter fördes de till Hamburg för slavarbete och senare vidare till koncentrationslägret Bergen-Belsen.
– Där var vi i tio dagar helt utan mat. Sedan befriades vi av engelsmännen.
Livia minns knappt vad hon tänkte då hon insåg att de äntligen var fria. Vid tillfället var de nära svältdöden. När sommaren kom fick de frågan om de ville resa till Sverige, som beslutat ta emot 10 000 överlevande.
– Jag trodde att jag visste att huvudstaden hette Oslo och att kungen spelade tennis, säger Livia med ett snett leende. Något annat kände jag inte till om Sverige.
Livia beskriver sitt liv före getton och koncentrationsläger som tryggt.
– Vi var en medelklassfamilj och bodde i ett vackert, modernt hus. Jag och min syster fick allt barn skulle ha på den tiden.
Väl i Sverige började livet om på nytt, trots att Livia inte hade trott att det skulle kunna göra det.
– Jag fick ett liv – ett ganska normalt liv med utbildning, giftermål och familj. Jag har tre barn, sex barnbarn och femton barnbarnsbarn. Det är min revansch, men jag sörjer fortfarande mina föräldrar.
När Livia föreläser om Förintelsen brukar hon framhålla vikten av att föra historien vidare.
– Jag är en av de sista som överlevt Auschwitz. Vad händer när jag inte orkar mer?
