1,2 miljoner svenskar tar antidepp – Jessica Haas Forsling var en av dem: ”Jag kunde inte gråta när mamma dog”

Författaren Jessica Haas ­Forsling har en bakgrund som journalist på de ­stora dagstidningarna i Stockholm. Hon träffade kär­leken när hon vikarierade på ­Aftonbladet, och därmed blev hon ­bonusmamma i Västerås. Hon började läsa litteratur­vetenskap på universitetet och blev så småningom både bibliotekarie och författare. Och inte minst – hon blev mamma till en liten ­dotter, och började drömma om ­ytterligare ett barn. Men på kort tid hände flera livs­omvälvande saker som ställde livet på sin spets. Hon och maken drabbades av ett missfall ungefär samtidigt som Jessicas mor fick en cancerdiagnos.

– Det var en väldigt turbulent tid. Att min mamma fick obotlig cancer vände upp och ner på mitt liv. Hon och jag stod varandra väldigt nära så det var en katastrof för mig. Jag var jättejätteledsen. Samtidigt hade jag själv små barn – efter missfallet blev jag återigen gravid och fick ännu en dotter – och med barn kommer ju många logistiska vardagsuppgifter. Jag kände att jag inte mäktade med livspusslet.

Upplevde ssri som ett mirakel

Jessica Haas Forsling hade aldrig tagit tabletter för sitt mående – inte ens en sömntablett – men nu började hon äta ssri, antidepressiva läke­medel. Hon beskriver det som ett stort steg att ta, och som så många andra fick hon sitt ssri-preparat utskrivet av ­primärvården. I början upplevde hon medicinen som inget annat än – ett mirakel.

– Plötsligt blev jag inte längre orolig, jag kunde se på min livssituation klart och analytiskt. Från en dag till en annan orkade jag ta hand om mig själv. Jag började ta promenader, äta bra mat och skriva dagbok. Och plötsligt kunde jag småprata med folk. Det kan tyckas banalt, men i ett normalt liv är småpratet en viktig del och i den här krisen hade jag inte orkat med det. Jag orkade knappt med folks blickar, det kändes som att de kunde titta rakt igenom mig och se hur jag egentligen mådde.

Jessica Haas Forsling har skrivit boken ”Sertralin”

I boken beskriver hon det som en social ljuskänslighet. Men med läkemedlet, sertralin, kunde hon dra på sig en mask, vilket var en oerhörd lättnad. Och framför allt gav sertralinet henne kraften tillbaka.

Plötsligt orkade hon inte bara ta hand om sig själv, utan också om alla andra.

– Jag behövde inte gråta, och jag behövde ingen återhämtning. Allt det som tar tid och stoppar upp flödet i vardagen kunde jag plötsligt bortse från. Istället kunde jag fokusera på att leka, städa, laga mat, fixa, ja, allt det där som man måste göra i en vardag med barn.

”Tårarna, skratten och sexualiteten – allt försvann”

Men medicinen kom med en baksida, konstaterar Jessica Haas Forsling. Hon beskriver det som att blodflödena liksom snördes åt.

– Med blodflöden menar jag allt det där som människor gör när de tappar kontrollen över sig själva. När jag så småningom slutade med ssri kunde jag, efter en lång arbetsdag, gapskratta åt något menlöst som min man sa. Du vet, när man är så trött och bara behöver landa, man ­behöver en riktig urladdning och kroppen sköter det åt en. När jag åt sertralin upplevde jag aldrig att jag behövde landa. Tårarna, skratten och sexualiteten – allt försvann. Och det var aldrig så att jag blev obehagligt uppåt, jag var bara jämn. I boken beskriver jag min hjärna som en taklampa med behaglig belysning.

---

LÄS ÄVEN: KBT hjälpte Angelica med ilskan: ”Fick lära hur jag ­skulle bromsa mig själv”

---

Saknade du den gamla Jessica?

