Ulla Skoog hade mer eller mindre beslutat sig för att avsluta sin scenkarriär. Då kom ett telefonsamtal från skådespelarkollegan Krister Henriksson. Kunde hon tänka sig att vara hans motspelerska i scendramat ”Kärleksbrev”? löd frågan. Normalt sett hade Ulla bett om betänketid, hon som alltid haft så svårt för att bestämma sig. Men för första gången hörde hon sig själv tacka ja till ett jobb på stående fot.
– En vecka senare ringde Krister upp igen och frågade om jag hade menat allvar. ”Ja, absolut!” bekräftade jag. Jag kunde inte motstå erbjudandet. Det kändes fantastiskt kul att få jobba med Krister och därtill i en pjäs som jag tycker så mycket om. När jag fick reda på att vi skulle spela på Scalateatern som jag älskar blev jag ännu mer exalterad. Sedan jag kom hit för första gången 1982 har jag gjort några av mina roligaste föreställningar här, förklarar Ulla när vi ses på teaterns kontor.
Ulla Skoog
Ålder: 73 år.
Familj: Barn och barnbarn som Ulla övertagit efter sin döda syster.
Bor: I lägenheter i Stockholm och Göteborg, båda med kakelugn.
Yrke: Skådespelare och programledare.
Aktuell: I den kvinnliga huvudrollen som Melissa i ”Kärleksbrev” på Scalateatern i Stockholm. Under sommaren sändes åtta nya avsnittet av radioprogrammet ”Husesyn med Ulla Skoog” i P1.
”Kärleksbrev” på Scalateatern
Hon tillägger att repetitionerna är de konstigaste hon upplevt. Hon och Krister Henriksson delar förvisso scen, men de interagerar aldrig direkt med varandra. Huvudpersonerna Andys och Melissas relation skildras uteslutande genom den intima korrespondens som sammanbundit dem sedan barnsben. På ålderns höst sitter de på varsitt håll och läser ånyo breven de skickat mellan sig.
– Jag och Krister kan pjäsen utantill. Men vi läser ur breven och har dessutom publikkontakt. Härligt, absurt och svårt! Att läsa direkt ur ett brev distraherar när man kan en text. Såsom frambärare av texten ser jag oss som sekundära i sammanhanget. Texten flyger och vi blir kvar.
För Ullas del föregås den 80 minuter långa föreställningen av en uppladdning värdig en elitidrottskvinna.
– Jag måste ha vissa rutiner för att känna mig beredd när jag kommer in på scenen. Jag äter speciell mat på en speciell tid och ser till att få in en stunds meditation. Och så har jag beräknat hur lång tid varje litet moment tar, om det så bara handlar om tidsåtgången för att sätta in Melissas brunfärgade linser. Rutiner för en rutinlös, brukar jag kalla det.
Mer nervös inför att stå på scenen
När jag undrar om Ulla är nervös inför att ställa sig på scenen får jag ett ironiskt skratt till svar.
– Jag trodde att det skulle bli bättre med åren. I stället har det bara blivit sämre. Lite nervös ska man vara, men jag har varit för nervös. Varför ställer jag mig på scenen när jag får så ont i magen innan? har jag frågat mig. Ångesten är vrålstor, men tillfredsställelsen över att ha gjort det, och faktiskt kanske till och med lyckats göra det bra, är ännu lite större. Det är nog anledningen till att jag fortfarande utsätter mig för det här.
Den stora självövervinnelsen är lite av Ullas signum visar det sig under samtalets gång. Rolig var hon tidigt. Humor stod högt i kurs hos familjen Skoog. Men att sätta Ulla i en teaterskola för barn redan som liten flicka visade sig vara ett missriktat drag. På den tiden kunde inte ens utsikten att få vara någon annan för en stund få henne att övervinna sin stora blygsel. Annat blev det när en teaterälskande lärare gjorde entré i Ullas sjundeklass i Lerum och införde skapande dramatik på svensklektionerna.
– Jag var så blyg och rodnade alltid något fruktansvärt. Men när jag gick in i en roll kunde jag plötsligt prata utan att stamma eller bli alldeles röd i ansiktet. Att upptäcka det var en stor grej. Det var nog så jag blev intresserad av teater.
LÄS ÄVEN: Johan Ulveson har alltid varit blyg: ”Jag klarar mig genom att fåna mig”
Ulla Skoog älskade att jobba på SJ
Även om teaterintresset bestod hade den unga Ulla ingen aning om vad hon ville ägna sitt framtida yrkesliv åt. När hon var som allra vilsnast fastade hennes ögon på en annons i Göteborgsposten som gjorde reklam för den förberedande teaterutbildningen på Skara skolscen.
