En varm augustidag 1869 upptäckte den småländske torparen Magnus Bergström och hans hustru något svartglänsande och långsmalt som stack fram ur en buske nära sjön Åsen.
Det visade sig vara stjärten på en drake – en tre meter lång best med vassa huggtänder och vildsint humör.
”Hans utseende var fruktansvärt”, berättade torparen efteråt under ed.
”Han öppnade ett gap som var åtminstone kvartersvitt, stack fram en gadd som var kluven och stor som två utsträckta fingrar, samt uppgav ett väsande läte som stundom liknade en skarp vissling.”
Därefter reste sig draken på sin stjärt och en våldsam strid utbröt. Först efter en halvtimme segrade torparen.
Den döda besten var tjock som ett manslår. På nacken hade han en man bestående av fjäll och tagel. ”Kadavret gav en ytterst vedervärdig lukt och jag skyndade mig att släpa ner det till ett stenskärv i själva sjökanten.”
Drakar i Småland på 1800-talet
För det fanns tydligen en tid när drakarna inte bara tillhörde sagans värld. Speciellt i Småland under 1800-talet tycks de flitigt ha slingrat sig över landskapet.
Clas Svahn, ordförande för Arkivet för ufo-forskning, återger i sin bok Det okända ett antal vittnesbörd som samlades in av etnologen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. I dennes 42-sidiga häfte Om draken eller lindormen berättar 21 personer under ed om sina möten med det skrämmande fabeldjuret.
Bonden Daniel Nilsson i Odensjö Mattisgård ska 1826 ha mött en drake som rest sig manshög på sin stjärt, innan upprepade slag fick den att förlora balansen och slå ihjäl sig mot en sten.
Torparen Nils Peter Jonsson har i sin tur mött en drake som var ”svart på ryggen, men gulflammig under buken, med stora ögon, brett huvud och med en stor gadd som flög fram och tillbaka”.
Intressantast är dock den 127 centimeter långa påk som än idag bevaras på Ljungby museum, med vilken Ingemar Larsson ska ha dödat en drake
på en mullhög i Sannaböke i Stensbrohult socken. Larsson ska ha blivit förmögen tack vare de skatter, bland annat förgyllda brudkronor, som han hittade i drakens håla.
ANNONS
Historier om drakar i många kulturer
På andra håll i landet tycks drakarna ägt både flygförmåga och sprutat eld. Bokhållaren Olof Larsson vid Siljan ska enligt skriften Om bergoljeborrningarna i Dalarne på 1730-talet vid flera tillfällen ha sett drakens flammor ”stryka över sin gård, komma nordväst ifrån och slå neder i Osmundsberget”.
I Västergötland liknas ofta draken vid en ”flygande stock”. I Norra Lundby vittnade en man i mitten av 1800-talet om ett otäckt möte efter ett slåttergille:
”Rätt som det var kom någonting flygande i luften likt en stor timmerstock från Billingen till Hornborgasjön. Det var liksom två stora ögon på den och efter ’stocken’ kom en orkan som tog med sig en hel rad höstackar upp i luften.”
Så vad ska då en modern människa tro? Clas Svahn föredrar att hålla frågan öppen och konstaterar att historier om drakar är nästan lika gamla som mänskligheten. De förekommer hos såväl indianer som aboriginer. Så sent som 2004 ska två drakar som flög över Himalaya ha fotograferats.
Hyltén-Cavallius om drakarnas existens i Sverige
Det intressantaste är kanske att nämnde etnologen Hyltén-Cavallius själv inte tycks ha tvivlat på de svenska drakarnas existens. Visserligen behövde han aldrig betala de 1 000 riksdaler som han utlovat till den som kunde visa upp ett levande eller dött exemplar. Men han gissade att det djupt inne i de småländska skogarna kunde leva kvar ”en forntida djurart, tillhörande reptilernas klass och allmänt fruktad för sin styrka och stridbarhet”.
Även den store Linné var faktiskt drakarna på spåren. 1734 besökte han Hamburg för att beskåda ett sjuhövdat, mumifierat odjur som visades upp mot betalning.
Den svenske vetenskapsmannen blev djupt imponerad. Men enbart för att ”draken” visade sig vara skickligt ihopsatt av kroppsdelar från en rad andra djur. En bluff, alltså.
Här kan du läsa alla våra artiklar från Historiska Brott & Mysterier
Prenumerera på Historiska Brott & Mysterier
