1957 Hajen och slamkryparen
Den första inhemska tv-produktionen som fick ordentligt fäste hette omväxlande ”10 000-kronorsfrågan” och ”Kvitt eller dubbelt”. Den första omgången 1957 leddes av tv-chefen själv, litteraturdocenten Nils-Erik Bæhrendtz, och skapade en osannolik tv-kändis i den fjortonårige experten på akvariefiskar, Ulf Hannerz. Med dåtida tidningslogik döptes han till ”Hajen” och lämnade så småningom tävlingen 10 000 kronor rikare.
Detta dock först efter att ha varit med att skapa ett nytt svenskt begrepp. I en fråga om vilken av några namngivna fiskar som hade ögonlock svarade Hannerz ”hundfisken” när det rätta svaret skulle vara ”slamkrypare”. Sveriges samlade fiskexpertis slöt därefter upp som en man och hävdade att slamkryparen faktiskt inte har ögonlock, utan bara en ”tillslutningsanordning”. Detta ledde till att frågan underkändes och Hannerz fick en ny chans.
Både fenomenet ”Hajen” och det bevingade uttrycket ”slamkrypare” är tidiga exempel på hur televisionen sedan dess påverkat vår referensvärld och vårt sätt att uttrycka oss.
1962 Stenssons aprilskämt om färg-tv
Kjell Stensson var i botten tekniker, rentav radions och senare tv:s teknikchef, men också en bildad och slagfärdig man som syntes och hördes i etermonopolet. Förste april 1962 demonstrerade han hur man medelst en vanlig nylonstrumpa kunde få färg i sina svartvita tv-apparater. Många tittare lär ha klippt sönder husmors strumpbestånd för att ta del av det nya som var i antågande. När TV4-programmet ”Sveriges bästa” så sent som 2017 listade svensk televisions bästa blåsningar någonsin hamnade Stenssons femtiofem år gamla aprilskämt på första plats.
Exemplet visar återigen tv:s genomslagskraft och ger oss nog också ett hum om den unga televisionens auktoritära roll: år 1962 trodde man på det som sades i tv, hur befängt det än kunde verka och oavsett vad det stod för datum i almanackan. Det demonstrerar också hur vi som folk och som art hela tiden längtar efter nästa sensation. 1962, efter VM i Sverige 1958 och OS i Rom 1960, stod det tv-apparater i de flesta svenska hem. Nu hägrade nästa nivå: färgen.
1962 Tage Erlander i ”Hylands hörna”
”Guber och kärringar, huk er i bänkera, för nu laddar han öm!” löd slutpoängen i den långa Värmlandsanekdot Sveriges statsminister Tage Erlander drog i ”Hylands hörna” 19 december 1962. Det är ett närmast oundvikligt exempel i en sådan här genomgång. Tillsammans med Per Oscarssons nakenchock annandag jul 1966 är Erlanders roliga historia de två mest ikoniska händelserna i svensk tv-historias mesta lägereldsprogram.
Den gummiaktigt kutryggige Erlander lär ha varit skeptisk till att medverka i tv. Föga kunde han ana genomslagskraften när han satte sig i Hylands soffa på sitt mest soligt berättarhungriga humör. Han hade vid tillfället suttit i sexton år som partiledare och statsminister, och den fryntliga uppvisningen i folkhumor gav honom säkert några år till av bara farten. Utan Hörnan hade han troligen inte lämnat kvar samma bild av sig själv; inför befolkningen hade han dittills bara visat upp en korrekt och pålitlig ämbetsmannaprofil.
Att visa upp en personlighet bortom parollerna och talepunkterna är sedan dess en självklar del av en partiledares uppdrag. Vad många efterföljare nog har missat i sina analyser är att Tage Erlander var en genuin personlighet. Sådana kan möjligen formas, men knappast skapas, i ungdomsförbundens broilerfabriker.
