Krister Henriksson i Lång dags färd mot natt: ”Jag tycker ofta att pjäser är alldeles för långa”

”Lång dags färd mot natt” har en alldeles unik ställning inom svensk teater. Inte minst har pjäsen haft en särskild ställning på Krister Henrikssons forna arbetsplats Dramaten. Strax före sin död 1953 testamenterade Nobelpristagaren Eugene O’Neill sin då ännu ospelade ”Lång dags färd mot natt” till Dramaten, som ett tack för att teatern hade gett hans tidigare sceniska verk så stor uppmärksamhet.

Pjäsen har, sedan urpremiären 1956, spelats en handfull gånger på Dramaten. Den har alltid varit lite mytomspunnen, och är liksom själva sinnebilden för den dysfunktionella kärnfamiljen. Den har till och med skapat en egen genre – psykologisk realism. Pjäsen utspelar sig i familjen Tyrones sommarhus under ett dygn 1912. Familjen söker svar på varför livet blev som det blev – det är konfrontationer, whisky och bråk om vartannat.

Tycker ofta att pjäser är för långa

Krister Henriksson har visserligen fått O’Neillstipendiet, men han har aldrig tidigare spelat i en O’Neill-pjäs. När han fick frågan att gestalta James Tyrone, pappan i familjen, var han först lite tveksam – på grund av föreställningens längd.

– Jag har ju varit på Dramaten en stor del av min karriär. Där har ”Lång dags färd mot natt” varit en av de ikoniska pjäserna, och James Tyrone en av de där legendariska rollerna. Det finns några roller som alla manliga skådespelare drömmer om – Kung Lear, Hamlet och James Tyrone… Jag har sett ”Lång dags färd mot natt” i fem olika versioner, men det har aldrig fallit mig in att jag ska spela Tyrone – bland annat för att pjäsen är så lång. Jag är sjuklig när det gäller sådant där, men jag tycker ofta att pjäser är alldeles för långa. ”Lång dags färd mot natt” har aldrig understigit fyra timmar, och trots att varje uppsättning har varit bra har jag suttit där och längtat ut. Jag tycker att tre timmar är absolut max! Men Riksteatern lovade att det här skulle bli en kortare föreställning. De har en publik som ibland reser långt, dessutom ska ensemblen resa iväg till nästa ort, så då får föreställningen inte vara längre än två och en halv timmar. Regissör Eva Dahlman har strukit i pjäsen, och resultatet är utmärkt – man saknar faktiskt ingenting.

LÄS ÄVEN: 18 kulturtips i hela landet – teater, opera, dans, musik och konst under våren 2025

Krister Henriksson talar varmt om Eva Dahlman, regissören. Han kallar henne sin ”husregissör”.

– Ja, hon tillhör ju mitt stall numera. De senaste åren har vi gjort ”En handelsresandes död”, ”Påklädaren” och ”Kärleksbrev” tillsammans. Eva och jag har samma syn på teater. Hon vill att det ska vara begripligt, att publiken ska förstå. Hon är lagom imponerad av teater – precis som jag. Teater får inte vara för lång eller dyr, heller inte spelas för sent på dagen – det är Evas och min kulturpolitik. I ”Lång dags färd mot natt” är hon trogen materialet. Vi har inte gjort massa hyss och placerat handlingen i en annan tid eller så.

Krister Henriksson och Grynet Molvig på turné

När Icakuriren pratar med Krister Henriksson är repetitionerna i full gång. Han konstaterar att det känns ovanligt bra.

– När man börjar repetera en pjäs så tänker man ofta – är det här verkligen så bra? Ska vi verkligen göra det? Men så kändes det inte den här gången. Vilken bra pjäs det här är, var min känsla när vi drog igång.

Han och Grynet Molvig, som spelar mamman i familjen, har varit bekanta, men aldrig tidigare spelat i samma föreställning.

– Grynet är en underbar tjej och det är jättekul att Riksteatern valde just henne. Hon är både kul och cool. Vi jobbade båda på Stockholms stadsteater när vi var yngre, men har aldrig umgåtts som vänner. Hon har varit i revyns och privatteaterns värld, och jag har tillhört institutionsteatrar som Dramaten och Stadsteatern. Men på senare år har vi träffats oftare. Vi tillhör ju en ålder då det blir tunnare och tunnare omkring oss, och valmöjligheterna på jämnåriga mindre och mindre, konstaterar Krister torrt.

