Maja-Stina: Hade min vän överlevt om jag varit där?

För 49 år sedan hände det som bara inte fick hända. Min allra bäst vän Göran drunknade en augustidag 1967 bara två veckor innan han skulle börja i första klass. Han var sju år och jag var sex år. Vi var som ler och långhalm, vi höll alltid ihop. Det var länge sedan och vi var små men jag minns det som igår.

Jag var avundsjuk på honom som var ett år äldre och skulle börja i skolan. Dels ville jag så klart gå i samma klass som honom, dels ville jag också börja skolan. Vad skulle jag göra på dagarna när han var i skolan? Både hans och min mamma var hemma på dagarna vilket var mycket vanligt på denna tid.

Vi hade varit kompisar och grannar sedan vi var två år ungefär. Göran var en sådan där pojke som alltid var glad. Pigg och sprallig med sitt kritvita hår och blåa ögon charmade han alla i sin omgivning.

Läs även: Vi adopterade barnbarnen när vår dotter dog

Hittades på sjöns botten

Den där ödesfyllda dagen i augusti för nära 50 år sedan var jag med mina föräldrar på en resa till ett par släktingar ganska långt bort. Göran var iväg med sin familj och badade vid en sjö ganska nära där vi bodde. Vi brukade ofta åka dit allesammans.

Det var som vilken annan vanlig dag som helst den där sommaren. Då hände det som inte fick hända. I ett kort obevakat ögonblick tappade Görans mamma bort Göran. Hon hade bara vänt sig om ett kort ögonblick för att ta upp en bulle ur picknickkorgen. Sedan var Göran spårlöst borta. De kunde inte se honom någonstans.

Paniken slog till och flera människor på stranden sprang runt, ropade och letade. Det var ren kalabalik där har jag fått höra efteråt.

Någon timme senare hittade de Göran. Livlös på sjöns botten. Hans lilla kropp hade glidit in under bryggan.

Läs även: Efter pappas död kunde jag bearbeta mitt förflutna

Ingen hjälp att hantera sorgen

Vi fick reda på detta av en granne som hade lyckats leta reda på telefonnumret till våra släktingar. De ringde och meddelade detta.

Jag kastades rakt ner i ett svart hål kändes det som. Hela mitt liv rasade samman. Trots att jag var väldigt liten och hade svårt att förstå att Göran var död förstod jag detta ändå. Jag var helt otröstlig.

På denna tiden fick inte barnen någon hjälp för att komma över sådana här traumatiska upplevelser. Det fanns ingen krishantering. Inte fick jag någon professionell hjälp i alla i alla fall. Visst förstod alla att jag var ledsen men jag fick bära mycket av min sorg inombords. Och inte fick jag gå på begravningen heller. Det gjorde inte barn fick jag höra. Mina föräldrar antog att det skulle bli en för hemsk upplevelse för mig.

Ofta tänker jag tanken på vad som skulle hänt om jag varit med där på stranden den dagen. Då tror jag inte detta hemska hade hänt. Jag hade aldrig avvikit från hans sida och jag hade sett om han hade ramlat i vattnet och inte kunnat ta sig upp. Denna tanke förföljer mig fortfarande dag som natt.

Läs även: Att jobba med barn gav livet en ny mening

Drabbades av ångest

Mina tankar på Göran finns alltid med mig. Jag tänker på honom dagligen och undrar hur livet hade varit om han fortfarande hade levat och vad han skulle ha gjort och jobbat med. Hur skulle hans fru och barn ha sett ut? Och troligen hade vi fortfarande varit bästa vänner.

Åren gick och jag träffade min man som jag gifte mig med och vi fick barn. En pojke. Det blev vårt enda barn. En blond liten kille med blåa ögon. Jag tycker att han är väldigt lik Göran som jag minns honom men det kanske bara är en efterkonstruktion. En önskan att Göran på något vis ska finnas kvar. I vilket fall som helst har jag inte berättat detta för någon.

Vår son växte upp och det var dags för vår son att börja skolan. Det var när han var i denna ålder, precis innan skolstart, som jag började få ångest och bli nervös för allt han tog sig för. Jag kunde vakna på nätterna och vara alldeles kallsvettig. Då var jag tvungen att gå in och kolla till honom. Och att åka till en badstrand i augusti strax innan skolstart – nej, det vågade jag inte göra. När vi hade kommit förbi skolstarten kunde jag slappna av igen. Då kändes det som om faran var över och livet kunde återgå till det normala igen.

Läs även: Min unga granne har blivit som ett barnbarn för mig

Tankarna gick ständigt till Göran

Tiden gick och vår son träffade en mycket trevlig tjej. Hon gick i samma klass som honom på universitetet. Jag fick genast den där känslan att jag hade känt henne hela livet. Det fanns mycket att prata om. Jag var otroligt glad för deras skull och ännu gladare blev jag den dagen då de berättade för oss att vi skulle bli farmor och farfar. Jag trodde att jag skulle spricka av stolthet redan då och ännu stoltare blev jag den dagen då deras lille son August föddes.

Jag passade August så ofta jag fick och hade möjlighet till. August var också en sådan där liten blond kille med blåa ögon. En glad och charmig kille.

Livet rullade på och August blev storebror till en flicka, lilla Siv. Nu blev det dubbel glädje. Snart var August stor nog för att börja skolan även han. Jag hade för ett tag varit så uppslukad av våra barnbarn August och Siv att jag hade inte tänkt så mycket på Göran.

Därför blev jag först förvånad när jag ett par veckor före skolstart i augusti vaknade kallsvettig och med ångest på natten igen. Tankarna gick tillbaka till sommaren då Göran så tragiskt omkom. Genast blev jag orolig för August och att det skulle hända honom något. Helt plötsligt såg jag Göran framför mig med sitt charmiga leende och sitt ljusa hår. Jag minns våra härliga stunder och hur vi skrattade tillsammans. Och plötsligt fanns inte Göran längre.

Läs även: Min dotter vill inte veta av mig längre

Jag kom över min skräck

Tänk om jag varit med där på stranden. Då hade han nog inte drunknat.

I vilket fall som helst fick detta mig att inse att jag behövde söka hjälp angående detta. Jag behövde få prata ut om min sorg över Göran och jag måste komma över denna skräck. Jag måste gå vidare i livet men ändå ha Göran med mig i mitt minne. Jag måste få leva med de glada minnena av honom bara.

Sagt och gjort, nu har jag pratat med en psykolog ett tag och nu känns allting mycket bättre.

Jag minns Göran enbart med glädje och han kommer alltid vara med mig.

Maja-Stina G

Läs även: Jag älskade en gift man – när han dog blev jag ensam med sorgen