LÄS ÄVEN: Tv-historia: Per Oscarsson i händelsen som chockade Sverige
1974 Stikkan och Waterloo
Den 6 april 1974 vann ABBA som bekant Eurovisionsschlagerfestivalen i brittiska Brighton med låten Waterloo, med text av gruppens manager, skivbolagsdirektör och – åtminstone om man frågade honom – skapare Stikkan Anderson. Det blev starten på en hisnande internationell musikframgång, men också en nyckelhändelse för den vänsterpräglade musikrörelse som samtidigt hade visst inflytande på musikkanaler och kultursidor.
På natten efter vinsten intervjuas Stikkan och Anni-Frid Lyngstad av TV2:s ”Rapport”. Stikkan får till slut frågan: ”Förra året gjorde ni en schlager om hur man ringer till varandra. Det här året gjorde ni en schlager om hur 40 000 människor dog, cyniskt uttryckt”.
Citatet finns med i de flesta svenska ABBA-biografier och presenteras alltid som exempel på hur snålt ABBA behandlades av kulturetablissemanget och på hur tidens proggmaffia lade en blöt filt över allt skojsigt. Där och då väckte intervjun inte mycket mer uppmärksamhet än en halvsida i Expressen, men har genom åren vuxit som symbol för den påstådda proggelitens påstådda tråkvurman. Exemplet visar därigenom också den långsamma verkningskraft tv kan ha: en klumpigt formulerad intervjufråga 1974 får femtio år senare stå som emblem för en hel tidsanda.
LÄS ÄVEN: Waterloo blev startskottet för världssuccén Abba
1983 Lill-Babs och pojkvännerna i ”Här är ditt liv”
Ett av många exempel på när dåtidens tv-arbetare inte själva förstod genomslagskraften i det de gjorde. I december 1983 ska Lasse Holmqvist krydda säsongsfinalen av sin intervjuserie ”Här är ditt liv” med en tolvtaggare: Barbro ”Lill-Babs” Svensson. Programmet bygger på att huvudpersonen kidnappas och intet ont anande leds in i en studio där människor från deras liv dyker upp och överraskar dem. I fallet Lill-Babs gör ”Här är ditt liv”-redaktionen ett stort researcharbete för att hitta hennes gamla dejter, pojkvänner och äkta män. Barbro Svenssons egen mamma är behjälplig, elva av hennes exmän samt hennes aktuella partner dyker glatt upp för att sjunga ”Är du kär i oss ännu, fru Svensson?” Lill-Babs själv verkar rätt glad över att återse dem alla medan kameran går.
Problemet är förstås efterföljderna. Lill-Babs stämplas, i det Sverige som skryter med att ha slängt all gammal lutheransk sexualmoral över axeln, som riksslampa. Det skojas friskt om hennes sexuella vidlyftighet och hon upplever i efterhand inslaget som en skändning. I den one woman show hon gör åren därpå sjunger hon i titelsången ”Hon är jag”: ”Hennes män, har man hört, kan bilda ishockeylag / men vadå? Så än sen? Hon är jag!” Inslaget visar också, liksom Per Oscarssons nämnda stripp i Hylands hörna, baksidan av direktsändningar.
Tv-egon som Lennart Hyland och Lasse Holmqvist talade alltid varmt om nerven i direktsändningar, men glömde då också hur svårt det är att ångra sig efter att något redan sänts ut till några miljoner tittare.
LÄS ÄVEN: Här är ditt liv – ingen gick säker för Lasse Holmqvists kidnappningar
1991 Uggla hos Jacob Dahlin
År 1991 är det hundra år sedan estradören, revykungen och queerpersonligheten Karl Gerhard föddes. För att uppmärksamma det ber programledaren, tv-makaren och queerpersonligheten Jacob Dahlin popstjärnan och Karl Gerhard-beundraren Magnus Uggla att framföra en av Gerhards gamla dängor i popkultur-möter-finkultur-möter-samhällsjournalistik-programmet ”Caramba”. Uggla framför ”Katt bland hermelinerna”, på Gerhard-vis utklädd till ”östermalmsnucka” med kapotthatt och handväska.
