Det var den transatlantiska ångaren Archtor som först insåg att något var galet.
Normalt skulle fyren på den lilla ön Flannan Isle ledsaga dem på färden österut från amerikanska Philadelphia till skotska Leith. Men den här blåsiga vinterdagen, den 15 december 1900, var ljuset märkligt nog släckt.
Det stolta fyrtornet stod till synes övergivet mitt i de fräsande vågorna.
“Ytterst oroväckande”, muttrade kaptenen Jim Harvie och telegraferade en rapport till det kungliga fyrverket, så fort hans fartyg nådde den skotska kusten.
Det skulle dröja till den 26 december innan en utsänd båt nådde Flannan Isle.
Att fyren inte lyste var förstås allvarligt för sjöfarten i området. Men det var julhelg och fyrinspektörerna ville inte i första taget lämna sitt trygga fastland för 110 kilometers färd över öppet hav.
Enligt protokollen skulle fyren vara bemannad av tre personer: Thomas Marshall, James Ducat och Donald MacArthur.
Den förstnämnde hade tidigare tvingats böta fem shilling för att ha slarvat med utrustningen. Den sistnämnde var känd för sitt heta temperament.
Hade trion genom en fadäs fått slut på paraffin till fyrlampan? Eller hade något ännu värre hänt?
Svarta fåglar
Först i land var den fyrvaktare, Joseph Moore, som stod i tur att avlösa den i trion som haft längsta skiftet. Det finns bevarade anteckningar från Moores första iakttagelser som är förvånansvärt exakta.
Bland annat skriver han att det är exakt 160 trappsteg som leder upp till fyren. Ingen flagga vajar från öns flaggstång. Han noterar också att tre “extremt stora svarta fåglar med ondskefull blick” sitter och ruvar på en klippa.
Dörrarna till fyrbostaden är stängda, men olåsta. Inomhus är allting tyst och kallt. Sängarna är obäddade, den senaste måltiden oavslutad. På golvet ligger en köksstol vräkt över ända.
Två oljeställ är borta, medan den tredje fyrvaktarens hänger på en krok. Väggklockan har stannat. Däremot är själva fyrlampan nyputsad och fylld med bränsle. Det enda tecknet på liv i övrigt är en till synes utsvulten kanariefågel i sin bur.
Så var är männen?!
I sin rapport ska kapten Harvie senare dra slutsatsen att samtliga måste ha omkommit i en storm:
“Stackars satar, de måste ha blåst av klipporna eller drunknat när de försökt säkra en lyftkran eller något i den stilen.”
Han gissar att två av dem gått ut för att surra fast utrustning, överraskats av en jättevåg och spolats i havet. Den tredje ska sedan ha rusat ut i bara skjortärmarna för att söka efter kamraterna och gått samma öde till mötes.
Flera teorier
Men vilken storm har kraften att vrida sönder rälsar av järn och skapa vågor som är 35 meter höga? För det är vad spåren också visar.
På den västra sidan av ön finns en landstigningsplats som tycks fullkomligt sönderslagen. Rester av en förvaringsbox är utspridda över klipporna. Den ångdrivna lilla järnväg som stod klar blott ett år tidigare och byggdes för att transportera olja och förnödenheter upp till fyrtornet är uppriven och söndervriden. En stor sten på minst ett ton har ändrat läge.
“Som angripna av en jättes hand”, noterar Moore.
Eller är det rentav ett verk av ett gigantiskt sjöodjur; kanske en släkting till det monster som påstås härja i Loch Ness blott ett tiotal mil därifrån?
Ja, i och med att tidningarna började skriva om det mystiska försvinnandet inleddes också ett spekulerande som varat ända fram till våra dagar.
Riktig fart tog det med ett poem skrivet av Wilfrid Wilson Gibson 1912, där han bland annat tog upp mysteriet med den abrupt avslutade middagen och den omkullvälta stolen. Och sedan dess har teorierna avlöst varandra:
En attack av pirater? Ja, men vilka dyrbarheter fanns egentligen att stjäla i en gudsförgäten fyr?
