Det är tydligt att var sak har sin plats i familjen Björkmans hem – välstädat och med genomtänkt inredning i en fantastiskt vacker villa i Saltsjöbaden.
– Vi tycker båda om inredning, men Petra är strået vassare än jag, säger Jonas när vi slår oss ner i vardagsrummets soffgrupp.
Vi är omgivna av gigantiska krukor med magnifika växter, vackra stilleben och konst av Jacob Felländer på väggarna.
Petra berättar att båda bär på den pedantiska ådran men att Jonas är extrem. Hon beskriver detaljerat hur prydligt hans kalsonger och strumpor är vikta i sina lådor.
Petra och Jonas Björkman
Ålder: 48 respektive 50 år.
Familj: Barnen Max, 19, och Bianca, 14.
Bor: I Saltsjöbaden, Stockholm.
Gör: Grundare av Pusselfamiljen, en plattform för föräldrar med barn med npf, driver bland annat padelcentret PDL Center.
– Det där måste du ju ha fått med dig från alla år på hotell, utbrister hon och Jonas håller med.
– Jo, så är det säkert. Medan mina tenniskollegor hade kvar alla sina kläder i resväskorna var jag noga med att hänga in allt prydligt på galgar i garderober. Det kändes viktigt att skapa en hemkänsla mitt i allt resande, så det är nog en del terapi, säger Jonas.
LÄS ÄVEN: Monicas barnbarn har autism: “Tillsammans med Charlie upptäcker jag en ny värld”
Jonas och Petra har varit ett par sedan 1998
Petra var bara 14 år och Jonas ett år äldre när de lärde känna varandra.
– Vi träffades genom min killkompis som också spelade tennis och vi började umgås i samma gäng. Det tog några år innan vi blev ett par på riktigt. Vi hade andra relationer under de åren och det var nog väldigt bra för oss båda att vi fick utvecklas lite på var sitt håll. När det väl blev vi igen så var vi var verkligen så oerhört kära, berättar Petra.
Året var 1998 när de blev ett par. Jonas hade då börjat spela på professionell nivå. Att bli tennisproffs hade varit hans stora dröm ända sedan han var 12 år. Petra jobbade på den tiden med design. Men ganska tidigt ställde Jonas frågan som skulle påverka hela deras vardag och framtid.
– Jag frågade Petra om hon kunde tänka sig att sluta jobba för att istället följa med mig på touren. Jag hade sett så många relationer som hade kraschat på grund av all tid paren var ifrån varandra och jag ville inte riskera vår relation, säger Jonas.
Även om Petra såg det som en enorm möjlighet så behövde hon fundera en del innan hon fattade beslutet att säga upp sig från sitt jobb. Hon minns när hon den 20 mars 1998 satte sig på planet till Miami för
att ansluta till Jonas och hans team.
– Det är ett starkt minne för mig. Än idag känner jag en stor tacksamhet för den möjlighet som gavs. Alla resor och upplevelser har berikat vårt gemensamma liv oerhört mycket, säger Petra.
Sonen Max föddes 2003
När sonen Max kom till världen år 2003 fick han följa med på resorna. Familjen levde vardagsliv fast på olika hotell. Var de än befann sig i världen såg dagarna trots allt ganska lika ut.
– Vi åt frukost tillsammans och därefter åkte Jonas till träning eller match. När han var tillbaka på eftermiddagen brukade vi göra något som familj, säger Petra och Jonas nickar instämmande.
Han minns att Max älskade att leka med bilar och menar att det på sätt och vis var en skön känsla att föräldraskapet gav honom perspektiv på sig själv som tennisproffs.
– Helt plötsligt blev något annat det viktigaste för mig, säger han.
I mångt och mycket fungerade Max utveckling väldigt bra på touren, men det fanns saker som fick både Petra och Jonas att reagera.
– Max var otroligt social, glad och härlig. Men i vissa sammanhang var han inte riktigt som de andra jämnåriga barnen vi mötte, säger Petra.
LÄS ÄVEN: Anna om livet som npf-förälder: “Jag har brutit ihop så många gånger”
Diagnostiserades med Aspergers syndrom
Hon berättar att de snart insåg att rutiner var A och O för deras son. Max hade svårt för tvära kast och förändringar.