Programmet sänds 13 april. Den 10 oktober samma år dör Jacob Dahlin i aids. Att aids verkligen är dödsorsaken är inte offentligt vid tillfället. Sjukdomen är fortfarande skamstämplad, liksom det homosexuella leverne som den antydningsvis har sin rot i. När han dör 39 år gammal har Jacob Dahlin i nästan femton år, först i radio, sedan i tv, presenterat en provkarta på gay-och-queerkultur i program som ”Galaxen” och ”Jacobs stege”. Dragshow, opera, schlager, discodivor och bedagade popstjärnor har paraderat förbi inför en växande tittarskaras ögon – utan att det någonsin sägs rakt ut vad det är som visas upp.
LÄS ÄVEN: TV-nostalgi: Jacob Dahlin bjöd på glitter, glamour och blandade gäster
När Uggla, präglad på lika delar Karl Gerhard och sjuttiotalets androgyna glamrock, framför sin kuplett gör han också – mer eller mindre medvetet – ett statement. Under det decennium som följer öppnas garderobsdörrarna på vid gavel av mängder av stolta bögar och flator. Allt färre svenskar tvingas fortsättningsvis leva i förnekelse. Även om ingen av dem någonsin kom ut under sin levnad, var både Karl Gerhard och Jacob Dahlin banbrytare.
1993 Fylking och lavemang-SM
I slutet av 1980-talet sprängs det statligt sanktionerade tvmonopolet definitivt. Imperiearvtagaren Jan Stenbeck håller i plånboken och en av murbräckorna heter Robert Aschberg. Den orädde och munvige gamle maoisten och kvällstidningsmurveln Aschberg gör tv enligt en mycket tydlig princip: allt annat än SVT! Om SVT förfäktar en förment objektivitetsprincip så gör Aschberg på TV3 ”Diskutabelt”, ett debattprogram där han både tar ställning och skäller ut sina meningsmotståndare. Om SVT någonstans proklamerar den goda smaken så bjuder Aschberg in den brittiske ”fjärtomanen” Mr Methane att prutta ”God save the queen” med Sveriges utrikesminister – och Stenbecks syster – Margareta af Ugglas i soffan.
Någon sorts kulmen nås nog den 10 mars 1993. Då låter Aschberg sin handgångne man Gert Fylking tre gentlemän äta ett skrovmål på Operakällaren innan de tas till Södersjukhuset. Där ges de lavemang enligt konstens alla regler av legitimerade sjuksköterskor och sedan får tv-tittarna följa den spännande kampen om vem som håller inne maten längst och vem som först befläckar de för inslaget utlagda plastmattorna. Allt övervakat av Fylking, ömsom i rosa träningsoverall med TV3-logga, ömsom i läkarrock och tidtagarur.
TV3 har vid tiden funnits i drygt fem år och etablerat sig som uppkäftig uppstickare. Lavemang-SM bekräftar ryktet om att det finns en ny spelare i stan som knappast accepterar de gamla reglerna.
1997 Treutiger och örådet
Efter en lång räcka fiaskon hittar SVT:s nöjesredaktion istället en skandal – som blir en succé. ”Expedition: Robinson” (på SVT 1997–2004) skylls inledningsvis för ”mobbing-tv” och ”fascism-tv”, särskilt efter att den förste utröstade deltagaren tar livet av sig efter sin medverkan. Programledaren Harald Treutiger tvingas försvara sig i alla upptänkliga sammanhang och SVT:s beställare, nöjeschefen Pia Marquard, tvingades avgå. Kort tid efter premiären hade så gott som alla glömt hur kritiska de varit till konceptet ”öråd” bara några veckor tidigare.
De britter som skapade ”Expedition: Robinson” trodde att de hade skapat en serie om överlevnad. I efterhand visade de sig ha varit med att forma ett betydligt livskraftigare format än så: dokusåpan. Det desperata SVT blir först i världen om att pröva Robinson-formatet, men blir snart omkörda i genren dokusåpa av de kommersiella kanalerna.
I efterhand är det lätt att se hur Robinson-succén blev en milstolpe. Idén med minsta möjliga dyra manus och flesta möjliga billiga deltagare visade sig extremt framgångsrik.
