Emelie blev till med hjälp av stulna spermier: “Jag ifrågasatte allt i mitt liv”

Emelie Persson beskriver sin barndom som lugn och harmonisk. Hon växte upp på landet, omgiven av en massa djur och med kärleksfulla föräldrar och en ett år äldre bror.

– Vi var ofta ute i skogen och hittade på grejer eller så åkte vi iväg på olika utflykter. Jag minns att vi gjorde en hel del kul. Jag var pappas flicka och eftersom jag både var lång och hade lockigt hår, precis som pappa, kände jag mig mest lik honom.

Emelie kände sig däremot inte särskilt lik någon av sina föräldrar till sättet. Hon hade ett hett temperament, busade mycket och ifrågasatte ofta. Under tonårstiden förstärktes humöret. Emelie berättar att hon smällde i dörrar, skrek och gapade. Hon började samtidigt irritera sig alltmer på sin pappa.

– Jag tyckte att vi andra fick plocka undan efter honom. Han gick in med skorna, stökade ner och lämnade kvar disken efter sig. Och luktade ladugård.

Pappans sätt att vara och Emelies heta temperament var ingen bra kombination. De bråkade alltmer och det var mitt i ett av de där bråken, när Emelie var 15 år gammal, som familjens hemlighet uppenbarade sig.

– Vi skrek åt varandra och pappa kallade in mamma i rummet där vi var. Det var då han sa det – att han inte är min biologiske pappa.

Emelie berättar att hennes mamma länge hade velat säga som det var men att pappa hade velat vänta.

– På den tiden var det inte så vanligt med insemination och pappa kände en stor skam för att han inte kunde få biologiska barn, säger Emelie och berättar att både hon och storebror Tobias blivit till genom spermadonation på Hallands fertilitetsklinik.

Familjen pratade aldrig om inseminationerna

– Mamma och pappa längtade verkligen efter en familj och ville så gärna ha barn. De ställde sig i adoptionskön och väntade. Men istället för att få besked om att de kommit i fråga för adoption skickade läkaren i Falkenberg en remiss till fertilitetsläkaren i Halmstad.

Läkaren bjöd in Emelies föräldrar till en konsultation på kvinnokliniken vid Länssjukhuset i Halmstad. De hade hört talas om läkaren, som var en av de första som utförde inseminationer, och tänkte att de skulle försöka.

– Läkaren förklarade att han valde donatorn efter hur min pappa såg ut, säger Emelie.

Efter beskedet blev Emelie jättearg. Hon var besviken på sina föräldrar för att de inte hade berättat något tidigare. Hon hade undrat varför hon hade bruna ögon när inte någon av dem hade det. Hon fick ofta höra att hon väl inte kunde vara deras barn, hon som var ”så rörig och busig”.

Hon minns hur hon skrek ”Är jag ett jävla provrörsbarn?!” och sprang iväg. Därefter fortsatte hemligheten att vara just en hemlighet inom familjen. Ingen berättade för någon, framför allt för pappans skull. Samtidigt som han kände en skam inför släkt och vänner, såg Emelie hur tungt det var för hennes pappa att i alla år bära på denna hemlighet.

– På pappas sida har man aldrig pratat om eller visat känslor, speciellt inte när det handlar om jobbiga saker. Konflikter, sorger och kriser har sopats under mattan. Däremot har det varit väldigt viktigt att utsidan ska vara välpolerad, säger Emelie.

Hela Emelies värld hade raserats och hon började undra vem hon var nu.

– Från att ha varit pappas flicka till att plötsligt känna mig väldigt vilsen. Jag kände samtidigt att pappa alltid kommer vara min pappa, oavsett vem min biologiske pappa var.

Hamnade i en identitetskris

Åren gick. Emelie träffade Linus och de fick två barn och levde familjeliv tillsammans. Hon hade ett bra jobb och på pappret såg allt perfekt ut. Men år 2017 hamnade Emelie i en livskris.

– Jag vaknade upp en dag och kände mig oerhört vilsen. Jag visste inte vem jag var och hamnade i en identitetskris. Denna period i mitt liv är det absolut tuffaste jag varit med om, säger Emelie.

Det gick så långt att hon inte längre kunde bo kvar hemma med sin familj.

– Jag mådde dåligt och behövde distans från allt och alla. Jag rannsakade hela mig och ifrågasatte allt i mitt liv.

Under en period hyrde hon ett attefallshus och hyresvärden blev ett stort stöd under Emelies svåra tid. Hon berättade om familjens hemlighet, och det var medan hon bodde där som hon fick en stark känsla av att hon ville söka efter sin biologiske pappa. Hon kände att krisen kanske hörde ihop med den där pusselbiten som saknades.

Emelie berättar om olika tillfällen då hon faktiskt inte kunnat svara på frågor om gener och ursprung – till exempel den där gången på mödravårdscentralen när hon fick frågan vilka genetiska sjukdomar som finns i släkten.

– Jag kunde ju inte svaret på den typen av frågor.

2018 började Emelie nysta i sin bakgrund och det kom att bli mycket mer komplicerat än vad hon kunnat ana. Eftersom man enligt lag får ta reda på vem som är ens spermadonator om man är född efter den 1 mars 1985, trodde Emelie att det räckte med ett telefonsamtal till sjukhuset för att få ut uppgifterna.

Enligt den fjärde paragrafen i lagen om insemination är socialnämnden i kommunen skyldig att på begäran hjälpa donatorbarn att ta reda på om det finns några uppgifter antecknade i en särskild journal. Den journalen ska sparas i minst 70 år.

