Loch Ness-odjuret: Så skapades en av världens mest jagade fantasivarelse

Första rapporten är från år 565, då en munk angreps av ett odjur. Vad döljer sig egentligen i Loch Ness djup? En urtidsödla, ett hjärnspöke eller helt enkelt en dumpad sjöelefant?

Bästa storyn är nog ändå den om de skämtande fiskegubbarna:

1972 var ett fartyg på väg med en last vilda djur från Falklandsöarna till ett zoo i Europa. En sjöelefant dog och kastades i havet. Några fiskare fick besten i sitt nät, beslöt att skoja lite och forslade det 500 kilo tunga liket till Loch Ness.

Där blev det sensation. Zoologer lade beslag på fyndet, packade in det i is och forslade det i en skåpbil mot London.

Men lokalbefolkningen larmade polisen: ”Nessie får inte lämna Skottland!” Vägspärrar sattes upp, transporten hejdades och djuret konfiskerades. Först efter en väldig publicitet avslöjades varelsens sanna identitet.

Ty sällan har väl en så skygg varelse orsakat sådana svallvågor.

Första rapporten är från den 22 augusti 565. Den irländske missionären Columba nådde stranden av Loch Ness och fann några bybor i färd med att begrava en man som påstods ha blivit ihjälbiten av ett hiskeligt sjöodjur. Besten hade dragit ner honom under vattnet och mannen var död innan man lyckades bärga kroppen med båt.

När Columbas närmaste man försökte simma över sjön dök monstret upp igen. Varelsen försvann dock när Columba gjorde korstecknet och ropade: ”Kom inte närmare. Rör iiinte mannen. Vänd genast om.”

Då var det, enligt vittnen, som ”om den dragits bakåt med hjälp av rep”.

Korsning mellan giraff och elefant

Riktigt berömt blev dock inte Loch Ness-monstret förrän sommaren 1933. Vägen från Inverness var just klar. Turister strömmade genom det vackra Skottland och den 22 juli 1933 påstod sig den turistande Londonbon George Spicer och hans fru ha sett ett stort djur ”med en giraffs hals och en elefants kropp” korsa vägen och glida ner i sjön.

– Kroppen måste ha varit runt åtta meter lång, berättade Spicer för lokaltidningen Inverness Courier.

– Halsen var böljande och aningen tjockare än en elefantsnabel. I sin mun hade den ett djur, som den just tycktes ha fångat.

Kort därefter kunde en motorcyklist, Arthur Grant, rapportera att han vid ettiden på natten varit nära att kollidera med en liknande varelse: ”Den påminde om en jättelik säl som korsats med en urtidsödla. Jag följde den ner till stranden, där den försvann i vattnet. Dock kunde jag se svallvågorna efter den i fullmånens sken.”

I samma veva påstod sig en ung husa ha sett ett jättelikt djur ”med två korta framben eller fenor” som bökade på stranden i närmare 20 minuter. Hugh Gray, direktör för en aluminiumfabrik, kunde dessutom visa upp ett suddigt fotografi som han tagit under en söndagspromenad med sin labrador. Kritiker menade att det var hunden själv som syntes på bilderna, men Gray svor att det var monstrets huvud:

– Ett objekt av oerhörda proportioner reste sig ur vattnet nära mig. Jag fick snabbt fram min kamera och fångade objektet, som nådde en höjd av knappt en meter över vattenytan. Efter några minuter försvann det återigen.

Nyheterna väckte sensation, förstås. Plötsligt vallfärdade turisterna till Loch Ness. En cirkusdirektör, Bertram Mills, lovade raskt 20 000 pund till den som kunde fånga djuret.

En jättebläckfisk

Sen dess har rapporterna duggat mer eller mindre tätt genom åren:

1938 kunde en lokal polisman, William Fraser, intyga att monstret existerade ”utan minsta tvivel” och att han själv överraskat en grupp jägare som beväpnat sig med harpuner för att jaga besten.

1954 visade de första försöken med ljudvågor ett stort föremål som rörde sig på 146 meters djup.

