Los Angeles – Drömmarnas stad

Los Angeles kan uppfattas som överväldigande. Avstånden är gigantiska, staden breder ut sig över ett område lika stort som Skåne. Här promenerar man liksom inte bara runt och ramlar in på en härlig krog. Los Angeles är som flera städer i en, stadsdelarna skiljer sig så åt, och personligen älskar jag kontrasterna mellan glammiga Hollywood, ruffa downtown och avslappnade Venice. Men det kräver att man är organiserad för att hitta rätt. För att slippa tillbringa timmar i bilköer är tipset att flytta runt mellan olika stadsdelar, att upptäcka ett område i taget. 

Jag, min familj och goda vänner reser till Kalifornien i januari, det är lågsäsong och vi kan inte räkna med att bada i havet och vi har packat varma tröjor. Å andra sidan köper vi flygbiljetter som kostar lika mycket som resor till södra ­Europa och det är lätt att få tag på prisvärda Airbnbboenden. Ur ekonomisk synvinkel åker vi med andra ord under en bra period. Vädermässigt kommer vi att möta ett LA som påminner om Sverige i juni. Ibland är det tio grader, ibland tjugo. 

Vi har alla boenden bokade i förväg. Tanken är att vi ska uppleva flera resor i en: först strand, sedan stad, sedan strand igen. 

Drar på cykelturer

Vi börjar alltså med havet – första anhalt är kuststaden  Huntington Beach. En mjukstart som passar jetlaggade och vintertrötta svenskar perfekt. Vi hyr ett välutrustat Airbnbhus nära stranden. Det är gott om badrum och sovrum, sådär som amerikanska hus brukar vara planerade. Vi köper biffar och grönsaker som vi grillar i Webergrillen i trädgården. Vi tar lånecyklarna och drar på långa cykelturer till närliggande kuststäder: Sunset Beach och Newport Beach är två favoriter. 

Jetlaggen hänger kvar ett bra tag, jag vaknar tidigt i en vecka, och jag anammar surf­arnas morgonrutin: jag beger mig ner till havet och ser solen gå upp över Atlantvågorna. 

– Jag går alltid upp tidigt för att fånga de bästa vågorna, två timmars surfning före jobbet är inte ovanligt. Det har blivit en livsstil, jag kan inte tänka mig en bättre start på dagen, säger en gråhårig surfare, iklädd våtdräkt, som jag möter på stranden. 

Här verkar alla surfa. Grånande män, tonåringar, ja, jag ser till och med en hund på en bräda. Folk cyklar till stranden med brädan under armen. Den flera mil långa kustremsan är en naturlig mötesplats. Dagtid fylls strandpromenaden av inlinesåkare, cyklister, joggare och folk som raskt power­walkar. Hälsa tycks vara livsstilen som har kommit för att stanna i ­Kalifornien. Det saluförs bikram­yoga, avokadomackor, kom­bucha och mikrobiotisk mat i varje gatuhörn. Vi hänger på; sönerna spelar beach­volleyboll på ­stranden och jag dricker ljusgrön matcha­latte. 

Diner längst ut på piren

Emellanåt lever vi dock mer traditionellt amerikanskt liv. Vi tar bilen till en supermarket och fyller gigantiska kundvagnar. Läsken säljs i 30-pack och kostar knappt någonting, och utbudet av frukostflingor, chips och glass är oändligt. Och vissa dagar skippar vi salladerna och besöker dinern längst ute på piren. Vi be­ställer väl tilltagna milkshake och dubbla cheeseburgare. Kontrasternas LA, som sagt. 

I USA pratar alla med alla, det hör till den amerikanska artigheten. “Hi darling”, hälsar granntanten när vi möts på gatan. När jag står vid stranden och fotar ropar passerande cyklister: “Blir det några bra bilder? Vill du att jag ska ta en på dig också?” Många klagar på den amerikanska ytligheten, men jag är förtjust i det där smörjmedlet mellan människor. Man blir på gott humör av att bli sedd och hälsad på av ett dussintal människor bara under en kort morgonpromenad. 

Efter en vecka vid havet lämnar vi lugnet och beger oss in till centrala Los Angeles. Men först… punktering. Det är dagen efter nyårsafton och i en liten kusthåla tvingas vi åka av vägen. Vi ringer till hyrbilsfirman som utlovar hjälp inom en timme. Men det är tydligen fel dag att få punka. Vi väntar nästan hela dagen, slutligen dyker det upp en stressad reparatör som sätter på ett provisoriskt däck, som man bara får köra begränsade sträckor med. Det har hunnit bli mörkt och nu ska vi åka genom förorterna in till Los Angeles. Här vill vi definitivt inte hamna fel och vi tittar koncentrerat på gps:en. Gigantiska motorvägar binder ihop stadens olika delar och det är lätt att åka vilse.

Hyrbilen är för övrigt en ganska dyr historia. Förutom bilhyran och bensinen måste man betala en femhundring per natt för plats i garage – i alla fall så länge man befinner sig i centrala Los Angeles. Varje gång bilen ska hämtas och lämnas i garaget hör det dessutom till att man ger killen några dollar, vi befinner oss ju i drickskulturens förlovade land. Och åker man till en restaurang där de tar hand om bilen så förväntas man förstås också ge några dollar. 

Bil eller inte är frågan. De flesta skulle säga att bil är ett måste i Kalifornien. Jag har dock kompisar som har tagit sig runt med buss mellan kuststäder och stadsdelar och som åker Uber inne i stan, men vi kommer fram till att vår resa hade varit svår att genomföra utan bil. 

