I allt för många år har jag varit kraftigt överviktig och bara de tre senaste åren har jag gått upp 25 kilo. Otaliga gånger har jag försökt gå ner i vikt med olika dieter, men varje gång har jag gett upp efter ett tag och sedan gått upp fler kilo än jag förlorat.
Jag bor med min man som jag delar ekonomi med. När vi har lagt pengar till vårt gemensamma hushållskonto får vi båda en slant som vi kan göra vad vi vill med. Och resten sätts in på ett gemensamt sparkonto som med tiden har vuxit en hel del.
Jag har sparat en del av mina egna pengar till en personlig träningskurs med fokus på viktnedgång. Det har varit en helt fantastisk kurs. Jag går ner i vikt, jag följer planen och min tränare tar mig i örat om jag låter mig frestas av godsaker.
LÄS ÄVEN: ”Min man vill inte att jag reser med min dotter”
Jag har lärt mig hantera de situationer som tidigare har fått mig att ge upp och jag lär mig sakta men säkert att få ett normalt förhållande till mat. Det har jag aldrig haft förut. Det är en lång process men det har varit en vändpunkt för mig, både fysiskt och psykiskt.
Den första delen av kursen närmar sig nu sitt slut och jag är jätterädd att inte kunna fortsätta, nu när jag är på väg mot en hälsosam livsstil. En tilläggskurs kostar 10 000 kronor och det är nu jag får problem. Jag har nämligen inte möjlighet att spara så mycket av min lön och min man vill inte att jag tar pengar från vårt gemensamma sparkonto. Trots att det finns mycket pengar på det.
Jag har aldrig sagt nej när han har behövt extra pengar, men han vägrar alltså. Han menar att jag bara behöver skärpa mig för att gå ner i vikt. Jag har erbjudit mig att låna pengar från vårt konto men det vill han inte heller gå med på. Han tycker att min kurs bara är trams.
Just nu är jag djupt olycklig och också ganska arg på honom. Han kan ju se med egna ögon att jag har gått ner i vikt och att jag mår bättre. Vad ska jag göra?
Marianne
LÄS ÄVEN: ”Jag är lyckligt gift – och besatt av en annan man”
Relationsexpert Vibeke Dorph svarar:
Det finns stora fördomar och nedlåtande attityd mot överviktiga människor och det är svårt att förstå. De flesta, som själv inte är drabbade, är som din man och menar att överviktiga är svaga människor som bara måste ta sig samman.
Den inställningen är det inte alla som har när det gäller andra missbruk, som till exempel alkoholism. Jag tror att detta förakt beror på att de flesta av oss som har några extrakilon vet att vi kan bli av med dem om vi bara skärper oss.
Men så är det ju inte för riktigt överviktiga personer, för vilka maten har blivit ett allvarligt och ibland livshotande beroende. Kanske är det här problemet ligger? Nämligen att din man inte inser hur omöjligt det är för dig att gå ner i vikt på egen hand. Det finns ju, som du själv skriver, många psykologiska faktorer som spelar roll för ditt missbruk.
Allt det får du hjälp med nu och den hjälpen ska du ha. Som du själv förstår är din viktnedgång en lång process, det kommer att ta tid för dig att få bukt med ditt missbruk och nå ditt mål. Därför ska du fortsätta att kämpa för att din man också ska förstå det.
LÄS ÄVEN: ”Min fru är så elak när vi är ensamma”
För, vad ska ni med en stor sparpeng till, om det liv ni lever nu inte är bra? Du har ju inte mått bra under många år och det är snyggt jobbat av dig att kämpa för att förändra det nu.
Din man borde stötta dig i den kampen och vill han inte göra det, förstår jag om du börjar fundera över vad du egentligen ska med honom till.
Vibeke
Artikeln publicerades först i Hemmets journal.
