Marie Richardson i sin drömroll Bernarda: ”En riktig mardrömsmamma”

Federico Garcia Lorca skrev ”Bernardas hus” på 1930-talet i Spanien. Den blev klar 1936, samma år som spanska revolutionen utbröt. Det här skulle bli skulle bli Lorcas sista pjäs, revolutionen hann knappt börja innan han mördades av de spanska fascisterna. Sedan dess har ­Federico Garcia Lorca betraktats som en av de största poeterna och dramatikerna i Spaniens historia, och under alla år har hans pjäser spelas flitigt runt om i världen.

Marie Richardson beskriver ”Bernardas hus” som ett riktigt drömprojekt.

– Det var så mycket som stämde med den här pjäsen. Att få spela i Göteborg och få möjlighet att jobba med regissören Nora Nilsson, men också att få ta mig an ”Bernardas hus”. Det är en riktig klassiker som samtidigt känns väldigt samtida. Den skildrar förtryck och diktatur, känslan av att vara fångad i sin egen kropp – både på ett yttre och inre plan. Och så det heliga moderskapet på det, Bernarda är ju en riktig mardrömsmamma. Så det är en enormt spännande pjäs.

Handlingen är förlagd till 1930-­talets spanska landsbygd. Bernarda Albas make har avlidit och en åtta år lång sorge­period ska inledas. Traditions­enligt låser modern in sina fem döttrar och sig själv i bostaden, vilket är en ­katastrof för de giftaslystna och snart överåriga döttrarna. Under den här ­perioden får de styvt kontrollerade ­barnen – den äldsta är 39 år – inte lov att lämna hemmet.

---

LÄS ÄVEN: 18 kulturtips i hela landet – teater, opera, dans, musik och konst under våren 2025

---

Marie Richardsons första möte med ”Bernardas hus”

Marie Richardson har aldrig tidigare spelat ”Bernardas hus”, däremot har hon sett den åtskilliga gånger.

– Jag hade precis gått ut Skara skolscen och jobbade som påkläderska på Stora teatern i Göteborg. Min allra första uppsättning var ”Bernardas hus” och det var en balett-version. Mats Ek hade koreograferat och Marie-Louise Ekman gjort scenografin. Bernarda gestaltades av en manlig dansare. Jag var helt tagen, såg den säkert tjugo gånger och var lika uppslukad varje gång. Jag måste ha varit världens sämsta påkläderska.

Marie Richardson har varit anställd vid Dramaten i hela sitt yrkesliv, även om hon också jobbat i andra teaterhus och med tv och film. De senaste åren har hon gått på ett femårskontrakt som hon faktiskt avslutar i förtid för att kunna göra ”Bernardas hus”.

– Jag ville verkligen göra den här ­pjäsen, så det fick bli så. Jag har blivit frilansare vid 65 års ålder och det känns bra. Jag hoppas få komma tillbaka till Dramaten, men också jobba på Stockholms stadsteater. Och så vill åka ut i landet och spela teater – i Göteborg, Malmö och i mindre städer.

Längtat till Göteborg

Göteborg hyser hon särskild kärlek till.

– Jag har längtat till Göteborg sedan jag flyttade härifrån för fyrtio år sedan. Jag lovade mig själv att aldrig lämna staden, men sedan kom jag in på scenskolan i Stockholm. Jag gjorde ett litet gästspel på Backa teater för några år ­sedan, och det gav mersmak. Äntligen får jag bo och arbeta i Göteborg igen, även om det bara är för en kort period. Maken har också spelat i Göteborg i år, men han flyttade hem den 17 januari och dagen därpå flyttade jag hit.

---

LÄS ÄVEN: Nya böcker i vår – här är våra 30 bästa tips

---

Det är alltså Nora Nilsson som regisserar ”Bernardas hus” och hon har klätt pjäsen i en feminin estetik med mycket pasteller och mjuka toner.

– ”Bernardas hus” en originell pjäs som inbjuder till många olika slags tolkningar. Den uppsättning som jag blev så uppslukad av i Göteborg var ju en balett, och Riksteatern har gjort en tyst föreställning där Bernarda och döttrarna är döva. Instängda kroppar i ett rum och att inte kunna ta sig ut… det är ju väldigt symboliskt och liksom upplagt för tolkningar. På ett samtida plan känns ”Bernardas hus” synnerligen aktuell, och det är väl därför den spelas om och om igen.

• ”Bernardas hus”
  Göteborgs stadsteater
  Spelas 28 mars till 31 maj
  stadsteatern.goteborg.se