Går på hipstermarknad

De första nätterna i stan bor vi mitt i smeten, ovanför Walk of Fame, den stjärnprydda gatan. Det är turistiskt och ganska ocharmigt, men på sitt sätt också kul. Efter några nätter flyttar vi dock till ett lugnare lägenhetshotell, med både pool och tennisbana på taket, i West Hollywood. 

Vi tar för oss av Los Angeles utbud. Vi går på hippa kaffekedjor och hipstermarknader i Silverlake, äter bibimbap och korean BBQ i Koreatown, tittar på gigantiska lyxvillor och exklusiv shopping i Beverly Hills. 

Vi äter underbar sushi på Sugarfish (101 South La Brea ­Avenue). Kocken ­Kazunori ­Nozawa tar rå fisk till en helt ny nivå. Hur ska man kunna slänga i sig en niobitars snabbsushi efter det här? Restaurangen Gracias Madre (8905 Melrose Avenue) är också ett krogtips. Här äter man vegansk, mexikansk mat och dricker ekologiska tequiladrinkar. Man sitter i en mysig trädgård med brasor och gröna växter. 

Basketmatch är stor show

När vi blir trötta på att gå ut och äta gör vi som amerikanerna – beställer hämtmat. Nästan alla restauranger, också de bästa, har takeaway. Efter ett par veckor på resande fot är man ibland helt enkelt sugen på en middag framför CNN. 

Eftersom en av sönerna spelar basket vill vi självklart titta på en basketmatch. De populäraste matcherna med LA  ­Lakers kostar flera tusenlappar per biljett, vi tittar därför på det mindre profilerade laget, Los Angeles Clippers, och har en superrolig eftermiddag. En basketmatch är liksom amerikansk kultur i ett nötskal och det är stor show av hela tillställningen: publiktävlingar och cheerleeders mellan perioderna, rapmusik i högtalaren och popcorn och Coca-cola till försäljning. 

Men det vi gör mest i Los Angeles är lite otippat att – vandra. Många LA-bor bränner av en hike innan de går till jobbet. Det finns en rad vandringsleder, så kallade hiker, i Santa Monica Mountains men ingen är så populär som ­Runyon ­Canyon. Vi går den korta rundan och tar pauser och njuter av utsikten. Fast det är varken motionen eller utsikten som gör Runyon speciellt, utan alla spännande människor man stöter på utmed rutten. Från b-kändisar till wannabeskådisar som motionerar i bikini och jeansshorts, mer Hollywood än så här blir det inte. 

Ett besök på Griffith Observatory är ett måste om man inte riktigt fått grepp om stan. På ett av bergen som omger LA ligger den vita observatoriebyggnaden med ett teleskop. Här finns också en rad vandringsleder, flera som bjuder på bra utsikt över den mytomspunna Hollywoodskylten. 

Importerade gondoljärer

En vecka i stan är fullt tillräckligt. Nu vill vi ut till kusten igen, och vi knappar in ­Venice Beach på gps:en. 

Från början var Venice ett försök att skapa en semester­ort med Venedig som förebild. Man drog upp kanaler och importerade gondoljärer från Italien. Så småningom fylldes vissa kanaler igen och området changerade.

Istället blev Venice känt för sin toleranta attityd mot allt som är annorlunda, ett arv från hippieeran, då konstnärer, musiker och författare samlades här. Men på senare tid har området genomgått en gentrifiering och lockar numera kändisar och rika. Venice har blivit hippt, och folk vallfärdar till affärer och krogar på paradgatan Abbot Kinney Boulevard. 

Så också vi. Vi gör som alla andra och besöker Gjelina (1429 Abbot Kinney Boulevard, Venice). Det är en av stans mest omtalade krogar. Vi sitter på den mysiga innergården och det är kolsvart. Vi försöker läsa menyerna med hjälp av mobiltelefonernas ficklampor och lyckas till slut beställa in krogens omtalade pizza. Om det är lång kö till restaurangen kan man förresten testa ­Gjelinas takeaway vägg i vägg.

Jag börjar undra om inte ­Venice har ett bästföredatum. Förr om åren älskade jag ­dekadensen och galen­skapen här, numera blir jag bara trött. Eller också beror det på års­tiden?

Muskelberg på utegym

Sommartid är strandpromenaden fylld av original och excentriska människor. Roligaste Veniceaktiviteten brukar vara att slå sig ner med en glass och bara glo på folk. Någon går på styltor, en annan är utklädd till sjöjungfru, en tredje forsar fram baklänges – på inlines. Det är stora trumkonserter i solnedgången och muskelberg som jobbar på bicepsen i utomhusgymmet på mytomspunna Muscle Beach. Alla vill ses och synas. 

I januarikylan syns mest uteliggare. Marijuanan säljs lagligt i butikerna, och kvittot på drogernas baksida får man på paradgatan. Här trängs stingsliga knarkare som blir sura bara man passerar. De uppenbara klassklyftorna sticker i ögonen – en gasar i Ferrarin, en annan hasar runt med kundvagn. I fjärran avtecknar sig grannorten Santa Monicas berg och pariserhjul i diset, och flera dagar beger vi oss dit istället.  

Ett plus för Venice är att stan ligger nära flygplatsen och är en bra start eller ett avslut på resan. För till flygplatsen beger vi oss nu. Och säger hej då till City of Angels, änglarnas stad.