Den 43-åriga Josephine Ross, på Kenwood Avenue i Edgewaterdistriktet i norra Chicago, var förövarens första offer. Ross var frånskild tre gånger och bodde i en lägenhet tillsammans med sina båda döttrar Mary Jane och Jacqueline.
Den 5 juni 1945 kom Jacqueline hem för att äta lunch och fann då modern liggande på sängen med en klänning lindad runt huvudet. Halsen var avskuren och kroppen svårt knivhuggen, och blodet hade stänkt över hela sovrummet. Det enda som saknades i lägenheten var lite växelpengar.
Husets dörrvakt, Elmer Nelson, och ytterligare två andra vittnen sa sig ha sett en mörkhyad, mörkhårig man vandra runt i byggnaden vid tiden för mordet, men polisen hittade inga spår.
Det skulle dröja ganska precis ett halvår innan nästa mord. Den här gången var offret 30-åriga Frances Brown. Brown bodde i en lägenhet på Pine Grove Avenue, inte långt från Josephine Ross mordplats. Hennes kropp hittades på morgonen den 11 december 1945 av husan Martha Engels.
LÄS ÄVEN: Tonårsparets mordturné slutade med 11 offer: Charles Starkweather och Caril Fugates dödliga romans
Slaktarkniv inkörd i halsen
Brown låg böjd över badkarskanten i lägenhetens badrum. Huvudet var inlindat i en pyjamas och hon hade en slaktarkniv inkörd i halsen och ett skotthål genom kraniet.
En granne hade hört skott avfyras runt klockan fyra på morgonen och på en dörrkarm fanns vad som verkade vara ett fingeravtryck, avsatt i blod. Husets nattportier hade vid ungefär samma tid iakttagit en man, runt 35–40 år gammal, som stigit ur hissen. Mannen gav ett nervöst intryck.
Det fanns också en annan ledtråd i lägenheten. På en av dess väggar hade någon med hjälp av ett läppstift skrivit:
”For heavens sake catch me before I kill more. I cannot control myself.” (För Guds skull, stoppa mig innan jag dödar igen. Jag kan inte kontrollera mig. Reds anm.)
Den 6 januari 1946 gick tjänstemannen Jim Degnan in till sina båda döttrar, 10-åriga Betty och 6-åriga Suzanne, för att väcka dem inför dagens skolgång. De båda hade egna rum i huset på 4953 Kenmore Avenue i Edgewaterdistriktet.
LÄS ÄVEN: Läkaren var Englands värsta seriemördare någonsin – mördade över 200 patienter
När Jim Degnan öppnade dörren till Suzannes rum fann han fönstret vidöppet och dottern borta. På golvet låg en handskriven lapp med en begäran om lösesumma på 20 000 dollar.
Utanför fönstret stod en stege lutad mot väggen.
Polisen kontaktades och redan på kvällen den 7 januari genomsöktes avloppsbrunnar nära familjen Degnans hem, efter ett anonymt tips. Där hittades flickan i delar.
I ett av grannhusen fann man blod- och hårrester i källarens tvättkar. Armarna återfanns först veckor senare i ett annat avlopp ett bit från platsen.
Gårdskarlen i det hus där blodspår återfunnits i tvättkaren, den 65-årige Hector Verburgh, med ett klanderfritt förflutet, pryglades under två dagar så svårt av polisen i dess jakt på ett erkännande att hans ena axel slets ur sitt fäste. Han kom att tillbringa tio dagar på sjukhus efter förhören och tillerkändes efter hand en ersättning på 20 000 dollar för sina umbäranden.
Misstänkt greps
Det var dock inget som stoppade polisens framfart. Ett antal misstänkta identifierades och misshandlades utan att några framsteg i fallet gjordes.
Det var inte förrän den 17-årige inbrottstjuven William Heirens greps som fallet gick framåt. William Heirens var en synnerligen intelligent ung man med tveksam moralisk kompass. Han drev runt i Chicago på sin lediga tid, för att slippa de ständiga bråken mellan sina föräldrar, och skapade spänning i tillvaron genom att klättra in genom öppna fönster och stjäla saker. Stöldgodset förvarade han i ett vindsutrymme i ett hus intill familjen Heirens lägenhet.
Fysisk misshandel
Efterkrigstidens Chicago var ingen hälsosam stad att anklagas för brott i. Den 26 juni 1946 fångades William Heirens in i samband med ett inbrott på Wayne Avenue i Chicago, någon kilometer söder om Edgewaterdistriktet. Han försökte ta sig förbi polisen genom att hota med en revolver (enligt polisen försökte han avfyra vapnet, men det klickade). En polisman slog därefter Heirens medvetslös med en blomkruka innan den unge tjuven fördes till Bridewellfängelset.
I fängelset förhörde polisen honom under flera dagar angående mordet på Suzanne Degnan under ständig fysisk misshandel.
Efter de tre morden, som begåtts i ett begränsat område av Chicago, var pressen på polisen att finna den skyldige enorm. Alla metoder var tillåtna när det kom till den man som slutligen släpades inför rätta: den 17-årige inbrottstjuven William Heirens.
