Ibland gör de ingenting, andra gånger besöker de museum eller åker till lantstället. Monica Meijer och hennes 6-åriga barnbarn Charlie, som för knappt ett år sedan diagnostiserades med autism, har en nära relation och umgås ofta.
– Jag har inte plöjt böcker om autism, men det är klart att jag har behövt anpassa mig, säger Monica. Det är mycket att tänka på när man ska göra saker. Jag behöver till exempel tänka efter gällande vad för slags utflykter vi kan göra. Charlie måste få vila och mat kontinuerligt.
Efter en kort paus lägger Monica till:
– Men det är jätteroligt att vara med Charlie just på grund av hans diagnos. Alla har sin egen autism, men färger, mönster och lukter är mycket starkare för honom. Det är berikande även för mig. Jag stannar upp och ser saker jag inte skulle se utan Charlie.
Ställer krav men har stort tålamod
Till vardags arbetar Monica som pedagog på den förskola Charlie tidigare gick på.
– Det är en utmaning att arbeta på sitt barnbarns förskola, men för oss har det varit bra eftersom jag har kunnat hjälpa Charlie med anpassningar runt omkring honom. Jag tror inte att Charlie har känt sig annorlunda.
LÄS ÄVEN: Anna om livet som npf-förälder: ”Jag har brutit ihop så många gånger”
När Monica ska beskriva relationen hon och Charlie har funderar hon lite innan hon konstaterar:
– Jag tror att han känner en trygghet hos mig. Jag ställer krav på honom, men jag har ett stort tålamod. Och när jag är med Charlie och hans syster lägger jag allt annat åt sidan. Då är jag med dem till 100 procent. Även min man, barnens bonusfarfar, har en jätteviktig roll i deras liv. Han är den roliga personen som hoppar studsmatta och leker i lekstugan, medan jag står för omsorgen.
Det finns mycket positivit med diagnoserna
Monicas främsta råd till andra mor- och farföräldrar som har barnbarn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att vara närvarande och finnas där, framför allt som stöd för föräldrarna.
– Var inte heller rädd för diagnosen. Det finns så mycket som är positivt.
Charlies föräldrar är bra på att ventilera och säga till när de behöver avlastning.
– Men om föräldrarna tycker att de ska klara allt själva behöver man kanske hjälpa dem och bestämma: Nu tar vi barnen och ni sitter hemma och kollar på film eller bara är. Ibland måste man vara lite påstridig.
LÄS ÄVEN: Jonas & Petra Björkman: ”Barnens diagnoser har berikat våra liv så mycket”
