Stonehenge-mysteriet: Har vi funnit förklaringen bakom stenarna?

Om man slår på en av stenarna i den inre cirkeln uppstår en hög, säregen ton som i forntiden användes till att bota sjukdomar.

Stonehenge var alltså varken någon forntida begravningsplats, astronomisk mätstation, soltempel eller forntida flygplats. Däremot ett slags akustiskt sjukhus – ett centrum för en läkekonst som idag är helt bortglömd.

När druiden hamrade med en klubba på stenarna, förvandlades de till en helande xylofon. Patienten blev helt enkelt frisk av klangen från stenen. Vilket bevisas av att några av stenarna kom från den walesiska staden Maenclochog, vars namn betyder just “ringande stenar”.

Eller …?

Ja, faktum är att ingen teori känns märkligare än någon annan när det gäller världens mest omstridda byggnadsverk.

Trots att 4 500 år har gått sedan den första monoliten restes på Salisburyslätten vet forskarna fortfarande förbluffande lite om syftet bakom projektet.

Eller hur det kunde genomföras.

LÄS ÄVEN: Mytomspunna Area 51: Vilka hemligheter döljer sig i den amerikanska öknen?

Den egendomligaste förklaringen ger kanske ändå 1100-talshistorikern Geoffrey av Monmouth, som menade att Stonehenges stenar från början låg i Afrika. Därifrån fraktades de till Wales av vänliga jättar av okända skäl.

När sedan kung Aurelius Ambrosius behövde ett minnesmärke över sin seger över saxarna på 400-talet, beslöt han hämta jättarnas stenblock – en transport på över 250 kilometer.

Anföraren Uther Pendragon, far till den legendariske Arthur, lyckades dock inte rubba dem tillsammans med 15 000 riddare, ens med rep och block. Varvid hovets egen privata trollkarl, den mytomspunne Merlin, istället fick rycka in och med hjälp av magi flyttade stenarna dit kungen ville.

Misslyckade försök

En skröna, utan tvekan. Men att Stonehenges monoliter har walesisk bakgrund är däremot utom varje vetenskapligt tvivel. Redan 1923 kunde forskaren Herbert Henry Thomas fastslå att hela den inre cirkeln härstammade från ett forntida stenbrott i Preseli Hills i dagens Pembrokeshire. Däremot kunde varken han eller någon annan riktigt svara på hur själva transporten gick till.

Hans kollega Aubrey Burl gick så långt att han lanserade hypotesen att blocken i själva verket kom till Salisbury för egen maskin – burna av en glaciär. Även England har som bekant upplevt istider och vid den senaste skulle Stonehenges stenar förvandlats till infrusna flyttblock som sakta gled österut. När isen slutligen släppte sin kalla omfamning strandade de på Salisburys slätt.

En teori så god som någon, kan man tycka. Speciellt som alla senare försök att för handkraft släpa stenar från Preseli Hills till Stonehenge slutat i fiasko.

LÄS ÄVEN: Terracottaarmén upptäcktes av en slump – ingen kände till jättemonumentet

2001 genomfördes ett försök att dra en bumling på 24 ton på en släde av trä, ungefär som vikingarna släpade sina skepp mellan vattendrag. Det gick hyggligt ända tills man nådde Bristolkanalen. Där välte den förhistoriska båt som byggts för ändamålet och stenen försvann med ett gigantiskt plums i djupet …

Intensiv forskning har också visat att Stonehenge inte är en konstruktion, som man länge trodde, utan snarare en gigantisk och långsiktig byggarbetsplats.

De första spåren av mänsklig aktivitet utgörs av tre stora hål som daterar sig till 7000 f Kr. Det anses dock allmänt att det första seriösa byggandet startade ungefär 5 500 år senare, då en cirkulär vall uppfördes med en diameter på omkring 115 meter.

Gigantiska stenar

I botten av diket, som bildades vid grävandet, placerades ben av rådjur och oxe. Dessa är märkligt nog betydligt äldre än hackorna av horn som användes av byggarna och hade vårdats väl en lång tid innan de begravdes.

Innanför vallen grävdes en cirkel med drygt 50 hål, idag kända som Aubreyhålen efter sin upptäckare, 1600-talsantikvarien John Aubrey, som slog fast att de måste varit fästen för nedtryckta träpålar. Dessa hål kom ungefär 700 år senare att användas som gravar för kremerade människokroppar.

Länge var Stonehenge snarare ett “Woodhenge” – enbart byggt av jord och trä. De första stenarna anlände först runt 2600 f Kr. Varje bumling vägde ungefär fyra ton, förutom altarstenen som vägde sex.

Det är dessa så kallade blåstenar, döpta efter sin färg, som kan härledas till Preseli Hills i Wales.

Sedan dess har Stonehenge förändrats vid flera tillfällen. De gigantiska stenarna har baxats runt till nya lägen.