1972 inledde Bostonadvokaten Robert Rines en finkamning av den 230 meter djupa sjön med ekolod och filmkameror och hävdade att han registrerat ”ett stort djur, 15–20 meter långt, med rombformade fenor”.

1977 campade magikern och mediet Anthony ”Doc” Shiels nära slottet Urquhart vid sjöns södra ände och såg något som liknade ”en jättebläckfisk”. Han menade att den ”hals” som tidigare vittnen sett i själva verket var en av monstrets armar.

Många vittnesmål

2007 filmade den 55-årige laboratorieteknikern Gordon Holmes ”något långsmalt, svart och uppskattningsvis 14 meter långt, som snabbt rörde sig i vattnet”.

Ej att förglömma ett tiotal mer eller mindre övertygande vittnesmål, fotografier och filmer bara det sista decenniet.

Någon nämner ”ett grönsilvrigt skinn”, en annan ”en jätteorm som tycktes jaga lax”, en tredje ”stora fenor”, en fjärde ”pucklar”. Gemensamt för de flesta är dock den stora kroppen, den långsmala halsen och det lilla ödlelika huvudet.

Intressant är också att det på Apple Maps satellitbilder den 19 april 2014 gick att skymta en 30 meter lång skugga just under ytan vid Loch Ness norra del.

Bildbevisen finns där, alltså. Men är de äkta? Många tvivlar starkt.

Naturens nycker

Ett av de mest berömda fotografierna, taget 1934, visade sig senare vara en leksaksubåt som byggts av Christian Spurling, svärson till journalisten Marmaduke Wetherell som blivit allmänt hånad när de
fotavtryck av ”Nessie” som han fotograferat visat sig vara en bluff.

Andra, mer naturliga förklaringar, har handlat om svallvågor från båtar, vindkårar, flytande stockar, uttrar, sälar, malar eller ålar som har förstorats av vittnenas fantasi och önskedrömmar.

Biologen Bruce Wright har till och med föreslagit att det rör sig om en Grönlandshaj som tagit sig in i sjön. Hans kollega Robert Rines gissar i sin tur att det snarare handlar om en jättesalamander:

– De horn, som vissa vittnen påstår sig ha sett, är i själva verket djurets tubliknande andningsorgan.

De enda som inte tycks spekulera i ”Nessies” vara eller inte vara är Skottlands turistförening. I ett landskap som annars blott kan skryta med ödsliga hedar och några slottsruiner, är ett monster förstås guld värt.

Men om man bortser från såväl ekonomiska intressen som människans eviga behov av mysterier, är kanske ändå teorin om den instängda svanödlan den bästa?

10 april 1977 fick japanska fiskare utanför Nya Zeelands kust ett tio meter långt kadaver i sina nät. Liket dumpades på grund av den olidliga stanken. Med hjälp av fotografier och några avskurna, halvruttna köttslamsor gissade vissa forskare att det rörde sig om en plesiosaurus, en urtidsödla som troddes vara utdöd för 140 miljoner år sedan. Djuret ska ha stängts in i det ursprungliga sund som en gång delade Skottland. Teorin stöds av det faktum att man 2003 på Loch Ness strand fann ett ­fossil som mycket väl skulle kunna härstamma från en plesiosaurus – ­eller någon okänd, sentida ­artfrände.

Att sjöns siktdjup är obefintligt på grund av torvpartiklar och rymmer mer vatten än alla övriga sjöar i Storbritannien tillsammans talar också för att en stor djurart länge kunnat gömma sig i dess djup. Så sent som på 90-talet ­kunde den som fångade ”Nessie” räkna med en miljon pund i belöning. Numera väntar dock bara fängelse.

Över 300 sjöar i världen skryter med ett eget odjur. Men bara ett av dem är fridlyst enligt lag – samt har begåvats med ­såväl ett eget latinskt namn, ­Nessiteras rhombopteryx, som en alldeles egen hemsida, www.nessie.co.uk.

Här kan du läsa alla artiklar från Historiska Brott & Mysterier

Prenumerera på Historiska Brott & Mysterier

Loch Ness-odjuret: Så skapades en av världens mest jagade fantasivarelse
Annons
Scroll to Top