Det pågår en privatisering av naturen i både det lilla och stora, larmar forskare och miljörörelse. Internationella företag slåss om ägandet av vindkraftverk i norra Sverige, och gruvbolag strider med Sveriges urbefolkning, samerna, om rättigheter till mark. Med jämna mellanrum kommer politiska förslag om reformerat strandskydd, men också om stärkt äganderätt för privata skogsägare. Allemansrätten lever farligt, varnar miljöorganisationer. Den löper hela tiden en risk att försvagas.
Samtidigt håller privatpersoner på och smygprivatiserar runt tomtgränser och sommarstugor genom att placera ut möbler, bygga olovliga staket, och anlägga olagliga bryggor. Just nu är inte mindre än två moderata statssekreterare misstänkta för att ha byggt bryggor utan tillstånd.
Turismen krockar med rennäringen
Ja, allt oftare krockar privat äganderätt med det allmännas intresse, såväl på politisk nivå som ute på vandringsleden. Ett aktuellt exempel är den i vandringskretsar så populära Jämtlandstriangeln. Nyligen meddelade Svenska Turistföreningen (STF) att antalet besökare kraftigt ska begränsas runt Storulvån, Blåhammaren, Sylarna och Helagsfjället på grund av för hårt tryck. Ett nytt arrendeavtal har förhandlats fram. Bland annat kommer Gåsens fjällstuga att stänga, säsongerna kommer att bli kortare och antalet sängplatser begränsas.
Det här har skapat debatt i friluftskretsar. Vi talar om klassisk mark bland frilufsare. Jämtlandstriangeln är närmast mytomspunnen, delvis därför att lederna är så lättillgängliga, och även enkla dagsturer är möjliga. Det har lockat tusentals och åter tusentals – många ovana – vandrare varje år. Tyvärr har turismen krockat med rennäringen. Vissa turister vet inte alls hur de ska bete sig i renbetesland, och samerna har vittnat om stressade renar, och ett allt mer nertrampat landskap. Det nya avtalet är ett försök till en framtid där friluftsliv och samernas vardagsliv kan samexistera.
Pandemin ledde till att fler började röra sig i den svenska naturen, och det nya naturintresset tycks hänga i. Det höga besökstrycket i kombination med att många frilufsare är ovana gör att naturen tar stryk, och har dessutom lett till ökade räddningsinsatser. I spåren av den nya naturturismen syns sopberg, parkeringskaos och arga grannar. Vad hände egentligen med den lite präktiga, men ändå rätt förnuftiga, ”Håll Sverige Rent”-attityden, undrar Tom Arnbom, docent i ekologi och en av Världsnaturfondens (WWF) experter.
LÄS ÄVEN: Man ska ha husvagn – campingboomen håller i sig
Naturen tar stryk
– Jag märker av det ökade trycket också där jag bor, i Stockholms skärgård. När jag är ute med hundarna möter jag betydligt fler människor jämfört med för bara några år sedan. Jag och hustrun tar ofta med oss varsin kasse och samlar in det skräp vi ser. Vi kan komma hem med flera fulla kassar, som vi slänger i vår egen soptunna.
Han tror att det bara är att vänja sig, det ökade trycket på naturen kommer vi att få se mer av framöver. Vi måste bara förhålla oss till det.
– Människor kommer inte att resa utomlands på samma sätt som tidigare, på grund av klimathot, krig och ekonomiskt kärva tider. Samhället måste planera för de här förändringarna. Jag tycker att Värmdö kommun, där jag bor, har varit duktiga, bland annat har kommunen placerat ut fler parkbänkar och soptunnor. P-platser är ett problem överallt, när man ska bygga nya så måste man få lov från markägaren, och det är inte alltid så lätt, säger Tom Arnbom.
Skräpet är numera ett problem i många olika miljöer. Den som besöker Rålambshovsparken i Stockholm en tidig sommarmorgon har lätt för att hålla sig för skratt. Skräpet ligger som en matta över parken. Dessutom har att antalet ”tjuvtippar” ökat. Både byggföretag och privatpersoner som renoverar sitt hus eller sin lägenhet dumpar helt sonika sitt rivningsmaterial utomhus. Stockholm stads senaste drag är att anställa en skräpgeneral som ska försöka bringa ordning i kaoset.
LÄS ÄVEN: Utmaningen: Slut på matsvinnet – allt ska gå åt!
Lämnar kvar tält
Fjällvärlden vittnar om samma skräptrend. Kebnekaise fjällstation har slagit besöksrekord flera år i rad, och personalen har tvingats städa bort ett hundratal tält efter att fjällvandrare bara rest sig upp och gått. Ofta handlar det om riktiga ”skräptält” som kostar några hundralappar och som möjligen klarar en natt på en musikfestival, men som inte hör hemma i Nordsveriges omväxlande natur. Inuti tälten kan det ligga blöta kläder, ouppackad utrusning, tomma ölburkar, matkartonger och flaskor. Renskötaren Erik Sarri har jämfört området med Hultsfredsfestivalen, och Nikkaluokta, som är en utgångspunkt för vandringar i Kebnekaiseområdet, går numera under namnet ”Sveriges längsta utedass”. Förra sommaren tvingades Kebnekaise fjällstation stänga helt under några dagar på grund av ett magsjukeutbrott. Två hundra gäster fick evakueras och byggnaden sanerades.
Stränderna är ännu en källa till oro. Badgästerna har skakat om semesteridyllen på många platser runt om i Sverige. De senaste åren har tidningarna rapporterat om trängsel och kaos av blockerade utryckningsvägar. Det har varit fullt av felparkerade bilar och människor som, bokstavligen, slagits om parkeringsplatserna. Polisen vid Askimbadet i Göteborg har upprättat flera anmälningar om misshandel. Människor ligger som packade sillar på stränderna. En helg trängdes inte mindre än 45 000 personer på stranden i Tylösand, rapporterade media.
Allemansrätten kommer med ansvar
Naturen är ju inte förbehållen en ensam vandrare iklädd Fjällrävenbyxor. Men den tillhör heller inte gänget som lämnar ett uppslaget tält efter sig. Naturen ska ju inte konsumeras. Det finns inget som heter bokskog, alltså att vi ska boka skogen för att få plats. Allemansrätten kommer med ett ansvar, menar Tom Arnbom. Han efterlyser samma tänk som den där lappen som hänger i köket på vissa arbetsplatser: ”Plocka undan efter dig. Din mamma jobbar inte här”.
– Det kan handla om en ny attityd, yngre generationer har kanske inte växt upp lika nära naturen. Själv är jag ju så gammal att jag släcker lampan när jag går ut ur ett rum. Men det gör inte mina barn.
LÄS ÄVEN: Ta luftmoppen till Kebnekaise – så kommer vi att resa i framtiden
Istället för pekpinnar så är det kanske informationskampanjer som behövs, funderar Tom Arnbom.
– Om man aldrig har varit ute i naturen så vet man ju inte hur det går till. Det nya naturintresset är också en signal till kommuner och regionplanerare att inte bygga igen alla gröna lungor. Uppenbarligen är behovet av gröna ytor stort, och det kommer inte att bli mindre framöver.
I grunden tycker han att vi ska se på det ökade naturintresset som något positivt.
– Ja, det är väl fantastiskt att fler människor hittar ut i naturen? Det kommer att innebära stora vinster, inte minst för folkhälsan. Vi kanske måste stå ut med en inkörningsperiod, och hoppas att människor så småningom kommer att lära sig.