– Det är nog det jag ska göra, tänkte jag. Jag var fruktansvärt rädd, men jag sökte i alla fall. Jag kom inte in utan placerades som första reserv. Det var stort. I augusti när terminen skulle dra i gång ringde de och berättade att en elev hade hoppat av, men eftersom det var så få pojkar på utbildningen undrade de om det var okej för mig att de tog in en kille i stället för mig.
Beredvilligt överlät hon sin plats åt en manlig skådespelaraspirant. Ångrade hon aldrig sitt beslut?
– Nej, egentligen inte. Mig gjorde det inte så mycket. Ärligt talat var det rätt skönt. Då slapp jag ju leva upp till något, svarar hon avfärdande.
Det blev teoretiska dramastudier på universitet i stället, följt av jobb i fria teatergrupper. För att försörja sig hade Ulla brödjobb vid sidan av, inom vården och som tågstäderska. Minnet av det sistnämnda extraknäcket får hennes blåa ögon att tindra.
– Åh vad jag älskade att jobba på SJ. Det var så fritt och härligt att vistas i en miljö där folk anlände och reste i väg. Och så bodde jag i en fantastisk lägenhet med kakelugn och dass på svalen som kostade hundra kronor i månaden. Det var tider det!
Sökte till Teaterhögskolan i Stockholm sex gånger
Tillvaron förmörkades dock av de vedervärdiga scenskoleproven som hon på sedvanligt självplågerimanér genomled.
– Scenskolan var det största som fanns i livet, men jag var lika rädd varje gång jag sökte. Några gånger hade jag bara förberett ett av de två prov som man förväntades öva in i förväg. ”Nej tyvärr, jag har inget mer än det här att visa”, stod jag där och sa. Det var så dumt att jag i dag knappt ens kan förstå det själv. Rädsla kan göra mycket med oss.
Hur många gånger hon sökte har Ulla förträngt, men hon tror att det krävdes ungefär sex försök innan hon som 28-åring kom in på Teaterhögskolan i Stockholm. Tio år senare, 1989, fick hon sitt stora publika genombrott i humorklassikern ”Lorry” som sändes i en tid då det bara fanns två tv-kanaler att tillgå. Efter att den numera kultförklarade tv-serien gjort sitt intåg i de svenska vardagsrummen blev tillvaron sig aldrig mer lik för Ulla.
– Jag har alltid älskat att studera människor. Men plötsligt började folk titta på mig. Det var verkligen jättekonstigt. Jag tyckte inte längre att det var så kul att gå ut på krogen eftersom fulla människor blir så tjatiga. Men har man blivit påtittad under tillräckligt lång tid kapitulerar man på något sätt till slut. Nu tänker jag inte längre så mycket på det. Dessutom är det mycket trevligare att bli igenkänd i dag när människor kommer fram och säger fina saker om mitt radioprogram ”Husesyn”.
Kämpat med dålig självkänsla hela livet
Att hon även är rolig i rollen som sig själv gör Ulla inga försök att förneka. Vår korta stund tillsammans har redan avslöjat henne.
– Det är nästan ännu roligare att vara skojig privat än på jobbet. Jag tycker om att vara lite slagfärdig. Det rör sig fort i huvudet på mig, och i bästa fall blir folk glada över det jag hasplar ur mig.
Att sätta ner foten och säga ifrån är något som Ulla däremot tycker sig ha varit sämre på.
Kan du så här i efterhand tycka att du har varit för tolerant gentemot sexism och maktmissbruk?
– Jodå! Jag har haft för lätt att vara följsam eftersom jag är utrustad med stora känselspröt. Men jag tror också att det handlar mycket om dålig självkänsla. Det där är något som jag har kämpat med hela livet.
Medalj av kungen
Men, invänder jag aningen naivt, alla hyllningar och priser som har östs över Ulla – för sin insats i Jan Troells film ”Dom över död man” mottog hon så väl en guldbagge som priset för bästa skådespelerska på Chicago filmfestival, och häromåret hedrades hon med en kunglig medalj, för att nämna några utmärkelser – har inte det inneburit ett uppsving för självkänslan?
– Jo, det är klart att det har hjälpt, men inte så mycket som jag skulle önska. Det finns alltid någonting därinom mig som är lite skörare än vad jag vill att det ska vara. Det bästa är att när jag gör en rolltolkning har jag inte alls de här problemen. Scenångesten brukar bara hålla i sig tills jag har sagt det första ordet, sedan är man i gång. När man står på scenen i en roll är man tidlös och odödlig. Det är nog därför det är så ljuvligt.
