Skådespelaren Gunnel Fred: ”Jag blev förföljd av män som stod och lurpassade”

Från sin respektingivande höjd blickar Vitabergsparken lite förmyndaraktigt ned på resten av Södermalm. Det är fotografen som har föreslagit att vi ska ses i denna oas som med sin bullerbyaktiga atmosfär och sitt människoglesa lugn känns ljusår från det pulserande storstads­livet nedanför. Som av en händelse visar det sig att Gunnel Fred faktiskt har en relation till platsen. Några decennier tillbaka i tiden var hon på fest i Hasses och Tages berömda skrivstuga som ligger runt hörnet. Tillsammans med kollegor från Dramaten firade hon Hasse Alfredson som fyllde 70 år eftersom de nyligen hade haft ett samarbete med honom, klargör Gunnel. På det glada 70-talet var det filmatiseringen av Ulf Lundells debutroman ”Jack” som förde henne till Vita bergen. Det var nämligen där den rumlande huvudkaraktären Jack, som Gunnels karaktär Sonja gång på gång hamnade i armarna på, var bosatt.

Gunnel Fred i ”Den svenska torpeden”

Mycket vatten har runnit under broarna sedan filmen spelades in 1976. Numera får ofta Östeuropa agera kuliss för svenska stadsmiljöer på filmduken. I den biografiska dramafilmen ”Den svenska torpeden” är det Tallinn som har rollen som den kända långdistanssimmerskan Sally Bauers hemstad Helsingborg. Gunnel värvades tidigt att ­gestalta Sallys mamma. En oväntad skada äventyrade dock hennes medverkan. I juni förra året stod Gunnel stressad i ett provrum på NK och provade kläder inför att hon skulle ta emot en medalj för ”sina framstående konstnärliga insatser som skådespelare” ur kungens hand. När hon böjde sig ner ­efter handväskan small det till i ryggen.

– Medaljutdelningen några dagar ­senare gick trots allt bra. Det var innan det hade hunnit bli riktigt allvarligt. När inflammationen väl tog fart utbröt ett helvete. Jag kunde inte sitta på hela sommaren och fick ta hjälp av min äldsta dotter och snälla grannar för att klara mig. Min självbild fick sig en knäck eftersom jag är van vid att vara stark i kroppen. Ju närmare filminspelningen vi kom desto nervösare blev jag. Ett tag trodde jag att jag skulle bli tvungen att hoppa av. Men de sista två veckorna läkte ryggen så pass bra att jag kunde sätta mig på planet till Tallinn.

Och en sagolik tur var väl det, tycker nog de flesta av oss som har hunnit se filmen. Gunnels porträtt av den pragmatiska 30-talskvinnan, som anser att dottern Sally borde prioritera sin lilla son framför att företa sig riskfyllda simningar över Öresund och Kattegat och av omsorg av barnbarnet sviker sin dotter å det grövsta, stannar kvar hos en länge.

– Allt min rollfigur gör går på ett sätt att motivera. Samtidigt finns det nog ett drag av avundsjuka hos henne över att en kvinna kan följa sin passion. Även om hon någonstans är lite stolt över ­Sally, har hon ändå en attityd av att ”så gör man inte, för så kunde inte jag göra”, funderar Gunnel.

---

LÄS ÄVEN: Marie Göranzon: ”Jag är nyfiken på hur det skulle vara att leva ett annat slags liv”

---

Hon har svårt att relatera till rollfiguren på en personlig nivå. Däremot kan hon dra paralleller till sin egen mamma som i likhet med många medsystrar av samma generation aldrig fick chansen att blomma ut i sin fulla potential.

– Inte så att jag upplevde någon ­avundsjuka eller bitterhet från henne. Mamma var jättestolt över mig och mina syskon. Däremot kunde jag ibland se lite sorg i hennes ögon över att hon inte själv kunde göra de val som mina föräldrar möjliggjorde för oss barn.

Blev intresserad av skådespeleri i tonåren

Det skulle dröja tills mellanbarnet Gunnel och hennes fyra syskon blivit flygfärdiga innan deras vid det laget frånskilda mamma Mabel kunde återgå till sitt gamla yrke som sekreterare och stenograf. Under Gunnels uppväxt var hon den som stod för markservicen på hemmaplan medan pappa Stig gjorde karriär inom skolvärlden. Familjen var aktiv inom Missionsförbundet som erbjöd en god jordmån för spirande ­musiker. Själv spelade Gunnel cello och förutspåddes ha potential att kunna bli solist om hon ville satsa vidare.