En iscensatt flykt? Ja, men varför skulle två män i lönndom låta sig plockas upp av en hyrd båt och överge sina familjer (Marshall var ungkarl) för att skapa sig ett nytt liv någon annanstans?
Ett bråk som övergick i galenskap och mord? Ja, här finns i alla fall en icke helt omöjlig hypotes. Den ene av fyrvaktarna, Donald MacArthur, var alltså känd för sitt hetlevrade temperament. Hade han i vredesmod råkat slå ihjäl de två andra, dumpat kropparna i havet och därefter begått självmord genom att kasta sig från klipporna?
Bad till Gud
Ja, möjligen kunde kollegan Thomas Marshalls dagbok, som senare hittades på Flannan Isle, tyda på teorin om att det handlade om ett bråk som gått överstyr. I den finns flera intressanta detaljer kring dagarna före den 15 december.
Bland annat ska ön träffats av en storm som, enligt Marshall, varit “den i särklass kraftigaste jag någonsin upplevt”.
Han skriver också att James Ducat var ovanligt tyst under ovädret, medan MacArthur, denne grove och hårdföre man, grät av skräck.
Alla tre bad också desperat till Gud, eftersom de fruktade att hela fyrtornet, som stått färdigt blott ett år tidigare, skulle rasa samman. Mellan raderna kan man ana tecken på att alla tre håller på att förlora förståndet på grund av det farliga, pressade och klaustrofobiska läget.
Fruktansvärd fadäs
Marshalls sista anteckning är daterad den 15 december – samma dag som ångaren Archtor noterade att ljuset slocknat. Han skriver att stormen äntligen bedarrat en smula i styrka, men besynnerligt nog inte ett ord om att den skulle ha skördat hans kollegors liv.
Ännu fler gåtor, alltså.
Framför allt sedan det omsider ifrågasatts om den upphittade dagboken verkligen var äkta. Eller om den kanske skrevs för att dölja en fasansfull fadäs?
En av många teorier som förts fram är nämligen att det i själva verket var Thomas Marshall som indirekt orsakade försvinnandet på Flannan Isle.
Minns att han några år tidigare tvingats böta för att ha slarvat med utrustningen. Fem shilling i böter låter lite, men var en tung post för en familjefader.
Insåg han, när de första stormvindarna fick fyrtornet att skälva, att det fanns lådor eller skjul som riskerade att blåsa i sjön? Gav han sig ut för att surra fast dem tillsammans med kollegan Ducat och överraskades av en jättevåg?
Varefter MacArthur, som kanske först efter en stund till fullo förstod riskerna, brådstörtat gav sig ut för att hjälpa till och mötte samma gruvliga död?
Men försvinnandet på Flannan Isle har också gett upphov till teorier om att det var övernaturliga händelser.
Blev de tre fyrvaktarna offer för det fruktade spökskeppet Den flygande holländaren?
Anfölls de, hackades ihjäl och åts upp av abnormt stora måsar, ungefär som i Hitchcocks film Fåglarna? Eller hämtades de rentav av aliens i ett flygande tefat och forslades till en annan planet?
Märkligast av allt är kanske ändå vad den skotska väderlekstjänsten kunde slå fast om vädret i området under de aktuella dagarna runt den 15 december 1900:
Det blåste bara svagt från väster. Ingen storm rapporterades.
Mysteriet med de försvunna fyrvaktarna – i populärhistorien
Mysteriet har inspirerat till ett flertal böcker och tidningsartiklar– men även till filmer, dikter, sånger, tv-serier och musikstycken.
• 1968 spelade rockgruppen Genesis in låten The mystery of Flannan Isle lighthouse och 1979 skrev den brittiske kompositören Peter Maxwell Davies kammaroperan Fyren, som 1984 sattes upp både på Stora Teatern i Göteborg och Kungliga Operan i Stockholm.
• 2018 baserade den danske regissören Kristoffer Nyholm (som också gjorde tv-serierna En pilgrims död och Brottet II) sin film The vanishing på det gåtfulla dramat. I denna psykologiska thriller bärgar de tre fyrvaktarna en roddbåt som visar sig rymma en livlös man och en träkista full med guldtackor. Fyndet utlöser en serie dramatiska händelser som slutar med flera människors död.
