Några av de urgamla pilspetsarna är fortfarande vassa nog att genomborra en människa på långt avstånd. För det sparades inte på vapenkonsten när Kinas förste kejsare skulle möta sin sista stora fiende. Döden, alltså.
För skälet till att den mäktige Qin Shi Huangdi lät skapa en 8 000-hövdad armé av lersoldater i naturlig storlek tycks inte bara ha handlat om att skapa ett gravmonument över sin rikedom och storhet.
Forskare gissar att det även berodde på att världens just då mäktigaste man innerst inne också var livrädd.
För vad väntade egentligen bortom graven? Hur såg dödsriket ut och vem regerade där? Fanns det en gud? Fanns det en djävul? Och kunde dessa i sådana fall betvingas – precis som Qin Shi Huangdi tidigare betvingat fem andra mäktiga herrar?
Ja, terrakottaarmén i Shaanxiprovinsen i nordvästra Kina är i sanning ett mysterium.
Märkligast är kanske att ingen ens hade hört talas om den, när några bönder gjorde det som kallats 1900-talets största arkeologiska fynd.
1974 skulle de gräva en ny brunn för att vattna sin boskap. Istället stötte de på säregna keramikskärvor och urgamla vapen av brons, tenn och bly.
Inga spår
När ryktet om fynden nådde myndigheterna inleddes en febril aktivitet. Snart hade de första arkeologerna anlänt till platsen och på rekordtid kunde utgrävningarna blottlägga en gravplats som saknade motstycke.
Ingenstans i några historiska källor fanns terrakottaarmén – som den kom att kallas – omnämnd.
Visserligen hade initiativtagaren själv bemödat sig med att sopa igen alla spår efter tidigare kulturer, bland annat genom att bränna rikets alla böcker på bål. Men sin egen storhet hade Qin Shi Huangdi aldrig satt under skäppan.
Han var lika rik som framgångsrik, hade hundratals konkubiner, ett lysande kök och oräkneliga undersåtar som måste lyda minsta vink, inte minst när det gällde nya överdådiga byggprojekt.
Mäktigaste verket var förstås den 6 000 mil långa Kinesiska muren, som enligt legenden krävt ett liv för varje sten. Men Qin Shi Huangdi hade redan från 13 års ålder (!) även skapat en rad ståtliga palats, en vidsträckt kanal och ett riksomfattande vägnät.
Grym kejsare
Alla källor talar om en lika grym som skicklig statsbyggare. Men mellan raderna kan man alltså också ana en djup, nästan vettlös fruktan för döden.
När Qin Shi Huangdi reste runt i sitt land hade han ständigt sällskap av musiker som sjöng kväden om den odödliga människan. En magiker, Xu Shi, hade i sin tur berättat att det ur havet i öster reste sig tre berg, vars invånare var i besittning av ett elixir som gav evigt liv.
Levande förebild
Dessa farvatten var visserligen hemsökta av jättelika hajar. Men Xu Shi förslog att odjuren kunde dödas med hjälp av skickliga skyttar beväpnade med armborst – ett vapen som också återfunnits hos terrakottaarmén.
Än idag är den 2 200-åriga arsenalen en imponerande samling. I gravkammaren återfinns över 40 000 vapen som svärd, bajonetter, spjutspetsar, hillebarder och en sorts huggvapen i form av en vass kniv i änden på ett tre meter långt skaft.
Inget har rostat. Allt är lika blänkande som sylvasst.
Forskare har räknat ut att det omnämnda armborstet kunde skjuta pilar till en längd av sju–åtta fotbollsplaner. Några jättehajar tycks dock aldrig ha fällts, trots att Qin Shi Huangdi bekostade flera expeditioner i sökande efter det omtalade livselixiret.
Istället fick han koncentrera sig på att försöka behålla sin maktposition bortom graven.
Historien vimlar av vittnesmål om hur stora härskare murade in avrättade eller rentav levande slavar i sitt mausoleum. Till Qin Shi Huangdis förtjänster hör dock att han istället föredrog beväpnade lerfigurer, som allesammans fick egna, högst personliga drag.
Det har spekulerats i om varje terrakottasoldat haft en levande förebild. Studier av figurernas öron visar att de varierar lika mycket i form och storlek som är normalt hos människor.
Helt klart är dock att hela gravplatsen tog 38 år att bygga och i slutfasen sysselsatte 800 000 människor. Fler än som idag bor i hela Småland, alltså.
Qin Shi Huangdi – Mannen bakom terracottaarmén
Kejsaren som skapade terrakottaarmén var densamme som Evert Taube pratsjöng om i Muren och böckerna 1958.
I denna tidiga “raplåt” stavades han Chi-Huang-Ti och ömsom hyllades, ömsom föraktades av nationalskalden för sin egensinniga regim.
Det var denne grymme realpolitiker som lyckades ena sex mindre riken till en enda stormakt efter 260 års inbördeskrig.
Han lät också bränna alla böcker i landet, 3 000 års litteratur, för att historien skulle börja med honom. Eller som Taube skriver:
“Var och en som gömt någon bok
Blev märkt med glödgat järn
Den som blivit märkt med glödgat järn
Blev sänd till den kinesiska muren
Fick bära sten och mura stenar på muren
Var och en som gömt undan en skrift
Blev slav på Chi-Huang-Tis mur”
