Till slut har hela den övriga expeditionen fått nog. Febern rasar, maten är slut, anakondorna lurar i flodkanten och jaguarerna ryter i snåren.
Dessutom börjar man misstänka att ledaren Lope de Aguirre har blivit galen. Med allt vildare ögon plöjer han sin väg in i regnskogens inre, men tydligen mest på känn. Ögonen är rödsprängda, läpparna våta av fradga, hyn likblek trots hettan.
Medan aporna tjattrar i trädkronorna, öser han ovett och slag över både bärare och soldater. Till slut är allt fler i den lilla vilsegångna truppen överens:
Eldorado har förgiftat hans sinne.
Så kommer då den ödesdigra dagen då en av männen inte längre står ut med Aguirres hänsynslösa ledarskap. Under en rast slår han sig ner avsides med sin kamrat och viskar:
– Vi går tillbaka till Pizarro. Om vi vandrar nattetid kan vi undvika indianerna. Jag går hellre till indianerna än stannar hos den här galningen.
Men myteristens ord når Aguirres känsliga öron. De senaste veckorna har hans egen äventyrslust övergått i besatthet och paranoia. Han ger en tyst order till sin handgångne man; en luggsliten soldat med ett stort ärr längs hela kinden nickar bort mot myteristen och väser:
– Den mannen är ett huvud längre än jag. Det kan enkelt ordnas.
Och samtidigt som soldaten tar en lov bort mot myteristen, fortsätter denna att inviga sin kamrat i flyktplanerna:
– Det här är min plan: Jag har räknat flodkrökarna. Se, jag ritar en karta i sanden. Vi behöver ungefär en dag per krök: en, två, tre …
LÄS ÄVEN: Stonehenge-mysteriet: Har vi funnit förklaringen bakom stenarna?
Nu befinner sig Aguirres bödel bakom mannens rygg.
– … fyra, fem, sex …
Han höjer macheten.
– … sju, åtta, nio …
Tjoff!
Varvid mannens huvud skiljs från kroppen, rullar som ett bowlingklot över marken, stannar i en hög med löv och samtidigt utstöter sitt allra sista ord:
– … tio.
Det blev aldrig något myteri. I själva verket vet vi inte ens hur nära det var. Scenen är hämtad ur Werner Herzogs film Aguirre – Guds vrede från 1972; till stora delar en fiktion men kanske också den sannaste bilden av spanjorernas vanvettiga jakt på den förlorade staden Eldorado för över 400 år sedan.
Eller El Dorado, som det egentligen bör heta.
”D’or” som i gyllene, alltså.
För det var just jakten på den ädlaste av metaller som fick det legendariska kungaparet Filip och Sofia av Spanien att först finansiera en viss Christofer Columbus expedition för att finna bakvägen till det sägenomspunna Indien anno 1492 – och där-efter skicka ut skrupelfria krigsherrar som Cortez, Pizarro och Aguirre för att hämta hem det guld som man ansåg att infödingarna inte förstod det rätta värdet av.
Urfolkets ritual blev starskottet för legenden
”El Dorado” betyder egentligen ”den förgyllde” och har sitt ursprung i en av urfolkets ritualer som de första conquistadorerna fick höra talas om.
En gång om året klädde stammens hövding av sig naken och pudrades med rent guld från topp till tå. Han for sedan ensam ut i en sjö, där han först badade av sig guldet och därefter offrade rikedomar till gudarna genom att sänka dem till botten. På stranden stod hans folk och kastade ännu mer guld, ädelstenar, smycken och juveler i sjön.
På 1530-talet trodde sig spanjorerna ha spårat platsen till sjön Laguna Guatavita, som ligger på närmare 3 000 meters höjd i Anderna i Colombia. Under tre månader arbetade man med att tömma den fem kvadratkilometer stora sjön på vatten. En kedja av arbetare fyllde och tömde hinkar. Till slut hade vattennivån sjunkit med tre meter. Lite guld hittades men på det stora hela blev resultatet knapert. I dagens penningvärde uppskattas fynden till en miljon kronor.
Myten fick dock nytt bränsle när det började cirkulera en skrift av en spansk officer och desertör, Juan Martinez, som varit med på äventyraren Diego de Ordaz expedition.
LÄS ÄVEN: Mytomspunna Area 51: Vilka hemligheter döljer sig i den amerikanska öknen?
På grund av att ett krutförråd råkat explodera, tvingades Martinez fly undan dödsstraff i en kanot längs Amazonas. Han påstod sig ha blivit tillfångatagen av urpsrungsbefolkningen, försedd med ögonbindel och förd till en gigantisk stad flera dagsmarscher in i djungeln.
– Staden kallades Manoa och var så stor att det tog en hel dag och en hel natt att vandra igenom den. Den innehöll enorma och fantastiska rikedomar. Jag togs emot av härskaren Inga, som aldrig tidigare sett en vit eller en kristen man. I sju månader var jag hans gäst och lärde mig hans språk. Sedan fick jag lämna staden som en fri man.
Viktigt blev också de fynd som conquistadoren Gonzalo Jiménez de Quesada och hans 800 man gjorde när de 1536 sökte en väg över Anderna till Peru. De hamnade i strid med indianstammen muisca, som hade stora tillgångar av guldföremål. Det stärkte förstås tron att Eldorado snart skulle hittas.
