Sju sjunkna städer – som du kan besöka på havets botten

Platon beskrev det sjunkna Atlantis som en paradisö vars invånare redan för tolvtusen år sedan kunde kons­ten att bygga femdubbla försvars­murar, gräva djupa kanaler, bygga silverslott och tämja vilda tjurar.

En myt, enligt många. Men faktum är att ingen vet säkert.

Städer som försvinner i havet är ­ingen ovanlighet.

I Atlantis fall sägs det ha skett på grund av en väldig jordbävning, ­alternativt ett vulkanutbrott eller en gigantisk tsunami. Men översvämningar kan även vara människors verk: en damm för bevattning eller ett kraftverksbygge.

Här är de sju märkligaste och mest spännande som hittills återfunnits.

1. Heraklion, Egypten

Länge ansågs antikens Heraklion, precis som Atlantis, vara blott ett påfund av fantasifulla sagoberättare.

År 1933 hävdade visserligen en brittisk pilot att han skådat märkliga ruiner i vattnet utanför staden Abukir vid Nilens mynning nordost om Alexandria. Men ingen tog hans rapport på allvar.

Först år 2000 lät ett internationellt forskningsteam undersöka botten med modern utrustning – och fann en arkeologisk guldgruva. Bokstavligt talat.

Inte nog med att fyndet stämde överens med gamla berättelser om den mytiska staden Heraklion. Här fanns förutom guldtallrikar, vars inskriptioner kunde dateras till 200-talet f Kr, en mängd båtar, krukor, mynt, smycken och tretton djursarkofager (!) av kalksten.

Ännu mer spektakulära var tre gigantiska statyer föreställande guden Hapi, drottning Kleopatra III och en oidenti­fierad farao från Egyptens tjugosjätte ­dynasti.

Lägg därtill 79 antika skeppsvrak och 700 ankare, och Heraklion utgör idag en makalös tidsresa från 800 f Kr och sexton århundraden framåt. Så länge existerade nämligen staden innan marken rämnade.

Exakt varför Heraklion försvann i havet är dock inte klarlagt. En teori är att husen var byggda på lera som löstes upp i takt med att havsnivån steg.

2. Atlit Yam, Israel

Skelett i underliga positioner, fisk färdig att packas och skafferier med spår av spannmål, druvor och vallmo vittnar om att denna kuststad vid Medelhavet knappast övergavs frivilligt.

Snarare tycks dess undergång höra ihop med vulkanen Etnas utbrott för ­8 300 år sedan. Forskare gissar att tsunamin som dränkte Atlit Yam kan ha varit över 40 meter hög.

Staden återfanns 1984 av arkeologen Ehud Galili som egentligen var i området för att leta skeppsvrak. Tio meter under havsytan skådade han plötsligt en uråldrig bosättning med en yta motsvarande fem fotbollsplaner.

I mitten fanns en brunn omgiven av mäktiga stenstoder på vardera 650 kilo, vilket tyder på att invånarna sysslat med någon typ av hednisk vattenritual.

Resterna av en kvinna och ett barn i ett av många fyrkantiga stenhus avslöjar även de första fallen av tuberkulos som historien känner. Fyra andra skelett bär spår av öronskador, förmodligen en följd av alltför flitig dykning i kallt vatten.

3. Samabaj, Guatemala

Det finns mormoner som tror att denna forntida mayastad är identisk med det ­Zarahemla, som enligt Mormons bok ­ska ha sjunkit i samband med Jesu korsfästelse:

”På den första månadens fjärde dag kom en stor storm, en sådan som aldrig hade varit känd i hela landet. Och det kom ett fruktansvärt åskväder, så att hela jorden skakade som om den höll på att splittras. Och Zarahemla fattade eld och sjönk i djupet och dess invånare ­drunknade.”

”Sydamerikas Atlantis” ligger idag på drygt 15 meters djup i sjön Atitlán utanför den av Evert Taube omsjungna staden Sololá i Guatemala.

