Prästen och alla de övriga som följde den 84-åriga Anne Burleigh till hennes sista vila i Charleston, South Carolina, USA, var överens:
En hedersdam på alla sätt.
Minst nio barn hade hon fostrat till laglydiga medborgare och själv hade hon levt ett rättskaffens, gudfruktigt liv och alltid varit en god hustru åt sin make Joseph.
Det var bara en sak som varken prästen eller grannarna kände till:
Anne hade en gång varit pirat i Karibiska havet.
En av de blodtörstigaste, vildaste och mest legendariska dessutom.
Läs även: 9 av världens värsta kvinnliga seriemördare
Anne Bonny och Mary Read
Fast på den tiden hette hon Anne Bonny och var gift med den fruktade pirathövdingen John Rackham. När deras skuta The Dragon slutligen seglades ifatt och bordades av den brittiska flottan den 20 oktober 1720, var hon den enda som vägrade ge upp.
Medan övriga manskapet sökte skydd under däck, slogs hon in i det sista med svärdet i hand.
Eller … ja, det fanns faktiskt en tapper sjörövare till i den drabbningen.
En kvinna det också.
Hon hette Mary Read, var 13 år äldre och hade hamnat i sjörövarnas våld tre år tidigare. Men alla trodde från början att hon var en man.
Vilket knappast var så märkligt som det låter. Att ha kvinnor ombord var varken bra för moralen eller turen, det visste alla sjömän på den här tiden.
Både Anne och Mary gjorde därför sitt bästa för att både agera och se ut som råbarkade karlar. Klippte håret kort. Band in brösten. Sänkte röstläget en smula. Spottade inte i glaset. Och lärde sig framför allt att slåss.

Anne Bonny gifte sig med Calico Jack
Anne Bonny kom från den amerikanska södern och var dotter till en rik plantageägare men trotsade sin far för att resa med sin älskare James till det ökända piratnästet Nassau, där han hoppades kunna ta hyra på ett fartyg.
Det gick sisådär för James, som snart insåg att Anne hellre föredrog sjörövarkaptenen John Rackham, Calico Jack kallad.
Läs även: Finns det drakar i Sverige?
Snart var hon piratens hustru, gravid dessutom. Moderskap passade henne dock illa, och sonen lämnades i fosterhem när föräldrarna drog på rövarstråt.
Att ingen i besättningen tordes peta på kaptenens hustru var självklart. Men när det drog ihop sig till strid var det opraktiskt med långa kjolar och lockar. Anne föredrog därför att gå klädd som en man.
Dessutom lärde hon sig av ren självbevarelsedrift att slåss med svärd.
Riktigt skickligt dessutom.

Mary Read tog värvning
Mary Read hade en helt annan bakgrund. Hon var dotter till en brittisk sjöman som hade försvunnit till havs. Modern överlät vårdnaden om den lilla flickan som av okända skäl kläddes i pojkkläder, vilket passade bra när Mary i tonåren rymde till Flandern och tog värvning i ett infanteriregemente.
Där utmärkte hon sig i flera blodiga slag tills hon blev kär i sin nye tältkamrat, en ung flamländare som höll på att tappa hakan när hon en dag råkade visa brösten. Det blev avsked och giftermål, men blott en kort lycka eftersom den unge maken plötsligt dog i feber.
Utom sig av sorg klev den unga änkan på ett fartyg för att söka ett nytt liv i kolonierna – bara för att hamna i klorna på den ökände kaparen Rackham.
Läs även: Spökskeppet som aldrig sjönk: Varför flydde besättningen?
Nu hade dock Mary nytta av sin forna förklädnad. När pirathövdingen insåg att den kortväxte ”ynglingen” var en landsman, erbjöd han jobb istället för döden.
Så döm om både Mary och Annes förvåning när de omsider insåg att de delade samma hemlighet.
Det höll först på att sluta i ett svartsjukedrama, eftersom Rackham trodde att hans hustru fallit för den nye piraten. Han lugnade sig dock när han förstod sammanhanget.
Dessutom imponerades han av Mary – som ju drillats i armén – så fort det kom till batalj.

