Så drack svenskarna förr – alkoholkonsumtionen reglerades av lagen

År 1860 förbjöds husbehovsbränningen, vilket mest handlade om att staten ville tjäna pengar på spriten.

Under senare delen av 1800-talet började man se alkoholmissbruket som ett problem, så i början av 1900-talet etablerades monopolet Systembolaget.

• ”Två vita, en brun, la paloma och notan” var en vanlig beställning på krogen, där man inte fick beställa sprit om man inte åt samtidigt.
• Det kommunala självstyret skapade ett delat land, där stora delar av norra Sverige var näst intill torrlagda, medan alkoholen flödade i Skåne.
• Fylleri var ett brott fram till 1976. I värsta fall kunde man dömas till tvångsarbete.

Den 27 augusti 1922 hade vi en folkomröstning om alkoholförbud. Det blev nej, men lagstiftarna har fortsatt reglera svenskarnas drickande.

Motbok för att handla alkohol

Under restriktionstiden 1917–1955 var Systembolaget det viktigaste nykterhetspolitiska verktyget. Man var tvungen att ha en motbok för att få handla alkohol över huvud taget, och tilldelningen bland dem som var betrodda med motbok var knappast jämlik. Gifta kvinnor, eller kvinnor som arbetade i hushåll, fick ingen motbok alls, och de ensamstående yrkesarbetande kvinnorna fick en mindre tilldelning än jämförbara män. Kvinnor som var gifta med män som nekats motbok kunde inte heller få en motbok.

Människor som dömts för fylleri, försörjdes av fattigvården eller på annat sätt ansågs slarviga fick inte någon motbok, medan män med ”stora behov”, som representationsuppdrag, kunde få köpa upp till fyra liter starksprit i månaden.

5 procent av kvinnorna hade rätt at köpa alkohol

De flesta svenskar hade faktiskt inte motbok, ibland för att de inte begärt, ibland för att de hade blivit nekade.

Bara 67 procent av männen, och 5 procent av kvinnorna hade rätt att köpa alkohol på Systembolaget.

För en del andra återstod alltså krogen, men även där var regelverket strikt. Den som ville dricka alkohol måste alltid beställa mat, och inte vilken mat som helst. De flesta skaldjur betraktades som en ”verklig måltid”, förutom räkor. Omeletter passerade, men inte smörgåsar.

Beställningen ”Två vita” betydde två snapsar, ”en brun” betydde en konjak (Eau de vie) och ”la paloma” (duvan på spanska) stod för de maträtter som ”flög” ut och in i köket utan att någonsin ätas upp.

Kvinnor fick även på krogen beställa mindre än män, vilket ibland gav lustiga effekter. Så kunde det till exempel, enligt restaurangernas bokföring av alkoholförsäljningen, nästan bara ha funnits manliga gäster, även på danstillställningar och bröllop …

På ölkaféerna ställdes inte samma matkrav, men där serverades å andra sidan bara pilsner, ett svagare öl, och kaféservitriserna förväntades hålla ett öga på sina gäster genom en glasruta till toaletten, så att ingen tutade mot reglerna. ”Pilsnergubbar” var ett allmänt nedsättande ord och spritspioner skickades ut för att kontrollera att alla höll sig till reglerna.

Starköl endast på recept

Starköl var helt förbjudet och kunde bara ­köpas på recept på apotek. Märkligt nog lämnades fler recept in i samband med stora helger …

Dessutom fanns stora geografiska skillnader i landet. Skillnaden i inställning märktes bland annat när man räknade rösterna i folkomröstningen för eller emot ett totalförbud.

I Malmöhus län var mindre än en fjärdedel av de röstande för ett förbud, medan rösterna fördelade sig tvärtom i Västerbottens län.

Skillnaderna i synen på förbud var också stora. Både mellan stad och land, och mellan män och kvinnor.

De i särklass mest förbudsvänliga var kvinnor på landsbygden i norra Sverige. Det kunde kopplas till frikyrkans och nykterhetsrörelsens framgångar, men också till att Systembolagets försäljning av sprit (vin och det svagare ölet var inte alls lika intressant) fungerade bättre i städerna och i södra Sverige.

