Barbro: Att jobba med barn gav livet en ny mening

Min man Kjell och jag har haft ett bra liv tillsammans. Vi har alltid haft kul ihop och skrattat mycket. Vi har många gemensamma intressen och vi njuter av varandras närhet. Inte en dag har jag varit irriterad på honom utan vi känner oss fortfarande kära. Livet är så bra som det kan vara förutom en sak som grämer oss båda mycket. Tyvärr är det inte något vi kan förändra.
Vi har inga barn.

Trots alla försök har det aldrig blivit några egna barn. Det har varit vår stora sorg här i livet. Tur att Kjell är en förstående man och att vi har kul ihop. Hur hade livet varit annars? Hur hade det varit utan Kjell? Ja, det vill jag inte ens tänka på.

Tyvärr har inte min syster några barn heller. Kjells bror har två pojkar men de bor i USA. Jag träffar dem inte ofta men när vi ses är det intensivt.

Eftersom vi aldrig fick några barn har vi alltid haft hundar och det har varit trevligt. Hundarna har varit av olika raser och alla har de blivit lika bortskämda.

Blev arbetslös vid 60

Förutom hundarna har vi haft våra arbeten. Kjell har arbetat som elektriker och jag har arbetat som sekreterare på ett mindre kontor. Stabila och bra arbeten ända tills mitt företag lades ner och jag blev arbetslös vid 60 års ålder. Vad skulle jag göra nu? Inte kan jag skola om mig vid min ålder och inte kan jag pensionera mig heller.

Åh, vad jag saknade barn just då! Jag saknade egna barn som jag kunde ta hand om för att fly min egen arbetslöshet. Tänk om jag hade haft barn då hade jag kunnat ställa upp som barnvakt. Jag kunde ha hjälpt dem med massa saker och på det viset få tiden att gå. Då hade jag inte känt mig ensam.

Istället satt jag hemma och deppade när Kjell var på sitt jobb. Han gjorde allt för att pigga upp mig. Vi hittade på många roliga saker ändå när han var ledig på kvällar och helger men ändå hade jag svårt att hitta mitt vanliga jag.

Jag sökte alla jobb som fanns men ingen behövde mig. Det hände ett par gånger att jag kom på intervju men mer än så blev det inte. Alltid gick den lediga platsen till någon yngre. I och för sig inte fel det heller. Men vad skulle jag göra?

Såg inte fram emot att bli pensionär

Tur vi hade hund i alla fall så att jag kom ut på promenader. Det var just under en av dessa hundpromenader som jag träffade på en förskolegrupp som var på utflykt. Barnen ville gärna stanna och hälsa på Ruffe. Ruffe blev glad och eftersom det var många barn tog det en bra stund innan han hälsat på alla barnen. Ruffe satt snällt och ville gärna bli klappad.

Jag började prata med en av lärarna som visade sig vara en av mina grannar. Jag har inte pratat med henne tidigare men nu fick jag en bra möjlighet. Hon var väldigt trevlig. Efter detta möte blev jag på superbra humör. Jag gick hem och bakade en morotskaka som Kjell fick när han kom hem från jobbet. Han blev också glad när han såg hur glad jag var och hur jag pratade om alla härliga barn.

– Du borde arbeta på dagis. Där borde de väl ha någon ledig tjänst, sa han.

Men jag tänkte att eftersom jag snart är pensionär är det förmodligen kört.

Ett par dagar senare träffade jag grannen igen i mataffären. Vi pratade en bra stund och jag berättade att jag var arbetslös och att jag inte alls såg fram emot att bli pensionär. Jag ville arbeta ett par år till. Det var det jag hade planerat. Att jag skulle jobba fram till min 65-årsdag. Hon förstod mig och berättade att det ofta mycket svårt att hitta vikarier till förskolorna.

Hon tyckte jag skulle anmäla mig till vikariepoolen och berättade hur jag skulle gå tillväga. Hon sa också att hon kunde ringa och tipsa dem om mig till förskolan där hon arbetade.

Får känna hur det är att ha barn

Ett par dagar senare ringde telefonen. Det var min granne. De hade problem med att hitta en vikarie varför hon ringde till mig och frågade om jag hade möjlighet att rycka in.

Det blev att jag arbetade där i två veckor och tiden med barnen gjorde mig lycklig. Jag verkligen gladdes åt att umgås med alla barn. Flera av dem sa att jag var som en mormor eller en farmor för dem. En liten flicka sa:

– Jag har ingen mormor längre men du är en förskolemormor och det tycker jag om.

Hennes ord värmde mig mycket.

Snart var mina två veckor slut men det tog inte lång tid förrän de ringde och ville ha mig några timmar på en annan förskola. Sagt och gjort. Jag åkte dit och det blev mer än bara några timmar. Det blev tre dagar där.

Sedan rullade det på med någon dag på en förskola och ett par dagar eller ett par veckor på en annan. Jag börjar bli känd i kommunen nu både som förskolemormor och förskolefarmor.

Barnen på de flesta förskolorna i stan känner igen mig och när Kjell och jag är ute och går. Träffar vi på något av barnen hejar de glatt på mig och många kommer fram och ger mig en kram. Nu får jag verkligen känna hur det är att ha barn och även hur det är att få vara mormor och farmor. Och det är precis så jag känner mig.

Bra för barnen att umgås med äldre generationer

Mitt liv har verkligen berikats nu när jag är pensionär. Jag har många barn runt mig hela dagarna för jag jobbar nästan heltid.

Jag tror även det är bra för barnen att få umgås med en äldre generation. Det ger dem perspektiv på livet. Och jag gör något meningsfullt.

Kjell får i och för sig vara ensam en hel del på dagarna nu när han också är pensionär men han märker hur bra jag mår och på vilket strålande humör jag är när jag kommer hem.

Efter ett långt barnlöst liv där jag längtat efter och saknat egna barn omringas jag av barn mer eller mindre varenda dag nu för tiden. Tänk vilken tur jag har!

Tur att jag har Ruffe för det var tack vare honom som jag träffade på min granne. Det var hon som ordnade så att jag fick jobba som jag gör nu. Det bästa av allt är att jag kan skriva upp precis vilka dagar jag vill jobba och kan styra min tid helt själv.

Kjell och jag kan på det viset fortsätta göra trevliga utflykter tillsammans. Och dessutom tjänar jag en extraslant som jag lägger undan till vår drömresa. Nästa år åker vi till Bali. Då tar jag ett par veckor semester.

Barbro