Vill man vara fin får man lida pin – något som många kvinnor genom historien kan skriva under på. Människans strävan efter skönhet och perfektion har en lång och komplex historia, och oftast är det just kvinnorna som dragit det kortaste strået. Vi människor har antagligen använt hjälpmedel att ändra och forma våra utseenden sedan tidernas begynnelse. Inom alla kulturer och genom alla tider har människor försökt att försköna och förändra sitt utseende. Ofta använde man sig av helt naturliga ämnen – aska och kol runt ögon, ockra som läppstift och lera som rouge till exempel. Men ibland har man använt sig av mer eller mindre hälsovådliga medel.
10 000 år gammalt smink
De tidigaste fynden av smink har man gjort i Egypten. I arkeologiska utgrävningar har man där hittat kosmetika som är hela 10 000 år gammalt. Både män och kvinnor sminkade sig i det gamla Egypten och man tror att sminket fungerade som skydd mot insekter och ögoninfektioner.
Om vi vänder blicken mot Europa och Norden under den här tiden kan man anta att människor även här använde sig av smink, kanske för att följa modet eller för att markera sin position i samhället. Men det är inte förrän efter medeltiden som det börjar dyka upp beskrivningar på skönhetsideal och vilka skönhetsmedel man använde.
På 1500-talet växte ett skönhetsideal fram i Europa inom de högre samhällsklasserna som gick ut på att vara så blek som möjligt, särskilt för kvinnorna. Detta för att markera skillnaden mot arbetar- och bondkvinnor som var muskulösa och solbrända. Genom att visa sig blek talade man om att man inte behövde arbeta. Men det räckte inte med att bara hålla sig inomhus och skydda sig från solens strålar. För att uppnå den eftertraktade blekheten kunde vissa kvinnor i extrema fall åderlåta sig för att på så vis få den bleka hy som blodbrist kan ge. Men mer vanligt var att använda tjocka lager av vitt smink för att åstadkomma rätt effekt.
Åldrandet – skönhetens värsta fiende sedan 1500-talet
Den stora trendsättaren i renässansens Europa var den engelska drottning Elisabet I. Redan från tidig ålder sminkade hon sig i tjocka lager och lät sig stolt porträtteras. En del historiker menar att hennes förkärlek till heltäckande smink berodde på att hon ville dölja de många koppärr hon hade i ansiktet. Det var också vid den här tiden som man började betrakta åldrandet som skönhetens värsta fiende. Man ansåg att en kvinna började förlora sin skönhet redan vid 25 års ålder. Blek, jämn hy och rodnande kinder förmedlade bilden av ungdom. Rynkor var bland det värsta man kunde ha och spacklades således över med vitt smink. Problemet var bara det att det vita sminket ofta var baserat på för människan farliga ämnen. En populär blekande täckkräm under den här tiden kallades för ceruse och bestod av bly och vinäger. Långvarigt användande av blybaserad kosmetika ledde till blyförgiftning vilket i sin tur ledde till frätskador på huden, håravfall och till och med döden.
”Att smink kunde vara farligt visste man, men jakten på skönhet var viktigare.”
Man kunde också använda hopkok av svavel, terpentin och kvicksilver för att bleka bort fräknar och blemmor i ansiktet, med förödande konsekvenser. Huden, som reagerade på de frätande ämnena, blev grådassig och sårig vilket ledde till att man måste täcka över den med ännu mer smink. Kvicksilver kan dessutom leda till njurskador och nervskador vid långvarigt användande.
Under barocken blev idealet lite mjukare och naturligare, men vidare in på 1700-talet gjorde det bleka skönhetsidealet comeback med vitpudrade ansikten och peruker, för både kvinnor och män. Det stora förebildslandet när det gällde mode och skönhet var Frankrike. Kvinnorna i de högre samhällsklasserna var alltid varit mer utsatta för riskerna som kom med strävan efter skönhet, då arbetar- och bondkvinnor knappast hade råd eller möjlighet att leva upp till dem.