I Norrlands inland var det långt mellan Systembolagen och utskänkningsställena, följaktligen var det svårt att få tag på legal och säker alkohol. Det ledde till hembränning och försäljning av märkliga och farliga blandningar, som ”bluddervin” och ”Hoffmans droppar”.

Samtidigt kom stora grupper ensamstående män till Norrland för att arbeta i gruvor och med järnvägsutbyggnaden.

Alkoholen hade dåligt rykte och i folkomröstningen röstade norrlänningarna för totalförbud. I Umeå gjorde kommunfullmäktige till och med ett försök att på sikt avskaffa alkoholförsäljningen och Systembolaget helt och hållet, men fick ändra sig när de alkoholrestriktiva partierna förlorade sin majoritet.

Straffbart att vara full fram till 1976

Fylleri, att vara berusad på allmän plats, har varit straffbart sen 1740-talet och var så fram till 1976.

Med 1886 års kommunallagar blev det kommunernas ansvar att hålla ordning, och det handlade till stor del om att kontrollera fylleriet.

Brottet sysselsatte mängder av poliser över hela landet, främst i storstäderna och med en tydlig ökning kring sekelskiftet 1800–1900. Brottsbekämpningen upptog mycket tid för konstaplarna som skulle gripa de berusade, kanske hämta dem när det blev dags för rättegång och vittna i poliskammaren. Andra brott, som stöld och grövre våldsbrott sköttes inte av ordningsmaktens poliskammare utan hanterades av den, mycket mindre, ”detektiva avdelningen”.

Det som var straffbart var berusning på allmän plats, vilket betydde att människor som hade en ordentlig bostad kunde hålla till inomhus och slippa lagens långa arm.

I slutet av 1800-talets städer bodde de nyinflyttade industriarbetarna ofta trångt eller som inneboende, och hade inget hem i ordets verkliga bemärkelse. I en polisrapport från Göteborg 1888 kan man se att de flesta som grips och omhändertas har arbetaryrken. De är stuveriarbetare, kronoarbetskarlar, färgeriarbetare, ibland ”före detta fattighjon”, och flera av dem har ingen bostad.

Fylleri straffades med böter, fängelse och tvångsarbete

Alkoholproblem fanns i alla samhällsklasser. Tidigare på 1800-talet fanns alkoholistanstalter i Sverige, men där fick de intagna betala för behandlingen så de riktade sig till en medel- och överklass.

Det hände att kvinnor greps för fylleri, men de var ofta också prostituerade och kunde åtalas för att de inte skött sina regelbundna hälsokontroller, enligt reglementeringslagarna. Prostitution var inte förbjudet, men det var viktigt att kvinnorna undersöktes så att de inte spred sexuella smittor till borgerskapets män och deras hustrur.

De flesta fyllerister dömdes i Poliskammaren till böter, från fem kronor och upp till 200, om de hade slagits med polisen. Att uppföra sig förargelseväckande, genom att bråka och skrika, spädde också på böterna och den som dömdes till ”missfirmelse” av polisman fick 20 kronor i böter. Om det inte fanns några pengar kunde straffet omvandlas till fängelse. Fem kronor i böter motsvarade tre dagar i fängelse.

Återfallsförbrytare riskerade att dömas till tvångsarbete. Arbetet skulle föra alkoholisterna tillbaka till ”ordentligheten”. Den största tvångsarbetsanstalten låg på Färingsö i Mälaren, i det före detta kungliga Svartsjö slott. Där fick de fylleridömda dela liv och arbete med lösdrivarna, män som varken hade arbete eller bostad, men ofta stora alkoholproblem.

Först i början av 1900-talet började det talas om alkoholism som en sjukdom, men det dröjde ända till 1976 innan fylleri försvann som ett brott i lagboken.

1970-talet var en liberal period, där många straff förändrades eller försvann, men antagligen handlade det också om att de flesta dömda fyllerister inte tog lärdom utan återvände gång på gång, till överbelastade domstolar.