– Jag ville ju gå till botten med mitt ursprung och krävde att få veta. Men när jag ringde sa man att det inte fanns några uppgifter, varken kring min mamma eller någon donator.

Tog hjälp av släktforskare för att hitta donatorn

Emelie kontaktade läkaren som hade utfört inseminationen. Han sa att han lämnat en pärm med uppgifterna på sjukhuset innan han gick i pension. Hon gick även anonymt ut med beskedet i media och frågade i lokaltidningen om det fanns någon mer som varit med om liknande. Emelie överklagade beslut efter beslut, gick till JO och ända till Högsta förvaltningsdomstolen.

– I samma veva hörde en tjej som heter Felicia av sig till mig. Hon berättade att hon varit med om samma sak. Hon hade börjat släktforska för att få fram sina svar och frågade mig om jag ville att hon skulle hjälpa mig, vilket jag gärna ville.

Samtidigt som Emelie, med hjälp från Felicia, började forska kring sina rötter hörde Lisa Jarenskog från Uppdrag granskning på SVT av sig. Det visade sig att de skulle granska det som senare skulle kallas för ”donatorskandalen” och ”spermaskandalen”.

Uppdrag granskning samarbetade med en dna-släktforskare, Fredrik Mejster, som skulle kunna hjälpa Emelie att få reda på vem som var hennes donator och de undrade om hon kunde tänka sig att gå ut offentligt med sin berättelse.

– Det var okej för mig, men jag tänkte såklart på pappa. Men han tog det bra och jag minns att han sa att han inte skulle stå i vägen, att det var upp till mig att ta det här beslutet och att jag hade full rätt till det.

Man hittade snart ett släktnamn och en man som passade in i Emelies släktträd. Han heter Zdravko Paic och Emelie ringde upp honom.

– Det var nervöst att ringa upp den man som eventuellt var min biologiske pappa. Men i samtalet berättade han att han aldrig varit donator vid Halmstads sjukhus. Däremot hade han varit där på fertilitetsutredning vid just den här tidpunkten.

Fick göra dna-test

Emelie och Lisa Jarenskog från SVT frågade om de fick komma hem till honom och åkte dit redan samma eftermiddag. Zdravko berättade för Emelie att han varit på sjukhuset i Halmstad på 80-talet. Men inte för att donera sperma. Han var där tillsammans med sin första fru för att göra en fertilitetsutredning. Den visade inget fel på hans sperma, men däremot på hans dåvarande frus ägg. De lyckades inte få några barn. Och han har inte fått några egna senare heller.

– Han hade, såvitt han visste, inga biologiska barn, men däremot började både han och jag hoppas på att vi skulle vara biologisk far och dotter.

Zdravko gick med på att göra ett dna-test. Detta skulle sedan skickas till Texas för analys.

– De där elva dagarna innan vi fick svaret är bland de längsta i mitt liv och Zdravko berättade att han hade svårt att sova under den här väntan.

I SVT:s program visas det när Emelie tar emot beskedet från Texas laboratorium för dna-analyser. Där står det ”parent/child” (förälder/barn).

– Jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag blev jätteglad och när jag ringde till Zdravko och berättade om beskedet kände han detsamma. Samtidigt var vi chockade.

Donatorskandalen ägde rum på Hallands sjukhus

Känslorna har varit många för Emelie de senaste åren. Hon har funnit pusselbiten som saknades i hennes liv. Hon och Zdravko är glada och tacksamma över att de funnit varandra medan han fortfarande är vid liv.

– Dessutom har han ju fått två barnbarn som han är så glad för. Han ser väldigt stolt ut när han tittar på mig och barnen, säger Emelie.

Hon berättar om sin biologiske pappa med kärlek i rösten.

– Han är en varm och väldigt välkomnande person. Han är serb och är uppvuxen i forna Jugoslavien.

Samtidigt känner sig Emelie arg och upprörd över det som hänt.

Det var alltså från 1970-talet, fram till 1996, som den så kallade spermaskandalen ägde rum på Hallands sjukhus. Hit vände sig par som behövde genomgå en fertilitetsutredning. En nu avliden läkare ska ha stulit spermier från parens prover, för att sedan inseminera dem i kvinnor som behövde en spermadonation.

Minst sex män har blivit pappor utan vetskap, utan att de sagt ja till att deras spermier får användas till donation. En av de andra är Emelies bror.

Nyligen lex Maria-anmälde Hallands sjukhus sig självt för att det inte ska hända igen. Zdravko och Emelie har vänt sig till Europadomstolen för att rättvisa ska skipas.

– Tänk så länge man bara har sopat det här under mattan. Jag önskar att vi alla får någon sorts upprättelse så att vi någon gång får ett bokslut på den här historien, säger Emelie.

Varför valde du att skriva en bok?
– Jag vill nå ut till så många som möjligt och berätta den här historien ur ett barns perspektiv. Jag önskar också att fler ska våga söka sina rötter och träda fram. Jag tror nämligen att detta bara är toppen av ett isberg och att vi är många fler barn som blev till på detta vis. Jag menar att alla som vill har rätt till sitt ursprung.

Hur är relationen idag till din pappa som du växte upp med?
– Vi har en fin relation. Tack vare den här historien, och inte minst under bokskrivandet, har vi närmat oss varandra mer än tidigare. Vi kan prata om känslor som vi aldrig gjort tidigare och jag skulle säga att vi alla fyra som familj har kommit närmare varandra, vilket är otroligt positivt.

Vad är du mest arg över?
– De förlorade åren och att sjukhuset inte tog mig på allvar.