5 snabba frågor med Ulla Skoog
Bästa karaktärsdrag: Min nyfikenhet. Jag är nyfiken på allt och alla, nästan.
Sämsta karaktärsdrag: Min otålighet.
Skrattar åt: Det oväntade. Så som när mitt tioåriga barnbarn var på besök och jag föreslog att vi skulle gå ut och köpa en julklapp till honom i efterskott, varpå han svarade: ”Vad har jag för budget?”
Gråter över: Från att tidigare ha haft svårt för att gråta kan jag numera börja gråta på nolltid, ofta till filmer och böcker. Det är härligt.
Käraste ägodel: En fårskinnsmössa som jag är så förtjust i att jag nästan tycker att det är tråkigt när det är för varmt att ha den.
Favoritplats: Någonstans där det är varmt, oavsett om källan till värmen är människor eller naturen.
Någon regelrätt pensionering ingår inte i Ullas närmaste framtidsplaner.
– Jag tänker att så länge jag har lusten kvar så håller jag på. Efter ”Kärleksbrev” ska jag göra en scengrej till. Sedan ska jag försöka hålla mig till film och tv som är mycket enklare för att man kan jobba på dagtid och också slipper scennerverna. Men ibland tänker jag att jag måste sluta skjuta upp den där långresan till England som jag hela tiden planerar att jag ska göra efter nästa produktion. En dag finns det ju inget ”efter” längre.
LÄS ÄVEN: Sveriges roligaste engelsman – därför älskar komikern Al Pitcher att driva med oss
Ulla Skoog är intresserad av byggnadsvård och hållbarhet
När Ulla till slut kommer i väg på sin Englandsresa får hon kanske tillfälle att inspektera halmtaken som pryder många brittiska hus. Stråtak var nämligen ett av ämnena i sommarens nya säsong av radioprogrammet ”Husesyn med Ulla Skoog”.
– Äntligen! utbrister hon uppspelt när vi kommer in på hennes favoritämne byggnadsvård och hållbarhet.
Intresset för gamla byggnader har funnits med henne ända sedan uppväxten då hon var en flitig besökare på såväl farfar Josefs bondgård som i sin mosters vackra skånska sommarhus. För Ulla som ömmar för gedigna byggnadsmaterial och varsamma restaureringar har det dock varit plågsamt att bevittna massrivningarna av funktionsdugliga byggnader i framför allt Göteborg, likväl som den svenska fastighetskommersen.
– Husen är som stackars prostituerade som köps upp av hallickar som bara vill tjäna pengar på dem. Det är en tråkig utveckling, säger hon beklagande.
Aldrig flugit
Hållbarhet och klimatmedvetenhet är Ullas paroll såväl när det gäller byggnation som livet i övrigt.
– Jag kan upplysa dig om att jag exempelvis aldrig har flugit. Du ser chockad ut, men det är helt sant. Ända tills jag var närmare 40 hade jag inte ekonomi till det. Ett tag bodde jag ihop med en kille som ville bjuda med mig till Karibien. Jag var beredd att hänga med, men han blev tvungen att ställa in resan på grund av jobbet. Efter det blev det inte av att flyga. Sedan kom miljön ifatt tyvärr, och då fick jag en giltig anledning att avstå. För mig som aldrig längtat så långt bort har det inte varit någon sorg. Och för övrigt har jag faktiskt besökt hela Europa med tåg.
Nu för tiden är det främst snabbtåget mellan Stockholm och Göteborg som gäller. Sedan tio år tillbaka bor Ulla växelvis i de båda storstäderna.
– När mina föräldrar blev gamla skaffade jag ett ställe i Göteborg för att finnas till hands för dem. Men de dog ju aldrig, så därför fortsatte jag att pendla, berättar hon med ett skratt.
Mamman lyckades hålla sig vid liv ända till 99 års ålder. Nu är även hon borta. Trots att Ulla inte längre har några förpliktelser i Göteborg är det där hon numera har sitt största boende. Fast just denna kväll ska hon ta en långpromenad från teatern till sin lya vid Mariatorget i Stockholm. Kanske är det promenadernas förtjänst, eller möjligen de goda genernas, klart är i alla fall att Ulla vid 73 års ålder tycks vara i absolut toppform.
– Känn här på låret. Det trodde du inte va? Jag är så grymt muskulös att jag inte själv fattar hur det kan komma sig. Det är nog spänningar!
