Tjuren Pluttas är Arnes bästa vän: ”Han är så underbart snäll”

På den lilla vägen vid byn Bäl på Gotland går två vänner sida vid sida – den 5-åriga tjuren Pluttas och hans husse och ägare Arne Nyroth.

– Förr följde han ofta med mig när jag hade ett ärende ner till byn. Men det händer inte lika ofta längre. Dels har han blivit riktigt stor, dels har han fått en egen vilja så han kan vara svår att få med sig hem igen, berättar Arne med ett skratt.

Det här skulle kunna vara berättelsen om Sveriges mest älskade tjur: Ferdinand som roar oss varje julafton när Kalle Anka och hans vänner önskar oss en god jul.

Men till skillnad från Ferdinand, som frivilligt dragit sig undan från de andra tjurkalvarna för att istället sitta under en korkek och lukta på blommor, har Pluttas inte självmant valt ensamheten.

Han blev bortstött av sin mamma när han föddes den varma sommaren 2018.

– Jag gick i hagen när det plötsligt kom en nyfödd kalv raglande mot mig. Kon hade stött bort honom direkt efter kalvningen och visade inget intresse för honom.

Arne Nyroth satte sig i gräset bredvid den vita tjurkalven, som var ungefär lika stor som en golden retriever, och hoppades att hans mamma skulle komma tillbaka till kalven och slicka honom ren.

– Men varken hon eller någon av de andra korna visade honom något som helst intresse. Efter ett tag tog jag med honom hem till trädgården och tvättade honom ren med en vattenslang.

En albino highland cattle

Arne tror att anledningen till att tjurkalven blev bortstött av sin mamma och de andra korna och kalvarna i flocken är att hans päls var helt vit när han föddes.

– Pluttas är av rasen highland cattle som kännetecknas av en röd och guldbrun färg. När Pluttas föddes som en albino ville de inte ha med honom att göra. Hans mamma tittade på honom och reste sig sedan och gick därifrån. Han blev utstött från start.

Istället fick Pluttas växa upp hemma i trädgården hos Arne och hans hustru Eva. Snabbt utvecklades det ett mycket speciellt vänskapsband mellan tjurkalven och hans ägare.

– Han trivdes jättebra i trädgården och så fort jag kom ville han leka med mig.

Eftersom han var utstött av sin flock tydde han sig mer och mer till människor. Vid ett tillfälle häromåret, när Arne och hans hustru var bortresta, fick han bo i en grannes trädgård.

– Det gick bra men nu är han för stor för att ha i trädgården. Han väger en bra bit över ett och ett halvt ton och är ganska klumpig. Han surade lite över det i början men nu har han vant sig.

Ett av problemen var att Pluttas gick längre och längre rundor i trädgården och efterhand som han lade på sig fler kilon stoppades han inte av vanliga trädgårdsstaket.

– Han blev lite lugnare när han blev kastrerad. Men han är stor som ett hus och svårstoppad om han bestämmer sig för något.

Pluttas är fortfarande utstött av sin flock, trots att hans päls inte är lika vit längre utan har blivit lite mer gulaktig.

– Om Pluttas står vid höbalen och äter och det kommer fram en ko så går han omedelbart undan. Det är som om han inte känner sig välkommen och han håller sig oftast för sig själv i en avskild del av hagen, berättar Arne.

Tjuren Pluttas älskar att leka

Genom åren har Arne varit med om många roliga episoder tillsammans med sin storvuxna kompis.

– Han och jag är lika barnsliga och tycker om att leka, säger Arne med ett skratt. En gång lekte vi tittut i trädgården och sprang från varsitt håll runt hörnet på en husvagn. Det blev en våldsam kollision och vi rullade båda runt i gräset. Men det gick bra. Ingen av oss blev skadad.

En annan gång var det hans bil som fick sig en rejäl kyss när Pluttas och Arne lekte med varandra.

– Det blev en stor buckla i plåten och jag var tvungen att kontakta försäkringsbolaget.

Pluttas har respektingivande horn som kan orsaka stora skador om man inte ser upp för dem. Vid ett tillfälle gjorde han ett hål i en billykta med ena hornspetsen.

Förutom Pluttas ingår det ytterligare 13 djur i Arnes och hans hustru Evas besättning av highland cattle. De fastnade för den rasen efter att de köpte gården Ösarve i Bäl 1997.

– Korna har jag som naturvårdare. De betar och håller landskapet öppet.

Utom Pluttas då. Han har en speciell plats i Arnes hjärta och kommer, om allt går som det ska, få tillbringa hela sin livslängd på 18–20 år som gårdens speciella hustjur.

– Han är så underbart snäll, berättar Arne. Nästan varje dag när jag kommer hem från jobbet ligger han vid grinden intill hagen och väntar på mig. Då vill han att jag ska komma in och gosa med honom en stund. Han älskar att bli kliad och ryktad.

– Han tycker om bröd så jag brukar ha med mig en macka till honom. Sedan leker vi en stund och när jag går en runda i hagen följer han mig som en hund.