Under det följande seklet skulle Amazonas genomkorsas av många djärva män, bland andra engelsmannen sir Walter Raleigh, den preussiske baronen och Goethes vän Alexander von Humboldt, den tyske kirurgen Nicholas Horstman och två äventyrslystna och döpsugna munkar vid namn Acana och Fritz, vilka alla drömde
om att finna denna geografins heliga Graal.
I bakgrunden fanns Europas större hov och mecenater som den tyska bankfamiljen Welser. Alla med hoppet om att komma först och bli rikast i världen.
Rikedomar på botten av den gyllene sjön
Men för expeditionerna innebar oftast Eldorado ett helvete. Många mötte sin död i djungeln. Nyssnämnde Ordaz blev förmodligen förgiftad (vilket bara förstärkte ryktet att han var Eldorado på spåren). Hans landsman Alonso de Herrera dödades av urfolket. Raleighs son Watt dog i strid med spanska trupper, hans närmaste man Lawrence Kemy begick självmord och själv miste han huvudet när han återkom till England och kung James ansåg att han trotsat ordern att inte hamna i strid med Spanien.
Men än fler blev offer för sjukdomar, ormbett och olyckor när de skulle ta sig över höga bergspass eller genom vilda strömfåror. För att inte nämna vilka grymma öden som drabbade ursprungsbefolkningen, när européerna drog fram genom deras forna territorier med svärd, kanoner och muskedunder.
Mest illa åtgången blev kanske naturen och stammarna runt ”den gyllene sjön” Guatavita. Att det grumliga vattnet dolde stora rikedomar var en tanke som aldrig släppte taget hos Eldorados lärjungar.
1580 lät en boliviansk affärsman, Antonio de Sepúlveda, gräva ett djupt dike som sänkte sjöns yta med närmare 20 meter. Han fann visserligen guld motsvarande idag tre miljoner svenska kronor, men dog ruinerad.
LÄS ÄVEN: Terracottaarmén upptäcktes av en slump – ingen kände till jättemonumentet
1898 köptes sjön av ett brittiskt konsortium som lät gräva en underjordisk tunnel som förvandlade Guatavita till en 1,5 meter djup lerpöl. I denna gegga hittades guld för 500 pund, som sedermera auktionerades ut på Sotheby’s. Även konsortiet gick i konkurs.
På senare år har dock ny teknik gett guldletarna – för de existerar fortfarande – nytt hopp. 1977 upptäckte två brasilianska geologer mitt i djungeln spår – efter en gigantisk sjö man hittills bara trott fanns i legenderna om Eldorado. Vid dess forna stränder syns än idag klippmålningar som visar ursprungsbefolkningen stående i kanoter.
För 700 år sedan ska sjön ha tömts, förmodligen på grund av en jordbävning. Sjöns yta var dock så gigantisk – 15 gånger Vätterns – att området är hart när omöjligt att finkamma.
Klent resultat när det gäller guld, alltså. Inte ens med modern satellitteknik har någon lyckats hitta ett sydamerikanskt Shangri-la mitt i Amazonas. Däremot har den 500-åriga jakten gett flera intressanta spin off-effekter.
Under alla dessa resor kors och tvärs genom djungeln kartlades en hel kontinent. Gav det blygsamt med guld, gav det desto mer nya farleder, kryddor, växter och kunskap om världen.
Är Eldorado bara en illusion?
Pizarros officer Francisco de Orellano anses än idag vara upptäckaren av Amazonfloden, som fick sitt namn eftersom hans trupp hade blivit attackerad av kvinnliga krigare från indianstammar.
Och Lope de Aguirre – den kanske mest hänsynslöse av alla – fann av bara farten en flod som ledde ända ut till Atlanten. Förmodligen var det Orinoco.
Uttrycket ”Eldorado” har också resulterat i en platta av ELO, en låt av Iron Maiden, ett spanskt Cannesbidrag, ett flipperspel, en Cadillac, en dikt av Edgar Allan Poe samt en ort som dels nämns i filmen Indiana Jones och Kristalldödskallens rike, dels dyker upp i Voltaires roman Candide från 1759, med gator av ädelstenar, inga präster och en kung vars alla skämt är roliga. Men det är förstås en helt annan historia.
Om filmen Aguirre – Guds vrede kan däremot nämnas att även inspelningarna på plats i Amazonas präglades av galenskap. Förutom att den tyske regissören Werner Herzog tvingade sitt team att, iklädda urgamla rustningar, släpa kanoner över branta berg och åka klent ihopsurrade flottar i vilda forsar, fick huvudrollsinnehavaren Klaus Kinski ständiga vredesutbrott.
LÄS ÄVEN: 75 år efter det sensationella fyndet: Dödahavsrullarna fortsätter att förbrylla
– Vid ett tillfälle var vi så osams att jag skrek att jag först skulle skjuta honom och sedan mig själv, berättade Herzog efteråt.
Slutscenernas kaos – där männen har drabbats av feber och hallucinationer; få orkar längre stå upp, en dricker bläck i tron att det är medicin och högt i ett träd skymtar någon en stor båt – hade sin motsvarighet i verkligheten. Än en gång hade jakten på Eldorado slutat i mardrömslik förvirring.
Eller som munken så passande säger i slutet av filmen:
– Hittills har Eldorado varit en illusion.
Här kan du läsa alla våra artiklar från Historiska Brott & Mysterier
Prenumerera på Historiska Brott & Mysterier