Sedan upptäckten 1996 har dykare ­funnit keramik som dateras till århundradena runt år 0. Vad staden hette en gång är okänt (om nu inte mormonerna har rätt).

Dess nuvarande namn är en förening av första stavelsen i upptäckaren Roberto Samayoas efternamn och mayaordet ”abaj” som betyder sten.

4. Shicheng, Kina

För ordförande Mao betydde det föga om 300 000 människor måste flytta från en stad som bebotts i århundraden. År 1959 gav han order att Shicheng i provinsen Zhejiang skulle dränkas för att ge plats för en gigantisk kraftverksdamm.

Följden blev att Lejonstaden, som den populärt kallades, ströks från kartorna och ”glömdes bort”. De forna invånarna hotades med straff om de tordes klaga eller ens nämna att de lämnat sina hem under tvång.

Först 2001 ansåg Kinas regim att det var dags att återupprätta Shicheng – nu som turistmål för äventyrslystna ­dykare.

Den som ger sig ner till 40 meters djup i det turkosa vattnet kan bland annat beskåda fem gamla stadsportar och hus med vackra träsniderier.

5. Pavlopetri, Grekland

Men sina 5 500-åriga anor är Pavlopetri den äldsta kända undervattensstaden i världen. Den upptäcktes 1967 efter att ha ­varit övergiven och glömd i närmare tre ­millennier.

En teori är att staden sjönk i etapper i samband med tre olika jordbävningar och övergavs ungefär år 1000 f Kr.

Förutom spår av sentida ankare är de ursprungliga gatorna och husen påfall­ande intakta. Dykningar med speciella robotar har visat att staden tycks ha varit ett viktigt köpcentrum, inte minst för textilhandel.

Pavlopetri är numera under Unescos beskydd. Största problemet är att ruinerna, sedan de blottlades ur sandlager och ­sediment, riskerar att förstöras av utsläpp, plast, kemikalier och mikroorganismer.

6. Den sjunkna kyrkogården, Bonbon, Filippinerna

Av ”De dödas stad” återstår idag knappast mer än en kyrkogård. I gengäld har denna plats på den ­filippinska ön Camiguin blivit en populär vallfartsort, känd för sin mystiska ­atmosfär.

Ur vattnet reser sig ett gigantiskt vitt kors, som visserligen kan uppfattas spöklikt, men också är mycket vackert mot den azurblå ytan.

Besökarna klättrar vanligtvis upp på sluttningen till det närliggande berget Vulcan – berget som också orsakade ­stadens död. Första utbrottet var 1827, följt av ett andra 1862 och ett tredje – och det mest förödande – 1871. En följd blev att jorden sprack och sjönk under havsnivå.

Många invånare hann rädda sig i båtar, men många omkom också i det kokande vattnet.

Sedan dess samlas varje första november anhöriga på stranden intill för att med blommor och kransar hedra sina döda i havsdjupet.

7. Baiae, Italien

Att bygga en stad på rest­erna av en gammal vulkan var tydligen ingen bra idé. Eller berodde Baiaes undergång på gudarnas vrede över invånarnas vilda ­fester?

Hur som helst kom den romerska överklassens ­semesterort att omsider drabbas av två förödande jordskalv, som fick mängder av praktfulla villor, helgedomar och statyer att slukas av havet.

Idag är Baiae en fantastisk, men blöt, tidskapsel. Här kan man åka båt in i översvämmade tempel och i djupet beskåda gator som bevandrades av legendariska kejsare som Nero och Claudius.

Här finns också resterna av kurbad, dit romerska ingenjörer ledde hett svavelhaltigt vatten från underjordiska källor. ­I Baiae kunde man alltså bada bastu ­redan för 2 000 år sedan.

Det var också här som den excentriske Caligula lät bygga en fem kilometer lång pontonbro bara för att trotsa en siares profetia:

”Din chans att bli kejsare är lika liten som att någon skulle kunna rida en häst tvärs över Baiaes bukt.”