– Men mitt 15-åriga jag hade inte riktigt disciplinen och tålamodet för det. Plus att jag tidigt blev intresserad av skådespeleri. Jag märkte att jag kunde vara rolig och att det löste upp spänningar i hemmet. Jag härmade människor och hittade på egna figurer, däribland en skomakare Lindlund som var konstant arg och hela tiden gjorde fel. När min syskon skrattade så att de kissade på sig visste jag att jag hade lyckats.

Som belöning för Gunnels inlevelsefulla rolltolkningar i klassrummet bjöd en mellanstadielärare med henne för att se en uppsättning av ”Hamlet” på Stockholms stadsteater med Jarl­ ­Kulle i huvud­rollen. Under föreställningen sjönk insikten om att man kunde ha ­teater som yrke in i den tolvåriga ­Gunnel. I tonåren blev det gymnasium med teaterinriktning följt av teater­skola varvat med hemtjänstarbete. 20 år gammal fick Gunnel syn på en ­annons om att man sökte en kvinnlig huvudrollsinnehaverska till en filmatisering av Slas-romanen ”På palmblad och rosor”. Hela 2 600 tjejer kände sig kallade att provfilma för rollen, men det var Gunnel och ingen annan som blev den utvalda.

– Det var jättespännande, och en aning läskigt förstås. Bilderna från presskonferensen för filmen gör mig lite öm i hjärtat eftersom jag ser hur illa jag mådde över uppmärksamheten. Även om jag kanske inte framstod som det var jag blyg. Det kan jag fortfarande vara i sådana sammanhang.

Än värre skulle det bli. En filmscen där Gunnel sitter helnaken i en bastu omgiven av tre lika nakna män triggade allsköns knasbollar som till varje pris ville komma nära det unga stjärnskottet.

– Jag fick massvis med brev och blev förföljd av män som stod på gatan utanför min lägenhet och lurpassade på mig. Det hände inget farlig, men det hade det kunnat göra eftersom alla personer som jag hade efter mig verkligen inte var friska. Filmens otroliga genom­slagskraft gjorde mig så förskräckt att jag allvarligt funderade på att överge skådespelarbanan.

Gifte sig med skådespelaren Stefan Ekman

Till de mer sansade beundrarna ­hörde den elva år äldre skådespelaren Stefan Ekman. När han en sen kväll fick syn på Gunnel som var på hemväg från krogen med en kompis stannade han sin gula folkvagnsbubbla och vevade ner rutan för att berömma hennes insats i filmen. Då de en tid senare stötte ihop i utevimlet var isen bruten. Snart var Gunnel gift med Stefan och väntade hans barn.

– Vår dotter Hanna var oplanerad men samtidigt väldigt välkommen. Tack vare hennes ankomst fick jag i lugn och ro tänka över min framtid. Jag kom fram till att jag nog ändå ville bli skådespelare, men bara under förutsättning att jag fick utbilda mig. Efter ”På palmblad och rosor” gjorde jag ett par filmer till. Jag tyckte att det inte krävde så mycket mer av mig än att jag skulle ha en naturlig replik och vara lite söt. Det blev tråkigt. Dessutom stod min håg mycket mer till teatern.

När dottern var ett och ett halvt år började Gunnel på scenskolan. Plötsligt möttes hon och Stefan i stort sett bara vid ytterdörren – hon hemkommen ­efter en lång skoldag och han på väg till kvällens föreställning på teatern. Deras osynkade scheman tärde på relationen. Även efter att skilsmässan gått igenom fortsatte de att vela fram och tillbaka om de skulle vara tillsammans eller ej. ­I bakgrunden fanns Peter Dalle som gick året under Gunnel på scenskolan och var betagen i henne.

---

LÄS ÄVEN: Lennart Jähkel: ”Jag har inte känt något behov av att skapa en familj”

---

Gunnel Fred skaffade barn med Peter Dalle

– Peter och jag hade en liten ”fling” efter min skilsmässa, men när jag och Stefan väl var helt klara med varandra längtade jag inte efter tvåsamhet. Tvärtom tyckte jag det var skönt att vara själv. Det var inte förrän när vi ett tiotal år senare jobbade med ”Lorry” som det blev något annat än vänskap mellan mig och Peter.