Anne Bonny fick tio barn
Ja, sanningen är att både Anne och Mary kom att tillhöra The Dragons mest hänsynslösa kämpar. Ingen vet hur många män de tillsammans dräpte. Bara att de tycks ha varit ytterst flinka med kroksablarna.
Båda lyckades dessutom vara gravida när de sedermera tillfångatogs, vilket i sin tur bidrog till att de slapp galgen.
Mary dog dock snart i fängelset, möjligen i barnsäng. Hon begravdes den 28 april 1721 på Jamaica.
Anne lyckades däremot bli fri tack vare sin rike far som tog henne hem till Charleston, där hon födde sitt och Rackhams andra barn.
Där gifte hon sig omsider med en Joseph Burleigh, fick ytterligare åtta barn och tycks därefter levt ett stillsamt, småborgerligt liv.
Läs även: Sju sjunkna städer – som du kan besöka på havets botten
Därför var de bästa sjörövarna kvinnor
Den svenska historikern Lena Kronberg har försökt driva tesen att kvinnor ofta var de bästa piraterna:
– De måste vara bäst på att slåss för att inte avslöjas. Antingen överlevde de oskadda eller så dog de – de hade inga andra alternativ. De gick inte till prostituerade och fick inga könssjukdomar. De söp sig inte fulla eftersom de då riskerade att avslöja sig som kvinnor. Alltså var de nyktrare och friskare och bättre slagskämpar.
Ja, åtminstone måste det ha krävts en extra stor portion mod för att ge sig in i denna manligaste av världar, med ständig risk att bli avslöjad, utnyttjad och våldtagen.
I fallet Anne Bonny och Mary Read stämmer det utan tvekan. När deras kapten John Rackham fördes till galgen i Spanish Town på Jamaica efter tillfångatagandet 1720, fnös hans hustru Anne föraktfullt:
”Om du hade kämpat som en karl hade du inte hängts som en hund.”
Kvinnor på däck
Sjörövarhistorien befolkas främst av män, men trots det saknas inte kvinnliga profiler.
Den allra första som dyker upp på scenen är den illyriska drottningen Teuta, som levde på 200-talet f Kr. När hennes make dog började hon plundra handelsfartyg och gav därmed romarna anledning att för första gången korsa Adriatiska havet – och av bara farten inleda sin erövring öster om Medelhavet.
Legendarisk är också Jeanne de Clisson (1300–1359), ”Lejoninnan av Bretagne”, som blev pirat för att hämnas sin makes avrättning och enbart attackerade franska skepp.
Eller Sayyida al Hurra (1485–1542) som höll hela västra Medelhavet i skräck tills hon gifte sig med Marockos kung.
Eller Anne Dieu-le-Veut (1661–1710), en fransyska som utmanade piraten Laurens de Graaf på duell sedan han dödat hennes make men istället blev hans hustru och trogna vapendragare i Karibien.
Läs även: Verklighetens Indiana Jones: En multimiljonär som löste antikens mysterium
5 notoriska svenska kvinnliga pirater
Även bland våra egna nordiska förfäder – förlåt, förmödrar – fanns det flera flitiga sjörövare som ledde attacker mot främmande fartyg.
Alfhild (400-talet)
Enligt historikern Snorre var hon dotter till den götiske vikingakungen Sivard, som försökte gifta bort henne med den danske kronprinsen Alf. Alfhild vägrade och flydde iförd manskläder till sjöss tillsammans med några väninnor. Kvinnorna tog omsider kommando över ett långskepp som nyligen förlorat sin kapten och utropade Alfhild till sin härförare.
Under flera år spred denna oförvägna sköldmö skräck i Östersjön och styrde med tiden över en ansenlig piratflotta.
Till slut bordades och besegrades Alfhild av samma prins som hon tidigare nobbat. Imponerad av hans mod i strid gick hon nu med på att bli hans hustru.
I modern tid har Alfhild (vars slutkläm på namnet betyder just ’strid’ eller ’kamp’) fått ge namn åt en kvinnlig sjörövarkapten i den japanska mangaserien One piece.