Under rokokon togs skönhetsidealen till nya höjder. Man täckte ansikte, hals och bröst i vitt smink tillrett på zinkoxid och blyvitt. Ögonlocken sminkade man med antimonsulfid och läpparna målades röda av kvicksilversulfid. Ögonbrynen kunde man fräta bort med osläckt kalk och i ögonen kunde man droppa belladonnaextrakt för få pupillerna att vidgas, vilket gav illusionen av större ögon – och risken att drabbas av grön starr. Pannan skulle vara hög och välvd, så därför plockade man hårfästet. På små barn kunde man binda bandage impregnerade med vinäger och kattspillning för att hämma hårväxten i pannan och på så vis få ett högre hårfäste. Att smink kunde vara farligt visste man, men jakten på skönhet var viktigare.
Giftfritt puder – upptäckt av svensk adelskvinna
Medellivslängden var kort men redan i 30-årsåldern hade många redan förlorat sina tänder, hår och förstört sin hy. Långvarig användning av det farliga sminket kunde leda till ögoninflammationer, tandlossning, andningssvårigheter och till och med död. De målade porträtten från den här tiden visar knappast hur människan såg ut i verkligheten.
I mitten av 1700-talet gjordes en upptäckt som skulle komma att förbättra läget något. Den svenska adelskvinnan Eva De la Gardie (1724–1786) hade lyckats framställa ett vitt, fint puder från potatisstärkelse, helt fritt från gifter.
Som en motreaktion på det extrema 1700-talets mode blev 1800-talets skönhetsideal mer nedtonat. Efter den franska revolutionen förknippades smink med adelns överdådiga lyx vilket nu ansågs vara vulgärt. Det ansågs olämpligt för kvinnor att sminka sig då smink nu förde tankarna till prostituerade och kvinnor med tvivelaktigt rykte. Fokuset riktades i stället mot kroppsformen och särskilt midjan som skulle vara så liten som möjligt. Timglasfiguren var idealet och det nådde man genom att använda hårt snörade korsetter och krinoliner för att skapa en dramatisk siluett.
Korsetten hämmade kroppens utveckling
Korsetterna kunde skava sår på huden och det var inte ovanligt att ryggraden förvreds och att organen klämdes ihop med infektioner och inflammationer som följd. Det var vanligt att överklassens kvinnor började använda korsett redan i ung ålder, vilket ledde till att kroppens naturliga utveckling hämmades. Men om användandet av kosmetika ansågs vulgärt ansågs det däremot väldigt viktigt för en kvinna av klass att vårda sin hy.
Hudvård blev den stora skönhetstrenden under 1800-talets andra hälft och skönhetsmedlet med stort S var arsenik. Man trodde att ett intag av arsenik i olika former fungerade som rena mirakelmedlet mot finnar, fräknar, pormaskar och allmänt dålig hy. Det sades ljusa upp hyn och ge den en strålande jämn kvalitet.
Arsenikpiller och radioaktiva skönhetsprodukter
Att arsenik var giftigt var redan känt, men ändå marknadsfördes arsenikpiller och till och med arsenikkex som säkra att förtära. Symptom på arsenikförgiftning är bland annat svullen och röd hud, muskelkramper, magsmärtor och vid långvarigt användande kan det leda till döden.
Vid tiden runt förra sekelskiftet var det den smala och bräckliga kroppen som var idealet bland över- och medelklassens kvinnor. Man skulle ha små händer och fötter, blek hy och figuren skulle vara tunn. Man skulle gärna se lite smått sjuk ut, så återigen använde man krämer med bly, arsenik och kvicksilver för att göra sig blek och urholkad. Man kunde också dricka vinäger för att göra ögonhålorna blålila.
Efter Marie och Pierre Curies upptäckter inom radioaktiv strålning 1898 blev det på modet att marknadsföra skönhetsprodukter som sas vara berikade med radioaktivitet. Ända in på 1940-talet kunde man hitta radioaktiva hudkrämer, tvålar och till och med tandkräm. Antagligen var mängden radioaktivitet liten i de flesta produkter, men kunde ändå ge negativa hälsoeffekter.
Under den första hälften av 1900-talet växlade skönhetstrenderna snabbt. Efter filmindustrins genomslag och Hollywoods inflytande blev det återigen accepterat för kvinnor i västvärlden att sminka sig. Flera nya produkter nådde marknaden som mascara, läppstift och concealer.
Tack vare forskningen har smink och skönhetsprodukter blivit mycket säkrare genom åren. Men ingen vet än hur effekterna av långvarigt användande av till exempel botox kommer att se ut, kanske kommer människor om hundra år tycka att det var lika galet som att borsta tänderna med radium eller svälja arsenikpiller.