”Grynet är en underbar tjej, både kul och cool.” Foto: Mats Bäcker

Även om Krister Henriksson aldrig drömt om att spela Tyrone, har han ändå en speciell relation till ”Lång dags färd mot natt”.

– När jag sökte in på teaterhögskolan hade jag inte varit på teater, jag visste knappt vad teater var. Men jag har ett barndomsminne kopplat till teatern. Jag hade mässlingen och låg i sängen. Det var sommar och luktade syren, och jag låg där och lyssnade på radio. Det var en direktutsändning från Dramaten, ”Lång dags färd mot natt” med Inga Tidblad och Jarl Kulle i huvudrollerna. Det var den där legendariska föreställningen som så småningom ledde till att O’Neill skänkte pjäsen till Dramaten. Jag var väldigt fascinerad där jag låg i sängen. När jag så småningom gick ut scenskolan så blev jag uppkallad av en teaterchef på Folkan som undrade om jag ville spela yngste sonen i just ”Lång dags färd mot natt”. Mamman skulle spelas av… Ingrid Bergman, ja, du hör! Pappan skulle spelas av Jarl Kulle. Jag sa ja och började genast svettas och bli nervös. Men några månader innan vi skulle dra igång hoppade Ingrid av, hon hade blivit så märkt av sin cancer att hon inte kunde göra föreställningen. Projektet tappade sin glans, och också Jarl Kulle hoppade av.

Psykologisk realism i ”Lång dags färd mot natt”

”Lång dags färd mot natt” brukar kallas startskottet för den moderna psykologiska realismen inom teatern. I pjäsen fångar O’Neill människans sårbarhet, och på något märkligt sätt känns handlingen lika aktuell idag som när den skrevs. Krister Henriksson konstaterar att han har tyckt om att spela psykologisk realism.

– O’Neill inspirerade ju Lars Norén, han har skrivit massa bra pjäser i O’Neills anda, och jag har varit med i flera av dem. Men ”Lång dags färd mot natt” är originalet, kanske den bästa inom genren. Man riktigt känner att pjäsen bygger på Eugene O’Neills egna upplevelser. Det är som att han skriver på sitt eget skelett, och det finns inte utrymme för några broderier.

LÄS ÄVEN: Maria Sid är skådis, teaterchef – och väldigt blyg

Ja, många associerar nog dig till just psykologisk realism.

– Jag tycker om genren, eftersom den är på riktigt. När man gör den typen av roller tvingas man gå in i sig själv på ett annat sätt. Det kräver väldigt mycket jobb, men det är ett roligt jobb, och man får reda på mycket om sig själv. Den här pjäsen handlar ju om en familj med alkoholvanor och beroende. Redan där får jag bilder från min egen familj.

”Handlar om allas familjer”

Det är det som är grejen med genren. Alla får associationer till sig själva och sin familj.

– Ja, de handlar om allas familjer. Varje familj är ju en institution. Det kan gömmas så mycket lögner och lojaliteter i familjen. Jag har börjat titta på familjer på ett nytt sätt efter att ha spelat de här pjäserna.

Samtidigt är det ofta så roligt.

– Absolut! ”Lång dags färd mot natt” är så dräpande. Mitt i all sjuklighet är det väldigt mycket jävlaramma och friskt humör. Den är otroligt underhållande.

LÄS ÄVEN: Nya böcker i vår – här är våra 30 bästa tips

Nu ser Krister Henriksson fram emot att möta publik över hela Sverige. Att turnera i Riksteaterns regi ska bli en ynnest, tycker han.

– Jag har varit så bortskämd som skådespelare, jag har varit anställd på Dramaten och jag har dessutom fått filma mycket. Därför säger alla med viss förvåning: ”Ska du ut och turnera?”. I undertexten ligger att jag är bekväm – orkar jag verkligen med en turné? Men jag längtar efter en utmaning som skådespelare. Ofta när jag går på teater tänker jag att det är för långt och att skådespelarna är alldeles för trygga. Om man ska bli riktigt bra som skådespelare måste man osäkra sig själv. Och det gör man när man turnerar med Riksteatern. Det är ju nya omständigheter varje kväll. Nya lokaler, nya mått på scenen, ny publik… Det man skrattar åt i Lund förstår man inte i Kiruna. Om två år fyller jag åttio, nu är det nog sista chansen att åka på en turné.