Fredrik: Min nya kollega var klasskamraten jag retade som barn

Min uppväxt var inte den bästa. Jag växte upp i en missbrukarfamilj. Min pappa drack nästan dagligen medan min mamma var mer periodare. Pappa var riktigt eländig och jag minns knappt hur han var som nykter. Jag minns honom bara med flaskan nära tillgänglig. Ofta sov han eller var högljudd och hade stökiga kompisar hemma.

Mamma däremot var för det mesta lugn. Hon lagade mat, städade och såg till att vi barn kom iväg till skolan. Sedan kom hennes perioder då hon också drack en hel del. Då var det jag som fick se till att mina småsyskon kom upp i tid till skolan.

När hon hade dessa perioder var jag ofta rädd för henne för då blev hon som en annan person. Hon blev arg, lättirriterad och orkade inte med oss barn. Jag verkligen hatade dessa perioder. Men ibland kom de ljusa perioderna då hon inte drack alls.

Läs även: Min styvfar utnyttjade mig i tre år – min familj vägrar inse sanningen

Som barn gjorde jag allt för uppmärksamhet

Jag vågade aldrig bjuda hem kompisar efter skolan för jag skämdes över mitt hem och mina föräldrar. Jag hörde att de andra barnen i skolan hade föräldrar med intressanta jobb. De reste utomlands på somrarna och ibland även under vintern.

Det de berättade vittnade om en helt annan värld än min. Ofta drömde jag mig bort när jag hörde deras berättelser. Det lät underbart och tänk att de får leva i den världen. För mig lät det som en sagovärld.

Hemma fick jag inte mycket uppmärksamhet utan jag fick klara mig själv för det mesta. Det ledde till att jag åtminstone ville ha uppmärksamhet på andra håll vilket ledde till att jag blev väldigt utåtagerande i skolan.

Läs även: Jag ljög för alla om vem som var pappa till min son

Jag gjorde allt för att andra skulle se mig. Jag letade även fel hos andra och retade dem för de sakerna som jag ansåg vara fel. Ett par killar i klassen hade glasögon. Då skrek jag fula ord om detta till dem.

En tjej i klassen var lite tyst och tillbakadragen av sig och jag tyckte det var kul att reta henne för då blev hon blossande röd i ansiktet.

På lektionerna störde jag ofta genom att kasta suddgummin eller ha märkliga ljud för mig. Jag retade såväl läraren som mina klasskamrater på alla tänkbara vis. Många var de gånger då jag blev utkörd ut i korridoren eller kommenderad till rektorn. Rektorn tog kontakt med mina föräldrar men de gjorde aldrig något åt saken. Jag insåg aldrig då att jag gjorde fel utan det var så mitt liv såg ut tyvärr.

Läs även: Hade min vän överlevt om jag varit där?

Livet var uselt efter skolan

Jag slutade skolan efter nian och var inte alls intresserad av gymnasiet. Det gick några år då jag bara drog omkring hemma eller hängde på stan. Vi hade det knapert hemma och jag vet inte vad vi levde på men överlevde gjorde jag. Mitt liv var uselt men plötsligt kom vändningen.

Jag blev kär. På ett kafé satt den vackraste tjej jag någonsin sett. Hennes långa bruna hår och blåa ögon gjorde mig knäsvag. Jag såg henne genom fönstret och jag blev som paralyserad. Plötsligt log hon mot mig och jag trodde att benen skulle vika sig på mig.

Ett par dagar senare såg jag henne igen. Jag mötte henne på gatan, hon stannade och sa hej. Hon sa att jag såg bekant ut men hon kunde inte placera mig. Jag berättade att jag sett henne på kaféet ett par dagar tidigare. Hon var väldigt social och trevlig. Vi kunde vi inte sluta prata och stod kvar där väldigt länge. Vi bestämde att vi skulle ses på kaféet igen nästa dag.

Jag hade funnit min själsfrände men det tog tid innan jag vågade ta med henne hem. Men när jag förklarat läget för henne om mina usla hemförhållanden sa hon att det gjorde inte henne något för det var mig hon ville ha.

Så småningom läste jag in både gymnasiet och universitetet på ett par år. Jag fick jobb direkt efter studierna och vi flyttade vi ihop hon och jag. Nu har det gått några år och vi har två små barn.

Läs även: Min nya pojkvän visade sig vara en riktig mansgris

Nya kollegan var en gammal klasskamrat

Jag blev chef på mitt nuvarande arbete och har ingen kontakt med mina föräldrar längre.

En dag skulle vi nyanställa en person på mitt arbete och jag ledde rekryteringen. Vi tog in några intressanta personer på intervju. Nästan direkt fastnade jag för en tjej. Hon verkade lite försynt men mycket intelligent och trevlig. Hon hade de rätta kvalifikationerna och den rätta attityden varför hon fick jobbet.

Jag kunde inte sätta fingret på vad det var men på något vis kändes hon bekant. Var hade jag sett henne någonstans tidigare? Det tog över ett halvår innan jag kom på vem hon var. Det var den blyga tjejen i klassen som jag brukade reta för att hon blev så generad. Hon hade ett vanligt förnamn och hade bytt efternamn sedan skolan. Hon hade verkligen vuxit upp och blivit en helt annan person.

När jag väl kom på att det var hon blev jag först nervös och undrade om hon kände igen mig. Jag hade också bytt efternamn eftersom jag inte ville förknippas med mina föräldrar. Jag ville börja om mitt liv och tog min frus efter­namn.

Läs även: Som liten var jag mobbad av hela min familj

Jag bad om ursäkt för mitt uppträdande

Nu fick jag ett dilemma. Ska jag berätta för henne vem jag är? Eller känner hon redan till vem jag är? Ska jag säga förlåt till henne för vad jag gjorde i grundskolan för väldigt många år sedan? Jag funderade länge och diskuterade med min fru. Hon tyckte jag skulle öppna mig och berätta vem jag är och säga förlåt. Förklara att jag inte fattade bättre då och att jag är en bättre människa idag.

Det tog några dagar innan jag tog mod till mig att berätta för henne. Jag tyckte faktiskt det vore det bästa att förklara för henne.

Det var en dag i fikarummet. Vi kom in sent till förmiddagsfikat båda två. De and­ra droppade av en efter en och till slut var det bara vi två kvar. Då bestämde jag mig och började berätta. Först blev hon väldigt förvånad och trodde att jag skämtade med henne men när hon insåg att det jag sa var sant sa hon att hon hela tiden hade tyckt det var något bekant med mig. Först såg hon lite obekväm ut när jag sa vem jag var men när hon insåg att jag blivit en annan person idag blev hon lättad.

Hon blev glad över att det gått bra för mig i livet. Samtidigt berättade hon att jag var klassens bråkstake och att hon var väldigt rädd för mig i skolan. Det var jobbigt för mig att höra. Men nu har jag sagt förlåt till henne och det kändes otroligt bra. Hon sa att nu glömmer vi det som varit.

Nu har det gått två år och vi är de bästa jobbarkompisarna och trivs bra på jobbet båda två. Vi pratar aldrig om det som varit. Och att jag lättat mitt hjärta och sagt förlåt är det bästa jag gjort.

Tänk att det ordnade sig för mig ändå. Vem hade trott det när jag var ung?

Fredrik