Tommy Körberg:  ”Jag har alltid haft en vilsen 12-åring inom mig”

Vi träffas vid sceningången till Oscarsteatern i Stockholm.

Tommy Körberg bär ett par nya snygga glasögon med gröna bågar, är tufft klädd i grön T-shirt och en linnekavaj i samma färg som han snabbt knäpper.

– Jag åt nudlar där borta på mitt stamhak och det går ju inte att undvika slabbande när man äter sådan där mat, ursäktar sig Tommy.

Han frågar om vi inte kan sätta oss utomhus på något fik istället för inne på teatern där han ändå tillbringar så många timmar varje vecka. Vi slår oss ner på ett kafé intill och Tommy rör sig och pratar obrutet trots alla förbipasserande personers nyfikna blickar.

I nuläget har musikalsuccén Änglagård haft över 160 föreställningar och Tommy säger att han bara behövt ställa in ett fåtal gånger.

– Det har hänt några gånger då vi haft dubbla föreställningar på samma dag. Hjärtat klarar inte det, säger han.

Efter sin svåra hjärtsjukdom 2020 fick Tommy en pacemaker inopererad. Efter konvalescensen tog Tommy åter tag i sin träning. Han har numera en personlig tränare, som ofta ringer och frågar vart han tagit vägen och Tommy erkänner att han slarvar lite. Samtidigt står han ju så ofta på scen, vilket är träning i sig.

– Jag har hjärtsvikt och måste passa mig. Börjar mitt hjärta rusa eller sakta in ser min pacemaker till att jag får ett slags elchock, säger Tommy och skämtar om hur det skulle se ut om det skulle ske uppe på scen.

Tommy Körberg i Änglagård

Trots att Tommy uppnått en ålder på 76 har han inga planer på sänka tempot. Han menar att han rent krasst behöver jobba för att känna ekonomisk trygghet. Eftersom han behövde ställa in förra årets sommarturné på grund av ohälsa gick företaget back och på så vis har Oscarsteatern varit hans räddning i år.

Men en annan anledning att han inte slutar jobba är att han inte vill ”skrumpna till” snabbare än vad han behöver.

– Du ser, jag har redan fått en massa sådana här åldersrelaterade, skrynkliga fläckar – gubbmossa tror jag det kallas, säger han och pekar på sina händer.

Han känner flera som opererar bort sådana där, men han tänker låta det vara.

Åldern får ha sin gång.

---

LÄS ÄVEN: Niklas Strömstedt: ”Tiden på barnpsyk satte spår”

---

Nu kör alltså gänget i ”Änglagård” vidare även hela hösten, enda förändringen är att Sanna Nielsen tagit Helen Sjöholms plats. På frågan om man verkligen kan ha kvar samma gnista på scen kväll efter kväll, svarar Tommy utan tvekan ja.

– Tappar man den eller blir loj inför sin rollprestation ska man inte vara i den här branschen.

Att stå på scen ger Tommy än idag väldigt mycket. Publiken har investerat en massa pengar och då ska de få utdelning för det. Han är sällan nervös, men ofta får han ”göra lite yogaandning och mindfulness för att få ner intensiteten” före ett uppträdande.

– Det enda jag kan känna när man spelar musikal är att musikanten i mig lider. Det är repetitivt, jag tycker om att vara på en scen där jag ser och hör musikerna spela, så det är väl det enda jag kan sakna.

Att få spela Ernst Günthers roll från filmen tycker Tommy är fantastiskt.

– Det är ju en klassiker som inte gick att säga nej till. Han är en av våra största teaterstjärnor, en visionär, säger Tommy.

Drack för mycket alkohol

En annan anledning att Tommy sa ja till rollen var rent praktisk. Det är skönt att få vara på plats i stan och slippa flänga runt i landet. Väl på teatern håller sig Tommy ganska mycket för sig själv, men han berättar om en liten mysig ritual ”han och gubbarna” från ensemblen skapat.

– Efter varje söndagsmatiné har jag instiftat en tradition att vi dricker champagne. Då sitter vi där och delar på en flaska och hör efter med varandra om vi inte har lite skvaller att komma med sedan sist. Det viktiga är att det ska vara en ny sorts champagne varje gång. Det får absolut inte vara upprepning, säger Tommy som nu har konto på Systembolaget intill för att kunna ha koll på alla nya sorter som kommer ut.

På frågan om det blivit mycket alkohol genom åren säger han: ”Ja, utan tvekan.” Under en period, runt 50-årsåldern, dracks det på tok för mycket. Att det blev så mycket just då tror Tommy beror på den oro han bar på under den perioden, men även brist på stimulans. Dessutom tror han att han egentligen ville vara någon annan än den han var.

