Han beskrevs som en genial kuf som tvingades sluta skolan i förtid på grund av fattigdom, men på egen hand lärde sig tretton språk – bland dem svenska.
För Heinrich Schliemann var mannen som alltid gick sin egen väg.
År 1870 annonserade han efter en hustru som kunde grekiska och fick svar av den 30 år yngre Sophia Engastromenos.
Sedan for han med sin 17-åriga fru och Iliaden till Turkiet och satte spaden i en liten kulle.
Ja, så kan man enkelt beskriva inledningen på den bragd som kom att sprida nytt ljus över antikens historia.
Att de gamla berättelserna om krigaren Akilles som blott kunde såras i hälen, om löparen som sprang 4,2 mil efter slaget vid Maraton eller om krigslisten med den ihåliga trojanska hästen enbart var myter hade de flesta forskare sedan länge enats om.
Det var egentligen bara den egensinnige Johann Ludwig Heinrich Julius Schliemann, född 6 januari 1822 i den nordtyska staden Neubukow, som vägrade lyssna på det örat.
Att modern dog redan när han var 9 år tycks ha bidragit till en viss inbundenhet. Men även satt fart på gossens läsande.
Redan tidigt plöjde han Homeros klassiker och drabbades av en livslång kärlek till antiken.
”Redan sju år gammal”, skulle han senare hävda, ”var jag fast besluten att en dag gräva fram det förlorade Troja.”
Heinrich Schliemann ärvde förmögenhet
Vägen dit kom dock att bli slingrig. Sedan mamma dött var pappa Ernst, en fattig bypräst, ensamstående med nio barn.
Det blev inte lättare sedan han anklagats för att ha förskingrat kyrkans fonder och sonens drömmar om att få plugga arkeologi på universitet grusades. Istället följde fem års arbete i en livsmedelsaffär, där unge Schliemann av en slump återknöt relationen till Homeros.
En berusad mjölnare klev en dag in och läste upp ett långt citat ur Odysséen.
Schliemann tvingades strax senare sluta sin tjänst efter att ha fått blodstörtning när han lyfte en stor tunna.
Han gick till sjöss, spolades efter blott tolv dagar iland efter ett skeppsbrott, fick nytt jobb som bokhållare och anställdes 22 år gammal vid en firma med affärer över hela världen.
På rekordtid lärde han sig nya språk, bland annat gammalgrekiska, polska, latin, sanskrit och arabiska.
Tjugoåtta år gammal tog livet en ny märklig vändning, sedan brodern Ludwig dött i Kalifornien. Testamentet innehöll en guldfyndighet som i ett enda slag gjorde Heinrich Schliemann stenrik.
Fann resterna av Troja
Två år senare gifte han sig med en ryska och blev välbärgad borgare i S:t Petersburg. Paret fick tre barn, men äktenskapet mådde dåligt av makens myckna resande.
När han dessutom förverkligade sin dröm om att studera arkeologi och flyttade till franska universitetet Sorbonne var skilsmässan ett faktum.
I gengäld fick han 1869 kontakt med den unga Sophia Engastromenos, som meddelat att även hon hade älskat Homeros sedan barnsben.
En perfekt hustru, skulle det visa sig.
Förutom att föda Schliemann två barn blev Sophia hans parhäst när han 1873 – alltså för exakt 150 år sedan – lyckades förverkliga sin gamla dröm att återfinna Troja.
Han hade även god hjälp av en engelsk kollega, Frank Calvert. Denne hade läst en bok där Schliemann fem år tidigare framförde den djärva teorin att Troja doldes i en turkisk ruinhög som kallades Hissarlik och låg sex kilometer öster om Medelhavet.
Platsen hade Schliemann valt efter noggranna studier av Iliaden.
Calvert for dit och fann mycket riktigt resterna av en stad en bit ner i jorden.
Det var dock först när paret Schliemann anlände som utgrävningen tog den vändning som skulle chocka den vetenskapliga världen.
För de fynd som gjordes var sensationella.
Under några veckor grävde de tysk-grekiska amatörarkeologerna fram en mängd vapen, sköldar, redskap och husgeråd med omkring 3 500 år på nacken.