– Om vi inte hade hunnit förklara för honom vad som skulle hända under dagen kunde han drabbas av enorma låsningar och kraftiga utbrott.
Max var också väldigt känslig för dofter, åt bara biff Stroganoff på burk och hade ett osedvanligt kunnande om all världens djur. Redan som 3-åring lärde han sig både engelska och svenska böcker utantill som han sedan “läste” för sina kompisar. Åren gick och även om Petra och Jonas hade misstänkt att deras son hade asperger ställdes inte diagnosen förrän han var 7 år.
– Att få den där diagnosen på papper var både en sorg och lättnad. En lättnad för att det kanske inte var “fel” på oss föräldrar när vi inte fick allt att fungera kring Max, men också en sorg och oro för att vi undrade hur det skulle gå för honom, säger Jonas.
Petra började samla på sig så mycket information som det gick att få, gick alla kurser som fanns på Asperger-centrum och ville bli så påläst som det bara var möjligt – allt för att själv förstå, men också för att kunna beskriva för alla i deras omgivning vad Max diagnos innebar. Men framför allt samlade hon på sig all kunskap för att hon som förälder på bästa sätt skulle kunna veta vilka redskap som behövdes i de olika situationer som kunde tänkas dyka upp.
Fem år efter Max kom dottern Bianca. Som ofta är fallet med syskon var Bianca helt olik Max. Främst var det sömnen. Petra berättar att Bianca inte sov en hel natt på fyra år. Men det var också en hel del känsloutbrott och koncentrationssvårigheter. Ännu en utredning påbörjades och det var tydligt att Bianca hade adhd.
Dottern Bianca har adhd
– Vår dotter var väldigt tidig med att sätta ord på känslor, vilket är en av hennes absolut största tillgångar. Det första Bianca sa när hon fått sin diagnos på barn- och ungdomspsykiatrin var: “Mamma, nu ringer du min fröken och säger att hon ska samla alla barnen i en ring. Nu vet vi ju äntligen varför jag blir både så mycket gladare och argare än de andra barnen och varför jag har så svårt att sitta still.”
Petra har ett starkt driv för att stötta andra familjer som har barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf). För två år sedan tog hon därför initiativet att skapa Pusselfamiljen, en plattform, och numera även bolag, där familjer tillsammans ska kunna stötta varandra i det utmanande föräldraskapet till barn med npf.
Petra ser att behovet är enormt. Hon lägger nästan all sin vakna tid på Pusselfamiljen och det har blivit en sorts livsuppgift för henne att sätta dessa barn på kartan, för att bidra till kunskap, kännedom, förståelse och respekt för deras behov, för att de ska få samma möjligheter att lyckas i samhället som alla andra.
– Att bli förälder till barn med npf-diagnoser har utvecklat mig och Jonas något oerhört och berikat våra liv enormt mycket. Det är utmanande på många sätt, men vi har vuxit som människor och det är detta som gjort att jag vill jobba med Pusselfamiljen, för att kunna hjälpa andra föräldrar i samma situation.
LÄS ÄVEN: Måns Zelmerlöws sorg efter missfallen: ”Vi frågade oss om det verkligen var värt det”
Jonas Björkman blev utbränd
Jonas är även engagerad i välgörenhetsstiftelsen Zelmerlöw & Björkman Foundation som bidrar till att göra skillnad i andra människors liv.
– Stiftelsens vision är att göra skillnad för unga som lever i utsatthet i kenyanska slummen, och både Måns Zelmerlöw och jag upplevde att det viktigaste av allt var att hela tiden ge givarna en uppföljning av vårt arbete. Människors engagemang är enormt. Vi har bland annat kunna bygga upp en skola för 340 ungdomar, en egen brunn, ett internat för 150 tjejer, ett internat för 60 killar och en mödravårdsklinik, berättar Jonas.
Jonas har just fyllt 50 och ett större firande förväntas nästa år, då även Petra blir ett halvsekel gammal. Ingen av dem har drabbats av någon sorts sifferkris. Däremot kan Jonas uppleva att de senaste tio åren gått rasande fort.
