Niklas Turner Olovzon förlorade nästan sin son: ”Omvärderade alla mina val”

Hans förstlingsverk Isberg har blivit utsedd till ”Årets deckardebut 2023” och fått det smickrande omdömet ”orimligt bra” av Dagens Nyheters litteraturkritiker Lotta Olsson.

Men faktum är att Niklas Turner Olovzons namn lika gärna kunde ha lyst med sin frånvaro i bokhandelshyllorna. Om inte en familjekatastrof för några år sedan hade skakat om Niklas värld tror han själv inte att han någonsin hade kommit till skott med att förverkliga sin mångåriga författardröm.

För Niklas kommer livet alltid vara indelad i ett ”före” och ett ”efter”. ”Före” var det liv han levde före den 9 juni 2018. På den tiden bodde Niklas och hans familj på Södermalm i Stockholm. En framgångsrik bostadskarriär på Stockholms fastighetsmarknad hade gett dem ett toppboende.

– Vi hade nyligen flyttat in i en vindsvåning på fjärde våningen som på papperet hade en riktig drömfiness – en hiss rakt upp i våningen, berättar Niklas.

När han, hustrun Bettan och sonen Lou flyttade in i lägenheten, var de lyckligt ovetande om att den där unika hissen i själva verket var det sämsta som kunde hända dem. Lika omedvetna var de om att hissen saknade en rad viktiga säkerhetsanordningar.

Fyraåringen klämdes i hissdörrarna

De hade bara bott i lägenheten några få månader då olyckan skedde. Just den lördagen befann sig Niklas 26 mil hemifrån, hos sina föräldrar strax utanför Leksand i Dalarna. Ensamma kvar i Stockholm var Bettan och den då fyråriga Lou som planerade att förgylla den lediga dagen med ett museibesök.

Medan Bettan klädde på sig lekte spelevinkern Lou tittut. Exakt vad som hände är svårt att klarlägga så här i efterhand eftersom allt gick så rasande snabbt, men på något sätt hamnade Lou mellan hissens inre dragspelsdörr och den yttre hissdörren.

– När min fru insåg vad som var på väg att hända kastade hon sig mot dörrhandtaget, men precis när hon tog tag i handtaget gick dörren i lås. Samtidigt startade hissen. Lous lilla kropp, som befann sig på en avsats mellan de två dörrarna, pressades ihop. Det turliga i den här fruktansvärda oturen var att hissen av oklar anledning kortslöts halvvägs till nästa våning. Om inte det hade hänt hade Lou inte funnits mer.

Panikslagen sprang Bettan ut genom lägenhetens alternativa utgång och bankade på dörren hos grannarna nedanför som ringde 112. Nerifrån tredje våningen kunde hon tydligt urskilja sonen som var fastklämd.

– Vad hon har sett och hört är bara fruktansvärt, säger Niklas sammanbitet.

Själv lunkade han vid samma tidpunkt omkring ute i skogen i Dalarna i godan ro. Då han tittade ner i sin telefon upptäckte han att han missat flera telefonsamtal från sin fru.

– När jag ringde upp vara det bara skrik och ångest i andra änden. Min fru räckte över telefonen till en polis som försökte förklara vad som hade hänt. Då visste de inte om Lou skulle överleva. Hjärtat hade stannat och de var tvungna att återuppliva honom. I min förvirring uppfattade jag det som att Lou var död. Jag minns hur benen vek sig ­under mig.

Blev rullstolsburen efter olyckan

Niklas och hans föräldrar kastade sig in i bilen. Fyra timmar senare parkerade de utanför barnintensiven vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Därinne låg Lou uppsvullen och uppkopplad till diverse apparater.

Skulle han klara livhanken? Och vad skulle i så fall hjärtstilleståndet och den omkring 20 minuter långa syrebristen till hjärnan ge honom för men? På den förstnämnda frågan kunde läkarna relativt snart ge ett ja till svar. Den andra frågan var mer svårbesvarad.

– Om man hade lyssnat på alla prognoser och gissningar under månaden på sjukhuset, och även året efteråt, hade man blivit knäpp. Det är så mycket som inte går att förutsäga när det gäller den här typen av förvärvade hjärnskador, förklarar Niklas.

Nu, när det har gått närmare sex år sedan olyckan, kan det slås fast att konsekvenserna av den inte blev fullt så allvarliga som man först befarade.

– Lous intellekt är helt oskadat och normalt. Han går i en vanlig skola och är en superhärlig kille med stora mängder fantasi, kvicktänkthet och humor. Dock har han fått en motorisk skada som gjort honom rullstolsburen och orsakar stora bekymmer i vardagen. Emellanåt är det en del tårar och frustration över det orättvisa i situationen. Men vi kämpar på tillsammans.

Hur innerligt Niklas än önskar att olyckan aldrig hade inträffat kan han konstatera att det trots allt har kommit något gott ur den.

– Som familj är vi på en väldigt bra plats idag. Vårt liv är bättre än vad det var före olyckshändelsen och jag och min fru är lyckligare som par. Olyckan fick mig att i hög grad förändras som person. Innan värnade jag om min egentid.

– Medan min fru ville ha fler barn kände jag att det kanske räckte med ett. Hos Lou på sjukhuset började jag direkt ifrågasätta mina prioriteringar. Plötsligt kände jag att jag ville ha hur många barn som helst.