LÄS ÄVEN: Den fasansfulla historien om Rodney Alcala: Framträdde i tv mitt under mordvågen
William Heirens nekades advokathjälp i sex dygn och först efter fyra dagar fick han träffa sina föräldrar. Dessutom förvägrades han mat och dryck under lång tid och injicerades med natriumpentotal, ett så kallat sanningsserum. Han fördes till polisstationen för att genomgå ett lögndetektortest. Delstatsåklagaren William Tuohy, ytterst ansvarig för utredningen, sa att utslaget varken fällde eller friade Heirens.
Resultatet av testet återfanns 1953 och gicks igenom av John E Reid och Fred E Inbau, som i en bok om lögndetektortest skrev att testet utan tvekan friade William Heirens, men detta förnekades 1946.
Planterade bevis
Polisen utökade anklagelserna till att gälla även Ross- och Brownmorden. Och de sa sig ha fingeravtryck som svarade mot William Heirens i två av fallen. Man hade på utpressningslappen i Suzanne Degnans rum funnit ett halvt fingeravtryck som stämde överens med Heirens fingeravtryck, och man sa att det blodiga avtrycket på dörrkarmen i Frances Browns hem också kom från William Heirens.
Även denna bevisning var djupt tvivelaktig. Lappen hade ursprungligen befunnits vara fri från fingeravtryck, men en FBI-analys fick fram ett antal avtryck på lappens framsida. Det rapporterades att det fanns två avtryck som inte kunde identifieras som tillhörande någon av de poliser och utredare som hanterat lappen.
Ett av de avtrycken tillhörde enligt polisen alltså Heirens, men sades ha återfunnits på lappens baksida. Man menade sig ha hittat nio överensstämmande punkter på avtrycket. FBI:s manual sa att man måste ha minst tolv sådana punkter för en identifiering, men det förbisåg åklagarmyndigheten.
Avtrycket på Frances Browns dörrkarm var också märkligt. Det innehöll inte bara fingertoppens ”trampdyna” utan även båda dess sidor. Med andra ord såg det ut att ha rullats ut på dörrkarmen. Därtill sades det från början att avtrycket var så kladdigt att det inte gick att få ut någon identifiering alls ur det. Ändå hade polisen alltså plötsligt i sin hand ett identifierbart avtryck som innehöll hela fingret, från sida till sida.
Misstankarna om att avtrycket hade planterats, med hjälp av en film kopierad på Heirens fingeravtryck, började snabbt cirkulera. Heirens avtryck fanns i registren efter ett tidigare inbrott.
Det sista bevis åklagarmyndigheten använde sig av var en grafologs jämförelse mellan texten på utpressningslappen, läppstiftsbudskapet på Frances Browns vägg och exempel på William Heirens handstil från hans skolarbete. Den expert åklagarsidan kallade in hette Herbert J Walter, och enligt honom var alla tre texter skrivna av en och samma person – som dock hade lagt sig vinn om att förvränga dem.
Ingen matchning
Intressant nog hade samme Herbert J Walter någon månad innan rättegången uttalat sig om hur de tre texterna förhöll sig till varandra. Då hade han tvivlat på en gemensam upphovsman och sagt att även om det fanns vissa likheter, så var skillnaderna desto fler – och större. Ett stort antal andra grafologer är överens om att Heirens inte skrev vare sig lappen eller läppstiftsbudskapet.
Polisens och åklagarmyndighetens arbete gav dock – i kombination med ett mycket svagt försvarsarbete – resultat. William Heirens dömdes till tre på varandra följande livstidsdomar.
William Heirens dog i diabetes den 26 februari 2012. Han var då känd som ”The Lipstick Killer”, läppstiftsmördaren på svenska, ett av de värsta monster som Chicagopolisen haft att göra med. Han var också känd som den intern som suttit i fängelse längst i staten Illinois historia, 65 år.
Heirens ansökte under hela sin fängelsetid om benådning, men myndigheterna avslog hans begäran gång på gång. År 1983 motiverade den dåvarande statsåklagaren i Illinois, Neil Hartigan, sitt avslag med att säga ”Bara Gud och Heirens själv vet hur många människor han mördat”.
Han lovade att hålla det ”galna djuret” bakom lås och bom.
Vad säger bevisen?
År 1987 började Dolores Kennedy, författare till boken William Heirens: His day in court, att undersöka fallet mot William Heirens. 1994 bildade hon ett rättsteam under ledning av brottmålsadvokaten Jed Stone, och tillsammans med psykiatriker, advokater, handskriftsanalytiker, fingeravtrycksexperter och professorer kom de fram till följande:
- Handstilen på lappen om lösesumman var inte skriven av William Heirens.
- Läppstiftsbudskapet på väggen var inte skrivet med Heirens handstil.
- Läppstiftsmeddelandet och lappen om lösesumman skrevs inte av samma person.
- Det ”blodiga” fingeravtrycket från Browns lägenhet såg ut att ha lyfts från ett fingeravtryckskort och placerats på brottsplatsen.
- William Heirens ska ha klarat lögndetektortesterna.
LÄS ÄVEN: Steven flydde från sin kidnappare efter 7 år – för att rädda en liten pojke