– Det känns som om vi båda gått upp i en massa olika projekt och kört på med full gas så länge att det känns välbehövligt att bara stanna upp. Ju äldre man blir, desto skörare inser man att livet blir och att det inte är för alltid. Jag känner att jag vill stanna upp och reflektera. Hur vill vi att åren framför oss ska se ut? frågar sig Jonas.
Läser man artiklar om ett liv i Monaco, premiärer på röda mattan eller om alla de miljoner som Jonas dragit in som tennisproffs eller investeringar de gjort är det lätt att förutsätta ett friktionsfritt liv. För dem betyder pengar trygghet och tacksamhet, men pengar i sig gör ingen människa lycklig. Tillsammans har Petra och Jonas gått igenom flera livsutmaningar – perioder som bara fått dem att bli starkare som par.
1998, då Jonas var på toppen av sin karriär, försvann plötsligt lusten för tennisen. Han drabbades av yrsel och kunde inte ta sig upp från sängen.
– Jag vaknade upp i Miami och upplevde att kroppen plötsligt sa ifrån. Jag hade spelat 160 matcher året innan och var totalt slutkörd. Halsfluss efter halsfluss avlöste varandra och när jag inte kunde träna eller tävla sjönk självförtroendet. Den mentala biten påverkades och stressen ökade. Det var en kamp, men också en viktig varningsklocka om att kroppen sa stopp, berättar Jonas.
Npf-föräldrar är ständigt beredda
Jonas återhämtade sig tack och lov snabbt och de konstaterar att desto längre hann det gå för Petra. 2013 var det hennes tur att gå in i den berömda men fruktansvärda väggen av trötthet. Som npf-förälder är man ständigt beredd att släcka bränder, stötta, lösa, råda och – framför allt – ligga två steg före, dagarna i ända. Ett konstant tassande på tå för att undvika onödiga utbrott.
– Vi hade flyttat till Sverige och jag hade inte sovit en hel natt på många år och hade gått igenom några svårare skov av min reumatism. En kombination av detta och en känsla av obalans mellan föräldraskapet och jobbet ledde till att jag till slut kraschade. Plötsligt visste jag inte var jag hade parkerat bilen eller vilka det var som hejade på mig i affären.
Petra hade länge gått med symtom som hjärtklappning, yrsel, kristallsjuka och en reumatism som bara blev värre. Men som hon säger: Det är många i hennes generation som är inriktade på att bita ihop, ta en Alvedon och gå till jobbet.
LÄS ÄVEN: Liam fick sin önskedröm uppfylld: ”Det bästa var att mormor och morfar var med”
Petra blev remitterad till en stressmottagning och känner idag själv när hon behöver dra ner på tempot.
– Jonas har, från tiden som proffsspelare, lättare med av- och på-knappen. Jag slår aldrig riktigt av. Jag har själv tagit på mig någon sorts roll som ansvarig för att ständigt lösa alla problem kring barnen och även om vi hjälps åt, Jonas och jag, så har jag svårare att slappna av när de inte mår bra.
– Att acceptera min reumatism är något jag under många år kämpat med. Jag har aldrig velat identifiera mig med min värk men är klokare idag och vet att min kropp emellanåt behöver mer vila än andra,
säger Petra.
Som bäst mår Jonas och Petra när alla i familjen är friska och vardagen flyter på. Hotell och middagar på restaurang i all ära, men hemmalivet är det de båda uppskattar mest.
– Vi behöver inte det pampiga utan älskar det lilla och enkla i vardagen, som att bara vara ute i trädgården och skrota tillsammans.
Sonen Max håller just i dagarna på att flytta hemifrån och efter många intensiva år, med en massa resande och tid och energi som lagts på barnens utredningar och situationer och som gjort det svårt att få tid för relationen, ser Petra och Jonas nu fram emot en period där de kan få tillbringa mer tid på tu man hand. Framtiden känns lockande och spännande.
LÄS ÄVEN: Maria ville inte leva längre: “Samtalet till Bris räddade mitt liv”