Bestämde sig för att flytta från stan

Niklas önskan blev bönhörd snabbare än han förväntat sig. Redan ett år senare utökades familjen oplanerat med lillebror Lee.

– Det var lite knasig timing att få ett barn så tätt inpå olyckan. Samtidigt var det perfekt eftersom det medförde en fokusförflyttning för oss allihop. För Lous del tror jag det var bra att inte bara bli omhändertagen utan också själv få hand om någon. Han och Lee har en väldigt nära och fin relation. De älskar varandra och bråkar med samma passion.

Niklas och hans fru kände båda att de inte kunde komma bort från våningen med den olycksaliga hissen fort nog. Men i olyckans efterdyningar fanns det ingen tid och energi över för att ordna med försäljning. Därför kom familjen att stanna kvar i lägenheten ända tills livet tog en ny 180-gradersvändning.

Under pandemins början stängde kommunikationsbyrån som Niklas är vd för temporärt sitt kontor i Stockholm till förmån för distansarbete. Samtidigt gick Bettan hemma med yngsta sonen och Lou som ännu inte hade börjat i förskoleklass.

Befriade från platsbundna åtaganden reste de för att hälsa på Niklas föräldrar i Dalarna, där de hade en egen liten stuga på tomten att husera i.

– Vi skulle vara där i tio dagar, men det slutade med att vi blev kvar i sex månader. Under den tiden bestämde vi oss för att bosätta oss i trakten. Vi började leta efter hus i området och flyttade ett år senare. Det blev en väldig kontrast att byta trendiga Hornstull mot en liten by med en hästhage som närmaste granne. Jag trivs bäst i enkla miljöer med vanligt folk, fastslår Niklas som är uppvuxen i Kiruna och Luleå.

Niklas Turner Olovzon om sin debutroman

Eftersom han för jobbets skull spenderar måndag till fredag varannan vecka i Stockholm får han ändå sin storstadsdos. Men numera är det hotellboende som gäller under vardagarna i Stockholm.

Anledningen till att vi träffas är den annalkande utgivningen av hans andra bok, Sandslott, som är del två i Dolda-sviten som inleddes med succédebuten Isberg. Niklas hade i många års tid haft författarambitioner. Det var bara det att bokmanusen inte riktigt levde upp till hans eget högt ställda förväntningar och därför förpassades till skrivbordslådan.

– Jag försökte imitera andra författare, tänkt på vad folk ville ha och fastnade i fel saker. Men efter Lous olycka började jag satsa på skrivandet på allvar. Jag märkte att den stora skillnaden var att jag enbart skrev för min egen skull, vilket gjorde att det jag fick ur mig blev mer äkta.

Att sätta sig ner och författa en fiktiv historia i en kaosartad tillvaro där många av verklighetens premisser låg långt bortom hans egen kontroll var välgörande, ja, rentav terapeutiskt.

– När allting rasade ihop var romanskrivandet det enda som jag hade makt över. Det blev till min egen värld där jag själv enväldigt fick bestämma hur allt skulle gå.

Förlaga till Niklas litterära by Tassby är den egna hembyn Västanvik i Dalarna. Invånarna i Tassby har emellertid avsevärt fler dilemman att hantera än vad svenska landsortsbor i gemen behöver befatta sig med.

I Sandslott krockar tre personers liv och hemligheter med avslöjanden som riskerar att bli en fara för deras egna liv. Mitt i all dramatik finns förlösande inslag av absurd vardagskomik.

– Jag är mån om att det i det mörka också måste få finnas lite ljus. Det är kul om någon börjar fnissa mitt i det hemska. Min och min frus överlevnadsstrategi när allt kändes som tuffast var att skratta tillsammans. När vi var hos Lou på sjukhuset tramsade jag som bara den för att lätta upp stämningen och locka både Bettan och sjuksköterskorna till skratt, minns Niklas.

Vän med Karin Smirnoff

I samband med utgivningen av debutboken kom allt som familjen gått igenom i kapp Niklas. Vid samma tid åkte han till Tällberg på ett författarevent. Till bordsdam fick han författarkollegan Karin Smirnoff som visade sig vara den bästa samtalspartnern han hade kunnat önska sig. Och inte nog med det: Karin värvade Niklas till sitt förlag och blev på kuppen en vän för livet.

– Jag, som kommer från en tävlingsinriktad bransch där det kan finnas vassa armbågar, är väldigt fascinerad över hur mycket generositet och uppmuntran författare visar varandra. De nya författarkompisarna som jag har fått är nog det finaste som bokskrivandet har fört med sig.

Den första boken dedikerade Niklas till Lou som med sin gigantiska kämpaglöd har varit en stor inspirationskälla för honom. Uppföljaren, som till stor del kretsar kring moderskap, har han tillägnat mamma Lisbeth som alltid varit klippan i hans liv. ”När sandslottet rasat, har mamma visat mig hur man bygger upp det på nytt”, skriver han i bokens efterord.

– Mamma är min största förebild. Under den kämpiga perioden uppvisade hon en inre styrka som imponerade enormt på mig. Då förstod jag också att det är från henne som jag har fått min egen styrka. Min största stolthet i livet är hur jag hanterade den här krisen – hur mycket jag orkade med och att jag hela tiden fanns där för min familj.