– Ja, men jag var också rädd. Vem var jag utan sertralinet? När jag började ta medicinen var jag så nere. Jag grät mycket och klarade inte av det som man behöver klara av i livet. Jag var orolig för att den personen skulle komma tillbaka och därför dröjde det så länge innan jag vågade trappa ner. Några gånger påbörjade jag en nedtrappning, men misslyckades. Jag visste inte om de plötsliga stresskänslorna bara var utsättningssymtom, eller om det var min riktiga personlighet som skymtade fram.

Jessica Haas Forsling är inte ensam om att ha ätit ssri. Fler än 1,2 miljoner svenskar går på antidepressiva läkemedel. Sett till antal är kvinnor i åldern 30 till 34 år en stor grupp användare.

– Det var den gruppen jag tillhörde. Antidepressiva läke­medel är också vanligt bland äldre, dessutom ökar de med stor hastighet i gruppen tonåringar. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att just min generation är över­representerad i ssri-statistiken. Som barn pratade vi aldrig om psykisk ohälsa, men som vuxna var det plötsligt normaliserat att ta piller för sitt mående. När jag förstod att jag var så statistiskt ”vanlig” fattade jag beslutet att skriva boken. Debatten om ssri styrs mestadels av ­läkare, psykologer och andra liknande professioner. Men de icke-kliniska berättelserna behövs lika mycket. Min livshistoria är egentligen totalt ordinär, och jag tror många känner igen sig i situationerna jag beskriver gällande krav och ansvar samtidigt med sorg och en äldre generation som glider bort. Vi som är mitt i livet har helt enkelt mycket att härbärgera. Samtidigt är vi inte mer än människor.

Alla människor har sina unika, personliga skäl att ta ssri, vissa med starkare problematik än andra, konstaterar Jessica Haas Forsling. Själv valde hon att till slut fasa ut medicinen.

Antidepp gjorde att känslorna inte nådde fram

– Jag blev berörd av saker, men det var som att känslorna inte nådde ända fram. En stor smärtpunkt var att jag hade så svårt att gråta när mamma dog. Jag torrhulkade som en bulimiker som försöker provocera fram något ur kroppens innersta. Gråten kom inte av sig själv, naturligt. Jag kände att jag hade så mycket gråt i mig, och att den behövde få välla fram. Men det var som en stockning i tårkanalerna, den kom inte ut. När man träffar andra ssri-­brukare landar diskussionerna ofta i existentiella, rent livsfilosofiska frågor. Man frågar sig: vad är ett fullvärdigt liv? Vill jag fungera eller känna? Vem är jag utan mitt fulla känslospektrum? Det var dels de livsfilosofiska funderingarna, dels min jakt på naturliga tårar, som gjorde att jag i omgångar försökte sluta.

---

LÄS ÄVEN: Camilla: Jag blev deprimerad när barnen flyttade ut

---

Hon menar att ssri räddade upp en svår situation, och om hon hamnar där igen skulle hon inte tveka att börja med antidepressiva igen. Till den som går i liknande tankar vill hon skicka med rådet att göra utfasningen i samråd med läkare.

– Jag märker att det väcker känslor att prata om ssri, och att det finns starka intressen i det här, inte minst ekonomiska. Samhällsapparaten gillar ju effektiva medborgare som kan arbeta, och inte behöver vila och återhämta sig. Vissa som läser min bok har tyckt att jag är skadligt positiv till antidepressiva, andra att jag är skadligt negativ. Jag menar att jag är nyanserad, och att den hätska debatten är ett tecken på att vi behöver prata mer om medicinens konsekvenser. Jag står inte på nån särskild sida, utan är kluven och nyanserad i min hållning.

Hur mår du idag?

– På något sätt har tiden gjort sitt. Även om jag fortfarande tycker att det är en katastrof att mamma är död, så är det längre bort nu, fem år efter hennes död. Men jag är noga med att ta hand om mig, jag mediterar och springer flera gånger i veckan. Livet utan antidepressiva fungerar bra. Livet kan vara påfrestande utan den kemiska kryckan, men utan medicin blir jag mer lyhörd för livet. När jag nu har ett större behov av att landa och vila mellan varven, så öppnar luckor för fler möten. När jag blir trött och sätter mig i soffan så kryper min dotter upp till mig. Det är ju i sprickorna som vi människor möts.