Maria Sid är skådis, teaterchef – och väldigt blyg: ”Jag vågar vad som helst när jag spelar en roll”

”Make art not war” står det på en affisch som hänger på Maria Sids dörr till arbetsrummet. Hon köpte den i London för några veckor sedan när hon var där för att köpslå om rättigheterna till en musikal. Som finländare är hon lite chockad över den senaste tidens krigsretorik här i Sverige, i Finland är det ingen som talar öppet i termer av krig. Med Ryssland som närmaste granne är ett mer lågmält resonemang att föredra. 

Maria Sid är uppvuxen i Helsingfors i Finland, och hon ser delvis på Sverige med en utifrånblick. Föräldrarna skildes när hon bara var ett år, och hon bodde mest hos mamman, som var skripta på tv och film. Pappan, som jobbade med teater, träffade hon varannan helg, sådär som skilsmässobarn gjorde på sjuttiotalet. För lilla Maria var kulturen en naturlig del av livet. Farmor skrev böcker och gjorde textilkonst, farfar var pianist och själv sprang hon runt på Helsingfors museer på helgerna. 

– Jag kom tidigt i kontakt med olika konstformer, att förverkliga mig själv genom kulturen var fullkomligt naturligt. Jag hade en väldigt praktisk ingång till kulturen. Uppdelningen i fin- och fulkultur, som ni ibland sysslar med i Sverige, har jag alltid varit väldigt främmande för. Jag konsumerade allt. 

Säger Maria Sid. Hon talar fort och engagerat på klingande finlandssvenska, och hon skrattar ofta. Taltempot verkar matcha arbetsbördan, och flera gånger under intervjun knackar en kollega på dörren och Maria försvinner iväg på ”en akututryckning”. En kvart innan fotograf Peter Knutson ska ta bilder börjar hon locka håret och sminka sig samtidigt som vi pratar. Effektivt och utan krusiduller. 

Superkändis i Finland

I Finland är Maria Sid något av en ­superkändis. Folk går till frisören och ber om att få bli klippta i samma frisyr som henne. Hon har både skådespelat och regisserat, och varit konferencier på direktsända galor som Jussigalan, Finlands svar på Guldbaggegalan, och QX-galan. Maria är förstås ett känt ansikte också i Sverige, många associerar henne till tv-serien ”Livet i Fagervik”, där hon gjorde huvudrollen som Annika, och julkalendern ”Hotell Gyllene Knorren”, där hon spelade Ritva Rantanen. 

Att få börja jobba i Sverige var en kick, tycker Maria. Inte minst för språkets skull. 

– Jag har alltid tyckt att Stockholm är en fantastisk plats. När jag var ung reste jag hit med båt och njöt av att gå på teatern och lyssna på mitt modersmål – det var en hel värld som öppnades. I Finland har jag gjort det mesta på finska, det går inte att göra en så bred karriär på svenska. Vi finlandssvenskar är ju en minoritet, vi är bara sex procent som talar svenska. De flesta i Finland läser Kjell Westö – på finska. 

Och nu är hon alltså chef vid den svenska huvudstadens stadsteater. Men helst kallar hon sig ”människoforskare”, hon tycker att det är vad hon har sysslat med hela livet. Både som skådespelare och chef är det viktigt att förstå sig på människor. Som teaterchef måste hon förhålla sig till såväl skådespelarna som publiken.

– Jag är chef för så där många skådespelare, säger Maria och pekar på en affisch med små svartvita porträtt föreställande Stadsteaterns fasta ensemble. 

Och så konstaterar hon att för att vara chef på en teater måste man vara intresserad av komplexiteten i yrket.

– Ibland sägs det om skådespelare att de är krångliga, och det är de. De är ofta ganska stora egon, och det ska de vara. Om man som teaterchef eller regissör börjar gnälla över att skådespelarna är jobbiga… ja, då ska man inte ha det här jobbet. Istället ska man omfamna krångligheten, vara lyhörd och bejaka den där egensinniga energin som konstnärer har. Jag träffade precis en regissör som sa att han inte längre vill göra den pjäs som vi har kommit överens om, utan han vill göra en helt annan pjäs. Det slutade med att vi i sista minuten bytte pjäs. 