Det stämde bra med den tidpunkt som Homeros angett för det trojanska kriget.
Lejonporten i Mykene
Kullen visade sig dessutom ha varit säte för ytterligare åtta städer som gått under i tur och ordning.
Skepsisen hos expertisen bestod visserligen. Heinrich Schliemann beskylldes dels för att övertolka sina fynd, dels för att i intervjuer ljuga om sin tidigare karriär.
Han påstod sig bland annat ha varit ögonvittne till den stora branden i San Francisco och ätit middag med den amerikanske presidenten Millard Fillmore, vilket tajmade illa med hans övriga resor.
Det väckte också visst löje när han påstod sig i Rom ha funnit det fikonträd där de mytiska figurerna Romulus och Remus skulle ha övergivits.
Avgörande blev dock det fynd som han 1876 gjorde i Grekland.
Elva kilometer norr om Argos på den peloponnesiska halvön återfann han den klassiska staden Mykene med samma kusliga träffsäkerhet som han en gång hittat Troja.
Även Mykene ansågs av de flesta som en saga. Men när Schliemann kunde visa upp den mytomspunna Lejonporten och en guldmask föreställande kung Agamemnon – som skulle ha lett häradståget mot just Troja – måste även de mest kritiska kollegorna kapitulera.
Triumfen blev total och Heinrich Schliemann kom att hyllas som en av världshistoriens största upptäckare.
Blev 68 år gammal
När Steven Spielberg många år senare skapade sin filmhjälte Indiana Jones fick denne låna flera drag av den originella tysken – om än inte hans utseende.
Medan Harrison Ford gestaltade en bildskön, cool och atletisk arkeolog var Schliemann glasögonprydd, tunnhårig, kutryggig, mustaschprydd och lite stel i umgänget med folk.
På juldagen 1890 kollapsade denne udda mysterielösare i Neapel, dit han rest för att beskåda Pompejis ruiner. Dagen efter avled han på sitt hotellrum 68 år gammal – nästan lika legendarisk som de trojaner han lyckades ge ett andra liv.
”Priamos skatt” slogs i bitar – av barn
Under utgrävningen av Troja gjorde Heinrich Schliemann ett sensationellt fynd som han döpte till ”Priamos skatt”. Den bestod av 8 700 föremål av guld, plus keramik av oskattbart värde.
Schliemann gissade att dyrgriparna hade tillhört den trojanske kungen Priamos, som påstods ha haft hundra barn och varit far till de mytomspunna figurerna Hektor, Kassandra och Paris.
Islänningen Snorre hade i sin Edda även hävdat att Priamos, genom dottern Troan, var förfader till asarna som senare utvandrade till Norden.
Skatten smugglade Schliemann i lönndom över till Grekland, där hustruns släktingar gömde värdesakerna i sina källare och vindsutrymmen, medan han själv letade efter ett lämpligt museum.
Omsider hamnade Priamos skatt i Berlin, där den fanns att beskåda tills andra världskriget bröt ut. Den fördes då till en underjordisk bunker i stadens zoo.
När ryssarna intog Berlin 1945 sprängdes bunkrarna och efter det såg ingen röken av denna makalösa guldskatt – tills den 1994 återfanns i ett förråd i Pusjkinmuseet i Moskva.
Keramiken hamnade i sin tur i en liten tysk håla vid namn Lebus nära den polska gränsen. Där blev den stående i lådor i en slottskällare i tre år, tills någon i trakten skulle fira bröllop.
Seden bjöd att svensexan skulle innehålla en spektakulär porslinskrossning. En bonde i sällskapet drog sig då till minnes samlingen av omoderna vaser, fat och skålar, som raskt släpades fram i ljuset.
En liten tid senare kom en kvinnlig museimänniska från Berlin för att rädda vad som räddas kunde efter denna episka svensexa. Hon erbjöd Lebus barn karameller för varje skärva de kunde finna.
De ekonomiskt sinnade ungarna slog dock sönder det de hittade i ännu mindre bitar för att få fler karameller.
När taxan väl ändrats återstod mycket lite att föra tillbaka till museet i restaurerbart skick.
ANNONS
