Anna flydde från Polen som 6-åring: “Vårt harmoniska liv slogs i spillror”

Det var en kall vinter, den som 200 polsk-judiska flyktingar tillbringade på Marstrand i slutet av 60-talet.

Anna Grinzweig Jacobsson var 6 år när hon kom från Polen till den bohuslänska kusten, där isen låg tjock mellan Marstrandsön och Koön.

– Jag minns tydligt isen, hur vi promenerade på den och att det även körde bilar där, säger Anna och ler en aning.

Idag seglar hon ofta förbi Marstrand tillsammans med sin man.

– Vi har gjort det i stort sett varje sommar under mitt vuxna liv. Men det är ett annat Marstrand. Det är svårt att förstå att det är samma plats. När jag kommer dit som seglare är det ett sommarparadis. Det är fascinerande med kontrasterna och väldigt speciellt. Samtidigt är det lite samma känsla som vid de få tillfällen då jag rest tillbaka till Polen – jag minns min barndom.

När Anna hösten 1969 fick veta att familjen skulle lämna Polen kände hon sig förkrossad.

– Jag var förtvivlad över detta. Jag hade precis börjat skolan, trivdes hur bra som helst och hade fått kompisar.

Anna berättar att hon och hennes föräldrar, som båda var läkare, före flykten från hemlandet bodde i en lägenhet i staden Wrocław.

– Vi hade barnflicka och hembiträde. Det gick ingen nöd på oss. Vi levde ett harmoniskt liv, som slogs i spillror när allt detta började …

Det Anna syftar på är den antisemitiska kampanj som pågick i Polen mellan 1968 och 1970 och som tvingade cirka 13 000 judar att lämna landet.

– Den 8 mars 1968 hölls en studentdemonstration i Warszawa, förklarar Anna. Det var en politisk manifestation. Den hade ingenting med judar att göra – men judarna fick ändå skulden och gjordes till syndabockar.

Anna tystnar ett ögonblick. Vi befinner oss i Botaniska trädgården, en av Annas favoritplatser i hemstaden Göteborg. När hon återigen talar berättar hon om hur människor som protesterade fängslades – om någon råkade vara jude gjordes det en stor grej av det.

– De polska myndigheterna beskrev judarna som illojala mot Polen. Judar motarbetades på alla sätt och vis. Många förlorade sina jobb och kom inte in på universiteten. Folk började ansöka om utresa, men i början var det enda alternativet Israel.

Att fly till Israel kändes dock främmande för Annas föräldrar. Men sommaren 1969 öppnade Sverige gränsen och det beslutades att alla som ville fick komma. Även Danmark öppnade sin gräns och runt 3 000 polsk-judiska flyktingar hamnade där, medan lika många tog sig till Sverige. Att Annas familj placerades på Marstrand berodde på att man där ordnade intensivkurs i svenska avsedd för studenter och läkare – det rådde läkarbrist i Sverige.

– Att komma till Marstrand på vintern var speciellt, konstaterar Anna. Alla hade bott i storstäder och var vana vid det livet – nu kom vi till en karg liten ö. Men för den yngre generationen var det nog lite lättare. Studenterna hade varandra och Marstrandsborna ordnade diskon. Ön levde upp.

I flyktinggruppen på Marstrand fanns inte många barn. Den första tiden följde Anna med sina föräldrar till svensklektionerna.

– Vi satt på första raden och jag pysslade med mitt. Till våren fick jag börja svensk skola. Jag minns att vi plockade vitsippor i en skogsdunge. Jag och en annan polsk-judisk flicka hamnade i samma klass. Vi hängde inte med eftersom vi inte kunde svenska. Vi var i vår egen lilla bubbla. Jag kommer ihåg den känslan – vi förstod inte alls vad som hände i rummet.

Skrev familjens historia

När sommaren närmade sig flyttade Anna och hennes föräldrar till Jönköping. Där startade deras nya liv på riktigt, som Anna själv uttrycker det.

– Jag blev som ett svenskt barn på de flesta sätt, men mina föräldrar var rätt ensamma. De var välintegrerade på det viset att de kunde språket och hade sina yrkesliv, men de fick aldrig några riktiga svenska vänner.

Anna gör en kort paus innan hon lägger till:

– Jag får ofta frågan: “Har du blivit svensk?” På många sätt har jag såklart blivit det – jag har aldrig haft någon nära relation till Polen. Men att ha föräldrar med en annan bakgrund, med allt vad det innebär, har alltid funnits där.

Anna berättar att hon för drygt fyra år sedan bestämde sig för att göra verklighet av något hon länge tänkt på: skriva sin familjehistoria. Men när det började närma sig datumet då det gått 50 år sedan familjen anlände till Marstrand kom tankarna på att inte bara gräva långt bak utan även att fokusera på modern historia.

– Jag förstod också på min egen bekantskapskrets att de flesta människor vet väldigt lite om vad som hände i Polen under de här åren – man känner inte till den antisemitiska kampanjen. Jag kände att det behövde berättas. Men det enda sättet att göra det på var att söka upp andra, för jag själv var ju så liten när vi kom till Sverige och mina föräldrar är döda.

Anna började fråga runt bland judiska föreningar och lyckades till slut komma i kontakt med en rad människor som tillbringat sin första tid i Sverige på Marstrand.

– Jag träffade så många människor som berättade sin historia på ett färgstarkt och inlevelsefullt sätt, säger Anna och ler återigen. Nästan alla jag intervjuat är från den yngre generationen – de som var runt 20 år då och är 70 idag. Men jag hittade en kvinna som nu är 99 år. Jag är glad att jag hann träffa henne innan coronan slog till.

 

Fanns ingen framtid

Resultatet av Annas arbete blev först en artikel som publicerades i Göteborgs-Posten 2019, på dagen 50 år efter Annas ankomst till Marstrand. I vintras släpptes även boken Flykten till Marstrand (Bokförlaget Korpen).

– Totalt är 17 personer med i boken, men jag har intervjuat många fler. Några är svenskar, bland annat en kvinna som var lärare på Marstrand. Det är väldigt spännande livsöden som berättas och på köpet får man historiska kunskaper.

Anna lutar sig fram och konstaterar därefter att arbetet med boken varit otroligt berikande för henne själv.

– Det handlade inte bara om att jag ville berätta för omvärlden. Det var mycket jag var nyfiken på, till exempel hur det kändes att leva i Polen när den här antisemitiska kampanjen började. Vad tänker man när världen runt en börjar falla samman? Någonstans tar man det stora beslutet att man måste emigrera. Jag vet inte exakt när eller hur mina föräldrar gjorde det, men jag vet att det var mycket för min skull – det fanns ingen framtid.

I Sverige har Anna aldrig levt i ett judiskt sammanhang, men för ett par år sedan tog hon initiativet att starta Judiska salongen i Göteborg som arrangerar kulturevenemang med judiskt tema.

– Jag ville skapa ett judiskt sammanhang som inte är religiöst – och det är öppet för alla, inte bara judar.

Just nu visas den utställning som Anna tagit fram, baserad på hennes bok, på Härlanda kulturhus i Göteborg. I somras invigdes den på Marstrand.

– Jag kommer alltid ha en speciell och känslomässig relation till Marstrand, säger Anna. Marstrand var även den första plats i Sverige där judar tilläts bosätta sig i slutet av 1700-talet. Sedan kom vi, 200 år senare.