– Det blev jag ju också, sakta men säkert. Jag har alltid haft en vilsen 12-åring inom mig som undrar vad fan som hände? Trauman sitter kvar i ens omedvetna, säger Tommy.

När det gick för långt började han gå till en alkoholterapeut som jobbade med AA-terapi men utan religiösa inslag. Det var en av orsakerna till att han tillfrisknade.

Vännerna är viktiga för Tommy Körberg

Telefonen ringer och Tommy viskar att det är Per Morberg. De är vänner sedan 90-talet då de lärde känna varandra i samband med musikalen ”Sound of music”. De brukade ses och umgås så länge Per bodde på Tullgarn. Men nu var det ett tag sedan.

– Han är rolig att gå ut och ta en öl med, bara prata om livet med. Dessutom är han en jävligt bra matlagare. Men det är tur att han bor så långt bort från oss, för han har förstört vår grill, vårt kylskåp och vår frys. Han kan vara lite hårdhänt i köket ibland. Men det gör inget.

Vännerna är viktiga och till de närmaste hör även Claes Malmberg och Lasse Hallström. Vänskapen med Lasse och Tommy går långt bak i tiden. De hörs nästan varje dag på Facetime och frågar varandra om de inte blivit lite gråare i håret.

---

LÄS ÄVEN: Claes Malmberg är störtförälskad: ”Jag bara njuter”

---

På frågan om det finns något som skrämmer Tommy, svarar han: ”Allra minst döden i alla fall.”

– En förutsättning med att vi lever är att vi ska dö. Det är bara att hacka i sig och leva efter det. Samtidigt skulle det vara trist om det inträffade en sådan här solig och fin dag. Det får gärna regna och vara mörkt den dag jag ska dö, så att man kommer i stämning.

Tommy känner sig förskonad från oro, förutom oron för den värld vi lämnar ifrån oss till efterkommande generationer. Han beskriver sig själv som rätt tungsint, men han var mer ängslig och oroligt lagd som yngre.

– Efter många års terapi och genom att läsa, tänka och förkovra mig blev jag vän med ångesten som jag en gång hade. Man kan inte skjuta ångesten ifrån sig. Det handlar om att bli vän med den och därefter säga adjö.

Tommy Körberg om kärleken till Ann-Charlotte

Allra lyckligast känner sig Tommy när han får komma ut på landet, till sitt paradis i Trosas skärgård. Sedan många år tillbaka har han och hustrun Ann-Charlotte haft den som sin fristad.

– Det tillhörde Benny Anderssons mark och till en början hyrde jag huset av honom, men till slut fick jag köpa loss det. Där sover jag som allra bäst. Och apropå döden, det är där jag helst dör när den dagen kommer.

Han berättar att hans fru just nu utbildar sig till florist så tidiga morgnar åker hon ut till hallarna för att köpa plantor som hon sedan placerar ut på tomten.

– Dessutom har hon byggt ett hönshus och vi håller på att försöka få tag på japanska silkeshöns, säger Tommy.

---

LÄS ÄVEN: Mia Skäringer har slutat söka sig till mörker: ”När jag var yngre kunde jag nog förakta glädje”

---

Ungefär lika länge som Tommy haft denna fristad till sommarhus har han varit gift med Ann-Charlotte.

– Hon är det jag är mest stolt över i min tillvaro. Albert Finney sjöng en sång som heter ”Those other men”, som är ett slags hyllning till alla män före mig som lärde henne hur bra hon är. Det är inte många män som sjunger den typen av texter idag, men det är så jag känner. Jag visade Ann-Charlotte den där texten idag. Hon blev faktiskt lite rörd, säger Tommy.

Det betecknande i Ann-Charlottes personlighet är enligt Tommy hennes livslust. Hon är en större optimist än honom, vilket är något han behöver i sitt liv.

– Skulle jag leva med någon som är mer negativ skulle jag nog dö av leda. Ann-Charlotte piggar upp mig genom att sätta press på mig att jag inte ska gnälla så mycket. Vi har bestämt att det ska vara vi och vi älskar varandra. Jag kan avundas hur lätt hon ser på livet. Det syns så tydligt i både hennes ögon och leende. Det är vackert.

Har barnen Anton, Erlend och Elvira

Telefonen ringer igen. Det är sonen Anton på andra sidan. De byter några meningar med varandra på Facetime och bekräftar varandras glasögonbågar innan Tommy förklarar att han sitter i intervju och de båda vinkar hejdå.

Sina tre barn Anton, Erlend och Elvira med tre olika kvinnor. Han var 60 år när han blev pappa till Elvira och han beskriver henne som en väldigt duktig dansare, men också som en typisk tonårstjej som numera hellre vill hänga med sina kompisar i stan än ute i Trosa med mamma och pappa.