Dessutom tillkom någon gång för cirka 3 200 år sedan ytterligare 74 stenar, hämtade från ett stenbrott i Marlborough Down, omkring 30 kilometer norrut. En av dem bär idag en inristning av en dolk och 14 yxskaft.

LÄS ÄVEN: Mysteriet med Marree Man: Vem skapade den 4 km långa figuren?

Det är merparten av dessa stenar som utgör den karaktäristiska cirkel som de flesta idag förknippar med Stonehenge. Var och en väger 25 ton och är bearbetade för att skapa en optisk villa. De stående blocken har smalnat av vid foten för att se raka ut från marken. Överliggarna är i sin tur en aning böjda för att ge intrycket av en jämnare cirkel.

Ett hästjobb, förstås. Forskare har räknat ut att det måste ha tagit omkring 25 miljoner arbetstimmar bara för att hugga ut Stonehenges stenar – plus transporterandet.

1615 argumenterade arkitekten Inigo Jones för att Stonehenge var ett romerskt tempel, tillägnat Cnelus, en hednisk gud.

1740 menade William Stukeley att monumentet var kopplat till druiderna, de brittiska öarnas gåtfulla trollkarlar och medicinmän.

1963 hävdade astronomen Gerald Hawkins att han upptäckt ett stort antal markeringslinjer och hävdade att Stonehenge var en gigantisk kalender som kunde förutse sol- och månförmörkelser. Vilket också har blivit de senaste årens mest populära förklaring. Bland annat tycks den sent upptäckta “hälstenen” vara ena sidan av en korridor som skulle rama in solen, som man vet dyrkades av många forntida folk.

En forntida dator

Stonehenge är riktat åt nordost och tycks ge ledtrådar om solstånd och dagjämningar. Det känns i vilket fall osannolikt att riktningen är slumpartad.

Forskaren Alexander Thom menar dessutom att platsen lagts ut med utgångspunkt från ett enhetligt längdmått, en megalitisk yard, vilket motsvarar 82,9 centimeter.

Teorin att Stonehenge är ett antikt observatorium, en jättelik “stenåldersdator”, stöds av att man vid dess konstruktion, omkring år 1700 f Kr, kunde se solen i rät linje från altarstenen på årets längsta dag.

Sedan dess har jordaxeln ändrat läge en smula, vilket dock inte hindrar människor att än idag samlas i tusental i midsommartid vid Stonehenge. Några är vanliga nyfikna turister. Andra kallar sig moderna druider och har tagit sig namn som King Arthur Pendragon och Brian Viziondanz, och till och med skaffat lösskägg.

LÄS ÄVEN: 75 år efter det sensationella fyndet: Dödahavsrullarna fortsätter att förbrylla

1984 blev trycket så stort att poliskravaller utbröt, det så kallade Slaget om bönfältet, och sammankomsterna förbjöds för en tid. Idag är Stonehenge återigen öppet för allmänheten.

Ty Stonehenges dragningskraft är och förblir stark, närmast magnetisk. Det insåg bland annat den amerikanske filmregissören Rob Reiner, som i rockparodin Spinal tap lät sitt stackars band beställa en pampig modell till sin scenshow – med följden att konstruktörerna läste fel på centimeter och tum och levererade ett Stonehenge litet som en köksspis.

Men även den store Charles Darwin kan kopplas till monumentet. Han utverkade tillstånd att bland monoliterna få studera hur jordmaskar begraver antika byggnader.

Liv och död

Den madagaskiske arkeologen Ramilisonia har på senare tid hävdat att Stonehenge var slutstation på en lång begravningsmarsch. Liktåget började i gryningen vid en helig träkonstruktion i dagens Durrington Walls, gick västerut via floden Avon och slutade vid solnedgången i Stonehenge. Förflyttningen från trä till sten via vatten skulle ha varit en symbolisk resa från livet till döden.

LÄS ÄVEN: 3 fyrvaktare försvann spårlöst – i en storm som kanske aldrig ägde rum

Till de mest udda teorierna hör att Stonehenge representerar det kvinnliga könsorganet, varit en avrättningsplats (där ordet henge betydde galge eller tortyrinstrument, släkt med svenskans hänga) eller bara en “kul grej”– gjord som ett hobbyprojekt av samma skäl som ungar i alla tider byggt kojor och hyddor.
Om nu inte Stonehenge i själva verket är byggt av aliens?

Vilket hävdas framför allt av den kände schweizaren Erich von Däniken. Han menar att Stonehenge dels är en modell över vårt solsystem, dels en landningsplats för utomjordiska farkoster.

Dessutom, menar han, går det i modellen att finna linjer som pekar rakt mot andra märkliga byggnadsverk på vår jord, bland annat pyramiderna i Egypten och Mexiko.

Gåtan lever vidare …

Här kan du läsa alla artiklar från Historiska Brott & Mysterier

Prenumerera på Historiska Brott & Mysterier