Läs även: 5 svenska seriemördare som satte skräck i landet
Cecilia Vasa (1540–1627)
Gustav Vasas fjärde barn var en styvnackad, språkbegåvad, beläst och musikalisk skönhet som med tiden skulle öppna en bordell i Antwerpen – med sig själv som främsta attraktion.
Innan dess hade hon dock drygat ut hushållskassan genom flitigt sjöröveri. Med hjälp av en bunt anställda kapare och de raskt inköpta örlogsskeppen Falken, Lybska Hjorten och Jägaren kunde ett stort antal värdefulla laster, ibland hela fartyg, styras in till hennes släktgods Skedenäs i Östergötlands skärgård.
Vid ett tillfälle skickade hennes bror Johan 300 knektar som med våld bröt sig in hos systern, sedan ryktet gått att hon lyckats komma över en last innehållande 100 000 daler i klingande silver, gömda i bivax och pälsbalar. Knektarna dammsög godset, men den förslagna Cecilia hade redan sett till att föra undan rikedomarna – och omsätta dem i kläder, smycken och vin.
Detta tycktes dock inte ha skrämt två av dåtidens hetaste ungkarlar och politiska tungviktare, ryssen Ivan den förskräcklige och Nederländernas ståthållare Vilhelm av Oranien, som båda friade till Cecilia – men fick nej.
Christina Anna Skytte af Dudenhof (1643–1677)
En av historiens få blåblodiga pirater. Både hennes pappa Jakob Skytte och hennes make Gustaf Drake var friherrar, det vill säga baroner, men valde helt olika levnadsbanor.
Medan fadern blev respekterad rektor och landshövding av Östergötland, drog maken till sjöss tillsammans med Christina Anna och hennes bror Gustaf Adolf för att i hemlighet ägna sig åt plundring. Det blev skandal när de 1663 överföll och mördade besättningen ombord på ett holländskt handelsfartyg mellan Öland och Bornholm. Brodern greps och avrättades, medan Christina Anna och hennes make lyckades fly till Tyskland.
Fem år senare fick de amnesti, kunde återvända till Sverige och bosatte sig på Edeby gård nordväst om Nyköping.
Läs även: 5 svenska seriemördare som satte skräck i landet
Ingela Gathenhielm (1692–1729)
Övertog jobbet som statens officiella kapare när hennes make Lars, även kallad ”Lasse i Gatan”, dog i bentuberkulos 1718.
Ingela föddes på gården Hammarkulla i Onsala som dotter till redaren Olof Hammar, som också sysslade med kaparverksamhet. Denna var sanktionerad av kronan för att göra livet till sjöss surt för rikets fiender och en viktig del av krigföringen.
Det har diskuterats om paret Gathenhielm verkligen redovisade allt sitt byte. Hur som helst växte deras förmögenhet till enorma belopp, speciellt i slutskedet av det stora nordiska kriget.
Ingenting tyder heller på att Ingela var mera blödig än sin make när det gällde att bruka våld mot motsträviga besättningar. Inget vet idag hur många liv hon hade på sitt samvete.
Johanna Hård (1789–1851)
Växte upp på en välbeställd gård på Hisingen och gifte sig med en ägare till ett sillsalteri. Hon hamnade i klammeri med rättvisan när man fann ett spädbarn begravet vid hennes hem. Även om hon friades för barnamord – rätten trodde på hennes förklaring att fostret vad dödfött – tycks Johanna i samma veva ha gett upp alla planer på att leva laglydigt.
Istället kom hon att kopplas samman med en uppmärksammad plundring av det danska fartyget Frau Mette, som hittats strandat på Fotö, söder om Öckerö. Besättningen var bestialiskt mördad och tre män som pekades ut som Johannas medkumpaner dömdes till döden och halshöggs 1824.
Själv lyckades hon även denna gång bli friad i brist på bevis och tog sig till Stockholm. Där dog hon 72 år gammal på Sabbatsberg fattigförsörjningsinrättning, troligen i sviterna av en hjärnblödning.
Här kan du läsa alla våra artiklar från Historiska Brott & Mysterier

Prenumerera på Historiska Brott & Mysterier