Maria har nytta av att själv vara skådespelare, hon vet vad som krävs för att stå på scenen. Kväll efter kväll ska man ge av sig själv. Ibland är det svårt och skrämmande att möta en publik, dessutom är många skådespelare blyga i grunden. Hon är själv jätteblyg, men säger att hon döljer det väl. 

– Många skådespelare är som jag – blyga. Det är därför vi tycker om att ­dölja oss bakom en roll. När jag var ung var jag den där blyga personen som samtidigt hade så mycket energi inom mig. Det var ingen bra kombination, för jag visste inte vart jag skulle rikta den där energin. Det var tur att jag hittade till teatern. 

Blyg och leda finska motsvarig­heten till Guldbaggegalan, hur går det egentligen ihop?

– Jag vågar vad som helst när jag spelar en roll, då är jag inte rädd. För då är jag någon annan. Jag skapar en persona som heter Maria Sid och som leder Guldbaggegalan. Det är inte jag, privat­personen Maria, som står där. Jag gör fortfarande lite film och tv, jag har bland annat gjort en tv-serie som kommer ut i april. Jag håller liv i mitt skådespeleri tack vare de där smårollerna. Det är utvecklande för mig, som är den där blyga personen, att då och då får gömma mig bakom en roll. 

”Kulturen hjälpte mig att se”

Enkelt uttryckt så går Marias uppdrag som teaterchef ut på att få väldigt många olika slags människor att uppleva väldigt mycket olika slags teater. Hon är närmast besatt av hur det går för teatern, och följer biljettförsäljningen i realtid via en app. Det är inte alltid så bra för nattsömnen, även om Maria Sid faktiskt har lyckats bra med sitt uppdrag. Efter flera hårda år har Kulturhuset Stadsteatern fått tillbaka sin publik, visar färska siffror från teatern. År 2023 ökade publiken med 90 procent jämfört med året före som fortfarande var pandemiskadat. Dessutom har en yngre publik hittat till teatern, där föreställningar som ”Alltid vara vi”, med musik av Veronica Maggio och Oskar Linnros, och musikalen ”A chorus line” har varit dragplåster.

– I alla år har teatrarna sagt att de vill locka en ny publik. Framtidens teater­besökare. Jag har verkligen ansträngt mig och varit mån om att tänka på dem. Vad är de egentligen intresserade av? För det kan slå fel om vi utgår från att vi vet bäst, och att den unga publiken bara ska komma och titta på det som vi tycker att de ska titta på. En ung person kan för alltid skrämmas bort från teatern om den hamnar på fel föreställning. Om den unga personen däremot hamnar rätt kan det förändra livet. Då kanske de kommer att ha ett liv fyllt av kultur, och det kan vara helt avgörande. Så var det för mig.  

Hur då?

– Som ung flicka gick jag på alla museer som fanns, kultur var min största hobby. Jag förstod tidigt att jag behöver kulturen för att kunna vara människa. Det är svårt att navigera i livet och förstå sina problem om man inte har tillgång till böcker, diskussioner, musik och teater. Kulturen hjälpte mig att inse att det finns många som grubblar över precis samma saker som jag gör. 

Med den här bakgrunden är det konstigt att det inte pratas mer om hotet mot kulturen, tycker Maria. För utan kulturen har vi ju inget riktigt samhälle. 

– Kulturen är så fundamental, den har alltid funnits i människans liv. Någon har suttit vid lägerelden och berättat en historia och de som lyssnat har fått sina liv påfyllda. 

Ett återkommande tema i den samtida kulturdebatten är att politiker föreslår att kulturen borde lämna offentlighetens trygga hamn och söka andra inkomstkällor. Kulturen behöver stå på fler ben än bidrag, tycker till exempel kulturminister Parisa Liljestrand. Och Sophia Jarl, Norrköpings kommunalråd, hamnade i hetluften när hon kungjorde att kommunen måste prioritera det ”kommunala kärnuppdraget”, som hon definierar som skola, vård och omsorg. 