Vid det laget hade Gunnel mer eller mindre avskrivit tankarna på att bli mamma igen.

– Peter var inte typen som tjatade om barn. Det var jag som tyckte att han borde ha ett, vilket han är väldigt tacksam över i dag.

När dottern Eira kom till världen hade hennes storasyster Hanna hunnit fylla 17 år. Mitt i småbarnskaoset uppstod en ordväxling mellan Gunnel och Peter som skulle utmynna i en klassisk filmreplik.

”Vad sägs om kåt, glad och tacksam?”

– Scenen utspelade sig i vårt kök. Jag var fruktansvärt arg på Peter för ­något som jag inte längre minns. Till slut skrek jag åt honom: ”Hur fan ska jag vara för att du ska lyssna på mig?” Varpå han svarade: ”Vad sägs om kåt, glad och tacksam?” När den repliken kom dog jag av skratt.

Gunnel roas över att repliken har fått evigt liv genom filmen ”Ogifta par – en film som skiljer sig”. Med tiden gick hon och Peter åt olika håll, men genom åren har hon förblivit vän med såväl honom som exmaken Stefan Ekman.

– Om vi inte hade haft barn ihop hade det nog sett annorlunda ut. Det är alltid sårigt i samband med en separation, men i och med att man har gemensamma barn tycker jag att det är ens skyldighet att jobba på att få en bra relation. När såren väl hade läkt ut hos båda parter fanns vänskapen där.

I samma stund ringer telefonen. Det är Eira som håller på att måla om och behöver sin mammas råd.

– Jag är ganska händig, förklarar Gunnel när hon avslutat samtalet.

– Eftersom jag har levt rätt mycket själv och dessutom varit lite fattig har jag varit tvungen att lära mig hur man gör. Hemma har jag ett skåp med en verktygsvägg på insidan av dörren som jag är jättemallig över. När jag har folk på besök är jag så barnslig att jag gör mig ärende till skåpet bara för att de ska se min verktygssamling, tillstår hon med ett smågenerat skratt.

36 år på Dramaten

Framöver kommer hon sannolikt få mer tid över till borrandet och spikandet. I augusti nådde Gunnels 36-åriga anställning på Dramaten sin ände. ­Eftersom det bara tog tio dar innan hon fick ett nytt engagemang på teatern har hon ännu inte mandat att uttala sig om hur det är att vara pensionär. Däremot kan hon konstatera att det efter flera decenniers kamp för bättre arbetsvillkor känns befriande att ha lämnat över stridsyxan till andra. Som långvarig ledamot i teaterns artistklubbsstyrelse var hon en röst för utsatta kollegor. Personligen har Gunnel däremot varit förskonad från angrepp.

– Jag är inte en person som mobbare ger sig på. De fega människor som ägnar sig åt sådant angriper inte sådana som liksom jag är långa, välformulerade och har lite mörk röst. Ibland har jag varit lika rädd som alla andra, men känslan av att jag är skyldig att stå upp för kollegor som råkat illa ut har varit starkare än viljan att springa och gömma mig.

Djupt deprimerad en gång

Under karriären har hon dragits mer till tragedier än till komedier, vilket hon relaterar till sina personliga bataljer mot nedstämdheten. När jag undrar i vilka perioder av sitt liv som hon har fallit ner i de mörka hålen ler hon lite.

– Smådeppad är jag titt som tätt, men djupt deprimerad har jag bara varit en gång. Den gången kändes allt så svart att jag längtade efter att försvinna från världen. Men jag visste att jag inte kunde göra så mot min äldsta dotter som då var åtta år. Eftersom jag ändå förstod att depressionen kunde bli farlig sökte jag för första gången hjälp.

Under de åtta veckor som Gunnel var inskriven på en psykiatrisk avdelning fick hon en redig verktygslåda som hon snart 40 år senare fortfarande återvänder till. Framför allt har hon lärt sig hur viktigt det är att tänka proaktivt.

– I somras när min pappa dog kände jag hur marken gungade lite. Strax därefter gick jag formellt sett i pension. Det faktum att två så existentiella händelser sammanföll fick mig att uppsöka en terapeut som jag gått hos tidigare. Att prata med henne kändes väldigt skönt.

Det inneboende mörkret har gott sällskap av ljusare personlighetsdrag, understryker Gunnel.

– Jag är en glad skit också. Det har jag alltid varit.