– Hon har viktigare saker för sig än att vara med oss, jag tror det stavas ”killar”, säger Tommy och menar att det är stor skillnad på hur han varit som pappa för sina två äldsta och sin yngsta.

– Jag är mer närvarande nu.

Tommys pappa försvann tidigt ur bilden och hans mamma jobbade mycket.

– Jag minns att jag tog ett stort ansvar för mina syskon och att det blev mycket vuxengöra, säger han.

Tommy känner inte att han har saknat en fadersgestalt.

– Men visst, kanske kunde han ha lärt mig något om faderskap. De råden hade jag gärna tagit emot, för det hade jag behövt till mina förstfödda. Men det har gått bra för dem ändå, säger Tommy.

Tröttnar aldrig på Stad i ljus

Som 15-åring hade Tommy under en kort tid ambitioner om att han skulle bli korrespondent i Moskva så han började läsa ryska i skolan. Samtidigt fanns intresset för musiken där så långt tillbaka han kan minnas.

– Musiken fanns ständigt i mammas närhet, hon var en ”Nalenböna”, och pappa hade en stark röst, men det var inget jag visste förrän långt senare. Jag älskade att lyssna på musik och så fort jag fick tillfälle, till exempel när vi hade lunchrast på skolan, sprang jag hem och la mig med högtalaren och lyssnade på lunchmusiken på radion, berättar Tommy.

Han hoppade av ryskstudierna och blev som 17-åring medlem av bandet Maniacs. De släppte tre singlar samtidigt som de levde ett hektiskt uteliv.

– Under den där perioden upptäckte jag allt som var förbjudet.

Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna. År 1969 vann han Melodifestivalen med ”Judy min vän”. Han jobbade heltid med musik, men på 70-talet blev det allt fler teaterroller och 1984 spelade han Lill-Klippen i filmen ”Ronja Rövardotter”.

Därefter etablerade han sig som musikalartist och spelade huvudrollen i musikaler som ”Les Miserables”, ”Sound of music” och ”Chess”. Tack vare sin fantastiska röst har han sedan dess varit en av vårt lands starkast lysande stjärnor på scen.

Efter 60 år i branschen är listan på hans repertoar både oändlig och bred, men kanske är ”Stad i ljus” den låt som de allra flesta främst förknippar honom med.

– Jag tröttnar faktiskt aldrig på den. Men jag försöker hela tiden hitta nya uttryckssätt. Överraskning och igenkänning har jag som credo, förklarar han.

Musiken har kommit att bli Tommys allt i livet.

– Syntesen av text och musik är det jag lockas mest av och Björn Ulvaeus är absolut en av våra allra främsta. Jag träffar både Björn och Benny då och då. Vi har pratat om musikens betydelse och att vi inte skulle vara något utan den i våra liv.

Han citerar Nietzsche och menar att om musiken inte fanns skulle livet vara ett misstag.

– Det har varit och är än idag både en tröst och styrka. Musiken hjälper mig att känna. Shakespeare sa ju: ”Filosofin hjälper oss att tänka, musiken hjälper oss att känna.”

Kärlek till det ryska

Vad vi än pratar om citerar Tommy någon av alla de författare han läst. Han älskar att förkovra sig. Det är så han lättast kan förstå både sig själv och sin omvärld. Litteraturen är, efter musiken, hans största intresse. Senast lästa bok är ”Mest kränkt vinner” av Lars Åberg.

– Den är att rekommendera till hela den här nya generationen som är så lättkränkt. Näst på tur ligger ”Eliternas uppror” av Christopher Lasch som handlar om hur man förr i tiden var rädd för att massorna skulle göra uppror. Numera är det eliten vi är rädda för. Därefter ska jag läsa ”Brott och straff” en andra gång. Jag älskar Dostojevskis språk, jag gillar hans beskrivningar. Det är väldigt ryskt.

Tommy hyser en förkärlek för Ryssland och säger att han fortfarande har kvar språket. Han tycker det är vackert, framför allt när det sjungs av en rysk folkkör.

– Jag var ju där flera gånger redan på Sovjettiden. Vid ett tillfälle var jag i Moskva med den svenska fredskommittén och författaren PO Enqvist. Jag minns att han var livrädd. Hans bok ”Legionärerna” om baltutlämningen hade just kommit ut och han trodde att han var avlyssnad och skulle kolla bakom varje badrumsspegel var vi än var, ha-ha!

Tommy kommer in på det politiska läget i världen och suckar.

– Det är synd att de bara får till sig små män med Napoleonkomplex. Putin har fått hybris och är det någon som ska kunna plocka bort honom får det bli någon av hans egna.

Artikeln publicerades först hos Hemmets journal.