Maria suckar högt. 

– Men om kulturen ska stå på egna ben är det ju någon som ska tjäna pengar på den. Och det blir snävt. När jag var operaregissör var det en person i Texas som erbjöd sig att finansiera föreställningen, men då ville han också bestämma över innehållet. Privat finansiering påverkar kvaliteten. Stadsteatern Kulturhusets uppsättningar håller hög kvalitet just för vi är inte i första hand är intresserade av vinst. Men om vi skapar något som blir succé och som vi tjänar pengar på, så kan vi skapa mer kultur för vinsten. Vi köper inte ett hus på Mallorca för pengarna. 

Sophia Jarl brukar ju ta symfoniorkestern i Norrköping som exempel. När de spelade Abba så var det utsålda hus. Är inte det vettigt – att vara lite kommersiellt inriktad och ge publiken det som publiken vill ha?

– Men då får man ju aldrig impulser till något nytt. Då blir det bara underhållning av alltihop. Jag tycker att man ska göra både och. Stadsteatern Kulturhuset ska både göra högkvalitativa föreställningar som ger perspektiv på vad det innebär att vara människa, och underhållning. Det är samma sak med Netflix, de ena utesluter inte det andra. Ibland sägs det att tv-serierna kommer att konkurrera ut teatern. Men jag ser dem som ett komplement. Netflixproduktionerna har också kommit till ur konstnärers glöd, och skådespelarna i Netflix-produktioner har gått på samma teaterskolor som alla andra. Vi behöver många olika ben att stå på. Jag tittar gärna på Netflix, men sen vill jag gå på teater. 

Enig med Churchill

Och så citerar Maria den brittiske premiärministern Winston Churchill. Mitt under brinnande krig fick Winston Churchill kritik i parlamentet för att han lade så mycket pengar på kultur, och då svarade han: ”Vad ska vi annars slåss för? Har vi ingen konst och kultur har vi inget att försvara”.

– Jag är enig med Churchill. Kulturen berikar din själ och ditt liv. Vi måste ha råd med det om vi ska vara människor. Redan på de gamla grekernas tid låg sjukhus och kulturhus bredvid varandra, de var två lika samhällsviktiga institutioner. Du ska inte behöva åka till London för att gå på musikal, det räcker att åka till Sergels torg. Vår ”Matilda” är till och med bättre än den i London. Vårt ljud är avsevärt bättre, säger Maria Sid. 

Typiskt Maria Sid. Hon är alltid lika stolt över ”sin” teater. Men hon är också stolt över teaterns publik. Hon älskar alla stammisar, många av dem är kvinnor som ser flera förställningar varje år, och som reser hit från hela Sverige. Lika viktigt som att locka nya grupper till teatern är det ju att ta hand om den befintliga publiken, poängterar Maria. 

”Publiken våra specialister”

– Vi har en trogen publik som är otroligt kunnig, klok och smart, och som vill ha olika perspektiv och som gillar att bli utmanad. Jag tycker att vi ska lyssna på dem, jag ser dem som våra specialister. I hela mitt liv har jag pratat med mamma, mormor och farmor om allt. Att skyffla bort äldre generationers know how, för att ta en teknisk term, är så dumt. Jag tror nog att vi inte har lika mycket åldersdiskriminering i Finland. Kriget har format Finland och den äldre generationen har varit med om kriget. Det finns en respekt för det. Rent egoistiskt skulle jag vilja ha en panel med äldre människor som man kan fråga om allt från ”Hur var ditt äktenskap?” till ”Ska man putsa ugnen så här?”. För de äldre kan ju precis allt. 

Med fasa minns Maria pandemin – åh, så deppigt det var! 

– Det blev så uppenbart att utan publik är teatern ingenting. Vi kan ju inte spela teater för oss själva, vi finns ju till för publiken. Ingen mådde bra av den här innehållsförlusten – varken vi eller publiken. Människor behöver få komma ut, vi är ju gjorda för att vara tillsammans med andra. Äta, dricka, umgås och titta på teater – det är väl vad livet handlar om?