En tidig junimorgon 1944 bankade militärpolisen på dörren hos Susanna Christensen och hennes föräldrar. Familjen bodde vid tillfället i det getto de förvisats till under våren.
– Vi uppmanades att packa, säger Susanna. Vi skulle vara klara på en kvart och ha mat med för tre dagar. Mamma satte igång och kokade ägg.
Med lastbil fraktades människor till ett så kallat genomfartsläger. Hela länets judar samlades ihop för att efter någon vecka transporteras vidare i tre olika grupper.
– Den första transporten, fick vi veta senare, gick till Auschwitz. Vi hamnade i Österrike.
Hon beskriver sin uppväxt före kriget som trygg.
– Jag var utsatt för antisemitism även i Ungern, men jag fick väldigt mycket kärlek från mina föräldrar.
89-åriga Susanna lutar sig tillbaka och berättar därefter om resan till Österrike. Hon minns den som “fyra förfärliga dygn”.
– Vi fraktades i tågvagnar för boskap. Det var dåligt med luft och varmt och det fanns inget vatten. En gång fick vi gå ut och kissa.
I Österrike väntade slavarbete på en lantgård. Susanna konstaterar att de trots allt hade det hyfsat.
– Vi slapp svälta och hoppades bli där till krigsslutet för att sedan kunna återvända till Ungern.
Men i december samma år fördes den då 11-åriga Susanna och hennes föräldrar till det tyska koncentrationslägret Bergen-Belsen.
– I Belsen, där dog folk som flugor.
Efter en kort paus fortsätter Susanna:
– Vi bodde i baracker med ett par smala trevåningssängar. Två personer på varje brits. Ovanför oss sov fyra män, ett äldre par och deras barnbarn. Vi levde packade som sardiner och svälten var svår. På morgonen fick vi någon konstig vätska och vid lunch en gryta med kålrötter. Var tredje dag fick vi en brödbit. Tungt, tjockt, mörkt bröd – jag tål det fortfarande inte. Jag kan inte med de minnena …
Annorlunda uniformer
I Bergen-Belsen blev Susannas pappa sjukare och sjukare.
– Han fick otäcka bölder på grund av näringsbrist. Vi barn orkade inte leka. Men vi stod vid staketet för att se vad som hände utanför lägret. Vi såg vagnar dragna av hästar, fullproppade med nakna lik.
Den 15 april 1945 stod hon som vanligt vid staketet.
– Plötsligt såg jag soldater i annorlunda uniformer. Jag sprang in till pappa och talade om vad jag sett. För andra gången i mitt liv hörde jag honom nämna Gud: “Tack Gud, vi är fria.” Pappa förstod att det var britterna som kom.
Susanna tystnar ett ögonblick innan hon fortsätter:
– Två dagar senare dog pappa. Han hade fört dagbok och ett tag fortsatte jag skriva i den. Som vuxen tyckte jag att det var väldigt konstigt att samma dag som jag skrev “idag dog min far” skrev jag även vilken mat vi fick. Men jag var ju bara 11 år.
Susanna berättar att hon bett till Gud att hennes pappa skulle få dö. Han hade så ont.
– Men jag ångrade det när jag var halvvuxen. Jag saknade honom som mest då.
Till himmelriket
Tiden just efter befrielsen var svår. Susanna hade inte längre kraft att stå på benen och mamman var nära döden. Så småningom fick de frågan om de ville komma till Sverige för att äta upp sig.
– Det var rena slumpen att det blev så. Mamma sa först nej. Hon ville hem. Men en annan människa i samma sjukhussal skällde på mamma och sa: “Åk till Sverige!”
De första tre veckorna placerades Susanna och hennes mamma i karantän i Malmö.
– Det var himmelriket, minns Susanna. Underbara människor skötte om oss. Vi kom sedan till Loka brunn, som är ett kolossalt fint ställe. Men efter det ljuva livet där följde en svår tid, kan man sammanfatta det kort. Jag kunde inte språket, vilket var handikappande. Jag blev utfryst i skolan. Fast så småningom fick jag en kompis, Ulla Johansson.
Senare fick Susanna arbete på en konfektionsfabrik och därefter en bultfabrik. Där mötte hon, 20 år gammal, Arne, som hon fortfarande är gift med.
– Vi har kämpat och det höll, säger Susanna med ett svagt leende. Idag, på gamla dar, är vi glada att vi har varandra.
Susanna hämtar det material hon har med sig då hon föreläser om Förintelsen. Hon visar kopior av hennes pappas dagboksanteckningar. Idag finns anteckningsboken på ett museum vid minnesplatsen för Bergen-Belsen.
– Glöm inte oss, det är det som drivit mig, svarar Susanna på frågan varför det känns viktigt att berätta om det som hände när hon var barn.
